är så trött, är så otroligt trött.

Varit på föreläsning med Johan Alander. Han berättade om hur han hade levt med droger, alkohol och våld. 

Trots att jag vet att jag inte kommer att klara av det stannar jag kvar, för att på ett sätt straffa mig själv för den bakrund jag fick. För att sluta förneka att jag också har växt upp en normal barndom. Men när jag sitter där och får allting på vitt, är det inte så. Jag hade inte en normal uppväxt. Min uppväxt var enligt mig själv skit många gånger men hade ändå många höjdpunkter. Men i detta sammanhang hittar jag ingenting, ingen lycka, inga leender, inga skratt.

Det kanske beror på att det aldrig fanns någon att dela det med, eftersom att alla hade sina egna sår att tvätta. Men jag behövde någon lika mycket som jag idag behöver någon. Men jag kan inte berätta visa att, bara berätta en del. Mest för att jag blir frustrerad eftersom att ingen förstår mig så som jag vill bli förståd. Och det är själklart inte deras fel.

Nu sitter jag här efter en helvetes föreläsning med tårarna i ögonvrån och vägrar släppa ut dom. Dränker känslorna i musik som gör illa, som gör ont, som är bra och som ger mig styrka. Ja, praktiskt taget alla känslor i världen på samma gång.

Varför jag mår så dåligt som jag gör över det är för att jag känner igen hans ord och hans känslor med mina egna. Jag var inte den som gjorde det, jag var den som vart drabbad. Det var jag som fick skiten över mig. Och fortfarande får. Det gjorde så ont, så ont att alla ord och känsnslor suddas ut, man vill kunna skrika och bara be dom att hålla käft, för dom vet inte hur det är att vara anhörig. Dom vet inte hur det är att vara så nära det, fast ändå så otroligt långt bort. Och jag blir så arg över det, jag blir så jävla arg att jag vill tysta ner applåderna och visa dom baksidan.

Det här är enbart mina egna känsnslor och jag känner dom inte mot någon speciell. Ville bara påpeka det..

Jag är en baksida, det är ni ser utåt är ett skal för det som är innut i, det som gör så ont varje dag. Det som får smärtan till en ny nivå, det som får tårarna att göra ont medans dom rinner längs kinderna. Och jag får anstränga mig var eviga dag. Det gör ont hela tiden, jag tänker på det hela tiden. Eftersom att drogerna står mig så nära fast ändå så himla lång bort. Jag vill inget hellre än att få en ny start, fast med samma framtid. Men det går inte. Så jag får gå här, bland tårarna och ilskan över vad den här skiten gör med folk och framför allt anhöriga, precis som jag är. Jag säger inte att det är värre att vara anhörig än själva missbrukaren, jag säger bara att det är jobbigare för en anhörig en den som missbrukar. För det är så det är för mig.

Jag trodde att jag skulle vara osänkbar efter dom hemska orden som kom ur din mun, men idag vet jag att jag sjunker fortare än ett berg.

Det vart rörigt med det är för att det ÄR rörigt också, så fruktansvärt jävla rörigt. Jag hatar ordet, dess innebörd och allt med den att göra. Jag hatar nog dig ännu mer. 

Nu ska jag låta tårarna komma, när jag fått ur mig min ilska och sorg. Nu när det är läge. 
 

Jag hoppades att jag någon gång skulle få svar på alla dess frågor som snurrar runt i mitt huvud var eviga dag. Men som det ser ut idag, så kommer det inte hända. Jag kommer få gå till graven med obesvarade frågor som jag sökt svar på hela livet. Frågor som bara en person kunde svara på. Jag har frågat, men du förnekar och tror inte att jag vet. Du tror att jag inte vet någonting. Men där misstar du dig, jag vet att du inte finns, vet att du inte existerar och vill inte heller att jag ska existera. Men nu står jag här ändå. Nu är jag också här och det kan du inte beskylla mig för. För det är många gånger jag trott att du skulle börja bry dig om mig var om jag inte längre fanns. Om du då skulle inse vilket misstag du gjorde och vad illa du gjorde mig. 

För ingen vet, ingen vet hur jag har det. Ingen vet hur jag känner det varje eviga dag. Ingen vet vilken last jag lever med och vilka skuld känslor som alltid ligger som en slöja över mig. Ingen vet förutom jag. Och jag önskade att jag slapp det. Jag önskar många gånger att jag aldrig föddes. Det gör jag. Men då tänker jag om, för vem fan är du som får mig att känna så? Vem gav dig rätten att behandla mig som ingenting? Vem gav dig rätten att få mig känna som att jag inte räcker till? Att känna att jag inte orkar genom dagen, att jag inte har någon som helst rätt att andas? INGEN. 

Och jag tänker inte ge upp, fast jag många gånger bara vill göra det. Även fast jag många gånger har skyllt allt på dig utan att du vetat om det. Och just nu, som det ser ut nu, har jag världens rätt att göra det. För vad har du gjort för att få mig att må bra?
INGENTING.

Men fast jag har bestämt mig för att inte låta mig tryckas ner utav dig, så gör jag det iallafall och jag klarar inte av att styra det. Jag klarar inte av att stäng ner de tankarna eller dom känslorna. Jag klarar inte av det. Så istället för att vara så stark som jag vill, så låter jag mig över vinnas utav en människa som kom in och ut ur mitt liv. Någon som jag inte känner men ändå är mitt kött och blod. Och detta faktum skrämmer mig.

Det kanske är dags att sluta älta och göra någonting vettigt istället. Men vad? Vad ska jag kunna göra när känslorna ändå alltid följer efter mig?

Leva, det är vad jag ska göra. För det kan du ända aldrig ta ifrån mig. Mitt liv. 

Vill så mycket. Jag vill så otroligt mycket att jag knappt kan sklija på tankarna. Jag vill så mycket och får nästan dåligt samvete över det. Utan anledning. Man måste ta för sig för att ta sig någonstans, man måste ha viljan för att orka ta sig dit.

Men jag lägger mitt öde i andras händer och låter dom bestämma. Jag chansar och hoppas på att det blir bra. För jag klarar inte av att välja själv. Jag klarar inte av att behöva kämpa sig. Inte nu, absolut inte nu. Jag blir förvirad över hur fort det går, allting går så fort runt om kring mig och jag hinner inte med. Jag står still och ser på medans allt annat lever utan mig. Ja, det beror på att jag är ensam. Ensam utan min prins. Jaja, ett jävla tjat om att jag saknar honom. Men att vara ifrån den ändå personen som kan få mig at le när att är som värst varje eviga dag förutom på helgerna. . . Det fungerar inte. Man blir så himla tom, jag vet inte längre in eller ut. Jag behöver honom mer och mer. Får ett starkare behov av honom för varje dag som går. Så lov skulle jag inte tacka nej till nu. Så jag orkar de andra veckorna innan lov. Jag älskar dig Tim, mer än all kärlek i världen. glöm aldrig det.