Att möta sitt eget kött och blod. Att se denne i ögonen och prata, utan att ha en aning om vem det är. Det är en ny person, en i mängden.

Att sedan få slaget i magen, av en utomstående, av någon som inte vet historien Som frågar varför man inte behandlar denne med samma ömhet och kärlek som de andra i familjen. Varför man bara gick där ifrån utan att se sig om. Vad svarar man? Säger man sanningen och försöker dölja smärtan bakom svaret? Ljuger man? Jag svarade inte.
Men det drog svärd genom bröstet. Luften gick inte att andas. Jag tappade fotfästet. Och jag har nog fortfarande inte hittat igen det, har inte hunnit bearbetat det och vet inte ve jag ska anförtro mig till.
Vem vänder man sig till med detta, när man vill ha någon som förstår, när man vill ha någon som torkar tårarna och drar händerna över huvudet, håller en tätt intill och man kan skrika och vara hur arg som helst och man vet den andre förstår utan att den behöver säga nått. Man kan gå sönder i någons famn för att sedan tillsammans bygga upp på nytt.

Och det gör ont.. det gör så ont att jag knappt vågar tänka på det. Jag vill bara ligga i din famn och gråta.. Känna din lukt, hålla dig så hårt och känna du håller tillbaka.. bara en kort stund, för sedan är det över. För ingen tar bort min sorg som dig.. Ingen Matthias..

Det är måmga gånger svårt att acceptera hur verkligheten ser ut. Jag vet att jag inte behöver älta Uffe. Jag vet att han inte är värd vatten för det han har gjort mot mig. Jag vet att han absolut inte är värd mina tankar eller tårar.
Jag har någon som bryr sig om mig, som älskar mig som sin egen. Men trots det så ifrågarsätter jag, håller mig på avstånd. Om inte ens min biologiska pappa vill ha mig, varför skulle han vilja? Hur kan någon annan älska mig mer än vad han borde göra? Hur kan han vilja kalla mig för sin älsta, när Uffe inte ens kan ha mig i sitt liv, ännu hellre kalla mig för dotter?

Jag borde förmodligen bara vara utom mig av lycka över att det finns någon i mitt liv, det jag alltid velat ha, det jag alltid letat. Och det är jag... Men i allt detta är det så otroligt svårt att greppa, acceptera och tro på. Man tror man blir lurad, blåst. Många gånger väntar jag bara på att höra, hur i helvete kan du tro att jag skulle vilja ha dig? Naiva dumma människa, inte ens Uffe vill. Varför skulle jag?

Jag vet så väl att detta aldrig skulle komma ut ur munnen på honom, men rädslan för det finns ständigt där.. Och det gör ont, att jag inte kan tillåta mig att njuta av det till fullo istället för att vara rädd och ifrågasättande. Men jag är så rädd att jag ska sätta honom uppe på en pedistal där han är den fläckfria personen i världen och sedan bli besviken.. Och skulle det hända, skulle det krossa mitt hjärta. Och bara nu, på denna korta tid har jag blivit besviken.. Och då skjuter jag undan, då vill jag inte längre vara nära, för att jag har så svårt att acceptera jag vill inte se. Jag vill bara vända mig om och gå, innan hjärtat blir krossad. Jag vill inte vara så svag och ge upp.

Det finns inget mellan läge, allafall inte nu. Men jag hoppas att jag kan hitta det, kunna njuta och tillåta mig själv att älskas...

Jag vill bara bära kärleken med stolthet och inte behöva vara rädd, att ständigt ifrågasätta den. Jag vill kunna släppa på allt jag bär på och bara njuta.. Att jag äntligen blir älskad.

we are all searching for someone whose demons play well with ours

Me and my heart only belongs to you.

I was your cure and you were my disease. I was saving you, and you were killing me.

Jag sitter fast. Jag sitter fast så förbannat jävla hårt. I dig. Och hur jag än gör, fast jag vet att du behandlade mig som skit, så kan jag inte sluta älska dig. För jag vet du är bättre - jag känner dig. Och det gör så ont i mitt hjärta, jag håller på att dö inombords. Slits sönder, går itu.

Jag vill bara ligga där brevid dig igen, höra din röst, se dig, känna dina händer mot mig och få dig att somna på mitt bröst så jag i timmar kan älska dig tyst och du ändå kan känna det.

Jag har hela mitt liv saknat något som inte ville ha mig, som inte ville vara en del av mig och mitt liv. En av två som skapade mig. Personen som ska föreställa min pappa.

Jag har alltid undrat vart han har varit och varför han inte var en del av mig. Alla andra barnen i skolan hade två föräldrar. Deras pappor kom och hämtade dem efter dagens slut. Jag hade ingen och jag visste inte varför.

Mamma har i efterhand berättat att jag kunde komma hem efter skolan och fråga med tårarna rinnandes ner för kinderna, varför jag inte hade någon pappa som de andra barnen hade. Vad svarar en mamma då? Som vill skydda det viktigaste hon har i livet? Säger hon sanningen till en 6 årig flicka som inte vet vad droger är? Ljuger hon eller säger hon ingenting?
Jag vet inte vad mamma svarade, men jag vet att det inte kunde vara sanningen. För jag sa i otroligt lång tid att min pappa var död.

Några år senare, då jag gick i ettan eller tvåan så brann ett hus ner hemma där jag bodde. Mamma visade mig artikeln i tidningen, det var min pappas hus som brann ner till grunden och lämnade rester av fördärv och aska. Det var då allting började på riktigt, all undran. Vi bodde två kilometer ifrån varandra och jag hade trott att han var död. Jag kommer ihåg så väl känslan jag fick, som en sten i magen som bara blir tyngre och tyngre.. Som att luften inte längre går att andas. Varför? Vi hade levt i samma by i nästan 3 eller 4 år och jag hade inte sett röken av honom, inte hört så mycket som ett ord.

När jag fick veta sanningen, att min pappa valde bort mig. Att han var en missbrukare. Alkohol och knark. Att han inte ville ha mig eller med mig att göra började ett självhat och ett ständig behov av att göra alla till lags. Att aldrig misslyckas, att aldrig vara för dålig. Jag i frågasatte allt. Varför dög jag inte? Varför kan inte bara jag räcka till? Var jag så värdelös att inte ens min egen pappa ville ha med mig att göra? Vad hade jag gjort fel? För om inte ens han ville ha mig, vem skulle vilja?

Jag kämpade med att få kontakt med honom, de gånger jag lyckades stannade han inte länge. En vecka kanske, två? Jag ville få honom att älska mig. Vilja ha mig igen. Men inget fungerade och jag började hata mig själv ännu mer. Grät och frågade, varför? Varför duger inte jag? Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta?

Jag gick in i en otroligt djup och svår deprition. Jag ville ta livet av mig, få slut på allt som gjorde så ont i mig. För jag kunde känna smärtan i hela kroppen, jag kunde nästan ta på den vissa dagar. Smärtan och hatet av att inte duga för personen som ska älska en villkorslöst och vara beredd att offra sitt eget liv. Jag fullständigt hatade mig själv och hur mitt liv såg ut. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur, att ta mitt eget liv var det enda alternativ som fanns. Ien början förstod jag nog inte ens själv var allt detta mörker bottnade i. Men efter två årförstod jag, som i precis allting annat så var det pappa, uffe.

Förhållanden med andra människor var och är svår för mig. Speciellt med killar. Jag vart och blir fortfarande stressad och mår dåligt då jag inte vet vad de tänker, om jag får oklara svar som - bestäm du, gör som du vill, mig spelar det ingen roll. För andra är det kanske solklart att de vill du ska komma eller vad det nu handlar om, men inte för mig. Jag vill ha ja eller nej. För då vet jag. Jag ältar sönder allting som sägs, varje ord, varje mening. Jag övertänker allt hela tiden och jag får höra det ofta. Att jag måste slappna av och ta det lugnt, men för mig är det omöjligt. Alla tankar kommer som ett brev på posten om jag i mitt huvud inbillar mig att den andre inte vill, uffe vill ju inte ha dig - varför skulle han? Du dög eller duger inte för uffe - hur kan du då duga för någon annan? Och jag tror ingen som själv sitter i den situationen ens kan föreställa sig hur jävligt det är, hur ont och hur hårt det sliter i en.

Så jag bygger murar, högre än himmlen. För att inte bli lika sårad som jag alltid blir utav uffe. Jag la ner den muren en gång och vart bevisad att man aldrig ska göra det. Jag hamnade i en fruktansvärt dålig relation som fick mig att hata mig själv ännu mer. Denne person behandlade mig så illa att jag började förstå varför inte min pappa kunde älska mig. Han sa och gjorde så hemska saker och jag trodde på dem, hans ord och rörelser var lag. Jag skulle aldrig kunna göra en annan människa till lags, jag skulle aldrig räcka till, jag skulle aldrig kunna duga. På någotvis tog jag mig där ifrån. Men självhatet bar jag med mig som en kär vän, alltid nära hjärtat.

Jag har i många år pratat med pyskologer om min pappa. Om mina känslor och mina funderingar. Jag har bearbetat mig genom åren. Jag har gråtit mig igenom dem, skrattat och varit helt avdomnad. Jag har varit så trasig och alltid viljat ha honom i mitt liv, alltid viljat ha en pappa. Men nu när jag blivit äldre så vill jag inte längre han honom. Jag behöver inte honom. Allt uffe någonsin gjort mig är att göra mig illa, såra och svika. Jag har klarat mig så bra ändå, trots allt jag gått igenom, alla känslor jag burit på och framför allt rädslan av att mista alla.

Men idag vet jag att problemet inte ligger hos mig. Det är inte jag som inte duger, det är uffe. Det är han som är feg och trasig, han som låter sitt sorliga och patetiska liv gå ut över mig. Att inte ta på sig ansvaret att vara den vuxne. Att inte ens kunna vara så pass man att man kan ge sin egen dotter en förklarning. Han är en missbrukare och han gör som missbrukare gör, ger upp och sticker. Är ett egoistiskt svin som inte klarar av att ta hand om sig själv ännu mindre en annan människa. 

Uffe har aldrig varit min pappa och kommer aldrig att bli. Han är en person som gav mig gåvan och chansen att leva. Han kommer alltid spöka och finnas med i mitt liv och jag är övertygad om att jag kommer gråta och hata honom i framtiden också. För det gör jag. Jag hatar honom med hela mitt hjärta, för all denna skit han ställt till för mig. All skit som jag bär med mig dag ut och dag in, skit som ingen annan vet någonting om förutom jag. Det enda jag är honom tacksam över är livet och att jag har blivit stark utav det. Jag är fortfarande fruktansvärt osäker när det gäller andra människor och det kommer jag nog alltid vara. Hur gärna jag än vill det ska försvinna, för det ställer till mycket för mig och det gör mig till en ganska komplicerad person.
För första gången någonsin i mitt liv så känner jag ingen behov av att ha honom i mitt liv. Jag känner mig bara blank gentemot honom, trots jag har så mycket ilska och obesvarade frågor till honom. Jag känner mig klar.

Och i denna helt fruktanvärda resa hittade jag det jag aldrig trodde jag var värd. Jag hittade en person som gav mig den kärleken, den omtanke och värme som jag alltid drömt om, men aldrig trott jag skulle få eller förtjänade. Jag hittade någon att kalla pappa. Han tog mig under sina vingar och kallade mig dotter. Jag bär på så mycket kärlek som jag bara vill över ösa honom med, men jag kan inte. Jag hittar inte inte rösten att säga det med, jag hittar inte gesterna att visa det med. Jag har bara orden och det är tyvärr allt jag kan ge nu... För detta är främmande för mig, jag har aldrig haft någon som velat ha mig... Och jag är så jävla rädd att detta också ska ta slut och jag antar jag är rädd att kalla någon för pappa, dessa ord är främmande för min mun. Jag har aldrig sagt det högt eller kallat någon det. Att helt plötsligt ha någonting som man aldrig trott man var värd vänder ens liv upp och ner, man måste anpassa och ändra så mycket - riva en del av den sky höga mur man omsorgsfullt byggt upp.
Jag har lärt mig att bara för att man har biologiska föräldrar så behöver dem inte vara mamma eller i mitt fall, pappa. De som är värd alla kalla sig detta är de personer som ger den oändliga kärlek som om man vore deras egen. Och jag hoppas jag någon gång i framtiden ska kunna öppna upp mig, släppa honom nära och med stolthet kunna säga det här, är min pappa.

Splittrad. Känner alla känslor som finns i hela världen. Och fast jag dag in och dag ut intalar mig själv att gå vidare så kan jag inte..Du är med i allt jag gör, dag som natt. Så kort och gott är allting som vanligt. Jag dör inombords och du lever.