Vart jag än vänder mig så finns du alltid där. I minnen som egentligen inte existerar. I personer som du håller nära. I stunder du önskar dela. Stäng av, andas. Tryck bort, intala dig att han inte existerar. 

Det finns så mycket jag vill dela med dig. Och varje gång känns det som ett slag i magen, för jag vet att det aldrig kommer hända. 

Sambo.. Snart är jag sambo med min Emil. Ingen kan vara lyckligare eller mer förväntansfull än vad jag är. 
Livet bara som faller på plats. Lyckan kommer sakta men säkert bubblande till ytan, sambo.. :)

Men mitt i all lycka undrar jag vad Uffe gör. Han vet inte om att jag om bara en vacka ska bli sambo med Emil, faktiskt så vet inte han ens att Emil finns. Och det stör mig. Det stör mig så jävla mycket. 

Att jag lägger ner så mycket tid och funderingar på vad han vet och inte. Vad han gör och inte. Vad han tänker på och inte. VARFÖR?!? 

Ingen aning. Och det stör mig fan nästan mer. 

Varför funderar jag så mycket på vad han vet och inte, varför bryr jag mig så mycket om vad han skulle tycka? När jag har så många fina människor runt mig som tycker och tänker. Som stöttar och älskar. 

Trots det vandrar tankarna alltid bort till honom. Förbannade jävla skit. 

FÖRBANNAT. Sluta ronja. Allvarligt. Lägg av förfan. 

Va glad åt det du har, att du ska bli sambo med din Emil, din vackra och helt underbara Emil. OM EN VECKA. Va glad åt dem som finns i ditt liv och älskar dig för den du är och som aldrig kommer försvinna. Gör det. Va lycklig, lev varje minut. 

Ägna tid åt det istället, Ronja. Ägna tid på kärlek. Ägna tid åt lycka.