Senaste inläggen

Av ronja - 17 juni 2017 02:07

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. 

Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. 

ANNONS
Av ronja - 11 februari 2016 15:35

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av känslor. Det är min absoluta favorit film och jag kan se den hur många gånger som helst och jag lessnar aldrig. Jag kan gråta floder fast jag kan varje scen, och gråter floder varje gång. Emil frågar alltid vatje jag tycker om filmer som får mig att gråta, jag älskar det. Jag älskar att könna hopplösheten bränna i hjärtat, älskar den förtvivlade känslan som knyter åt halsen. Jag behöver känna, jag behöver det för att fungera. Jag kanske är knäpp, kanske sjuk - men då får det vara så. Jag vill och behöver känna allt detta, för att fungera. 

 

Kanske är det för att min liv är så lugnt och stilla, precis som jag vill ha det. Och jag uppvuxen med temperament, svek och skrik. Och kanske behöver jag känna allt detta för att vara tacksam för allt bra och för att jag ska se allt det fantastiska ist för att stirra mig blind på problemen. Kanske. 

ANNONS
Av ronja - 20 januari 2016 09:10

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år. En ny era. Som du också kommer missa, som allt annat stort som hänt. Mitt förtsa brustna hjärta. När jag vart vald lucia. När jag var värdpar på nobel. Min första flytt. Mina tankar och drömmar. Mitt första missfärgade hår. Min 18 års dag. Min student. Och nu mitt 20:de jordsnurr. Den som sa att tiden läker alla sår, har aldrig blivit sårad ner till benmärgen, rubbad och förstörd av den som satte dig till jordelivet. En del av dem som skulle älska dig villkorslöst. Det blir inte bättre, det gör ondare och du söker mer. Efter något som aldrig funnits. Hur låter det? Hopplöst och tröstlöst. 

Av ronja - 13 januari 2016 14:32

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt val. När du blev tvingad till det? När du känner bitterheten bränna i bröstet över hur mycket du fanns där för dom och när du sedan behöver någon står du ensam kvar. 

Av ronja - 23 december 2015 00:26

  

magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Vem gav dig rätten att bestämma när det passar sig? allt känns fel, allt gör ont.

 

Jag ligger sömnlös natt efter natt, vad gör du? Sover du gott om natten? hittar du igen lyckan bland skratten? jag hoppas att du våndas lika ont som mig, att du ångrar dig. Detta verkar aldrig ta slut. Och jag känner mig ensammare än någonsin.

 

Varför ska allt jag gör, hela jag påminnas om dig? 

Av ronja - 15 december 2015 15:21

Är vi vilse? Har vi tappat oss själv i ensamheten? När möts vi? Kommer våra vägar mötas igen? Eller kommer vi föralltid leva två olika liv i samma värld? 

 

Tusentals frågor som kommer förbli obesvarade. Vet inte vad som sliter mest i hjärtat. 

Av ronja - 12 november 2015 00:59

    


andas in, andas ut. Varje dag du slår upp ögonen är en vinst. Du överlevde smärtan du trodde skulle kväva dina lungor. Du överlevde den psykiska smärtan som förlamade hela din kropp, den känslan som finns i huvudet, men som gör så ont så du nästan kan känna den mellan fingrarna. 

 

du överlevde. So did I. 

Av ronja - 10 november 2015 00:51

en tanke har flugit förbi mitt huvud, ett frö har såtts. 

Jag har vetat att det har funnits en organisation som vänder sig främst till barn och unga vuxna, som lever med missbrukande föräldrar eller föräldrar med psykisksjukdom. Jag hittade igen deras sida för någon dag sedan. Man kunde bli fadder. Det vill jag bli, jag vill kunna hjälpa andra att inte tappa bort sig själv i sorgen och att inte klandra sig själv, slippa fråga sig samma fråga dag ut och dag in, vad gjorde jag för fel? 


kraven som maskrosbarnen hade var att man ska vara tillfreds och blivit bättre. Men i min mening kan man aldrig bli bättre , man kan inte tillfriskna från något som krossar sitt hjärta dag ut, att kämpa mot tårar och självhat. Men man kan acceptera, fortsätta andas och sträcka ut en hand efter hjälp. Jag tror att jag behöver detta lika mycket som de barn som söker hjälp, vi kan hjälpa varandra - och har inte jag missuppfattat hela deras koncept så är det de, det handlar om. Hjälpa varandra upp ur misären och in i ljuset, där man faktiskt kan andas fritt utan att känna ångesten kväva dig. 

jag vill vara en fadder, hjälpa de som behöver hjälp, men samtidigt som jag behöver den hjälpen lika mycket. 

 

jag kan känna lycka idag, jag kan känna den friska höstluften utan att kippa efter andan, jag kan känna ren och skär glädje, men det betyder inte att jag inte lever med ständig smärta. Varje dag går mitt hjärta i tusen bitar. Det går inte en dag utan att jag ser mig i spegeln och hatar det jag ser, - jag ser Uffe. Mer och mer. Och vissa dagar vill jag slita av mig ansiktet och riva sönder alla spår om vem jag egentligen är. Men det betyder inte att jag vill leva, att jag mår bra eller kan känna en acceptans. Det gör jag, jag accepterar det liv jag fått Och med det dess öde. 

 

Jag är ett maskrosbarn, och jag önskar att jag hade hittat den här sidan då jag låg på botten och krälade, famlandes i mörkret. Men det gjorde jag inte och det gör inget, jag fick hjäl från annat håll. Men en viss bitterhet bränner i hjärtat att jag inte fick skrika på någon som gått i mina skor, känt mina känslor och tagit sig därifrån. 

 

Utan allt detta är inte jag, jag. Utan min tunga ångest som tynger mitt bröst tappar jag mig själv. Jag har levt så länge med den att skulle jag låta den försvinna - skulle även jag. Det vill jag säga alla er som finns där ute som känner samma sak. Var stolt, bär den med stolthet - bara dom som är nog stark klarat av det. Du, jag och tusentals andra är riktiga fighters. Och det ska vi fan ha en stor fet eloge för. 

 

idag har varit en tung dag, vissa stunder har jag känt - jag vill inte finnas. Jag orkar inte mer. Men så kommer jag ihåg, jag kravlade mig upp från bottens kalla golv på mina bara ben, stumlandes och famlandes i mörkret utan att veta vart jag ska hamna. Därför får jag inte ge upp. och det får inte ni heller. Tillsammans är vi stark. Tillsammans är vi, maskrosbarn - med en vilja att överleva. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se