är det bara jag som känner av höst ångesten? Hur den kryper på, nära och flåsar dig i nacken. Hur den lägger sig som en hinna över dig, hela dig. 

Mörkret som påminner om det vi försöker glömma. Gräva ner. 

Ångest är en del av mig, ångest sitter i min benstomme. 

Jag är ett ångestbarn som känner och tänker för mycket. Den bitterljuva ångesten som kommer och går och när den är här så vet jag,jag är mig själv, jag är den jag varit. En säkerhet, för utan den, vem är jag? 

Jag är mig själv, med ångest som knackar på samma tid varje år, andas ut och lev igenom.   

För några veckor sedan var min student dag här, en dag som jag längtat så mycket efter. Förväntan. 

Du hade lovat mig som så många gånger förr att du skulle komma och se. Du svek. Och det brände värre i bröstet än någonsin innan. Hur kan du som är min biologiska pappa bara skita i något som är så stort? Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du bara välja att vända bort blicken igen? Igen?! 

Och samtdigt i denna förtvivlan klandrar jag mig själv, att jag fortfarande efter alla dessa år, bryr mig. Att det fortfarande gör lika jävla ont och förtvivladen bara bränner värre. Hur? Hur är det möjligt att känna skam över det? Hur är det ens möjligt att jag fortfarande känner någotning över det? 

Varför tar du upp sån stor plats i mitt liv? Varför väljer du att göra mig illa gång på gång? Hur kan du leva med dig själv? 

Förbannade egoistiska jävla svin, hoppas du dör en ensam och jävligt smärtsam död. Äckel. 

efter fyra år så förstår jag äntligen.. ingemar bad mig läsa en bok som heter flickan med de röda skona. so i did, för fyra år sedan när jag va på botten av helvetet. Han sa att den skulle hjälpa mig att finna tröst, det gjorde den verkligen och jag trodde i mitt 13 åriga huvud att jag förstod vad han menade. 

Nu fyra år senare ligger jag i lugn och ro i ett varm bad och läser samma bok för säkert 5 gången, och den sänker mig så mycket tröst och gör mig så ledsen på samma gång. Men skillnaden är att idag förstod jag verkligen vad Ingemar menade. jag gjorde det som var rätt för mig i den stunden grundat på vad jag hade för information. känslan, lättnaden - idag förstod jag och en stor börda lättades från mina axlar. En osynlig tyngd som jag inte trodde fanns försvann idag. 

Jag har många gånger trott att jag kommer bli bättre, frisk. Men detta är jag. Det insåg jag idag också. Smärtan och lidandet utgör mig. Det är jag, en del av den jag är idag. Jag kan inte välja bort den delen då den utgjort så mycket tid av mitt liv. Och jag kan äntligen känna att det är okej. Det är okej att falla tillbaka, okej att må skit. Men att alltid komma igen, starkare - med mer sprickor. För utan dem, hur ska vi kunna utvecklas? Utan de som gör ont, hur ska vi kunna ta oss framåt? 

Jag är stolt över att leva tätt intill mina demoner, för idag fick jag lära mig hur jag ska hantera dem när smärtan tar överhand. 

När allting börjar om igen. När man trott att man äntligen var färdig, efter månader. Så är det dags igen. 

Ta mig inte fel, jag är glad över att det händer. Vårt badrum är klart och elen är dragen. Nu vart det ett till projekt, dra om all ström. Dra nya ellednaingar och slita upp nytapetserade väggar. Man står och ser på och är både glad och ledsen. "Jaha, göra om detta igen då." När man trott att kan gå vidare till nästa rum. Man stämpar på samma ställe. 

JA, jag klagar. Ja, jag är less. Jag vill bara ha ett lugn att komma hem till. där det inte är saker på gång hela tiden. för de är nog mycket i huvudet. LUGNET VAR ÄR DU?? NEED U SO MUCH PLZ

AND I SAY, FUCK YOU RIGHT BACK. 

Vart jag än vänder mig så finns du alltid där. I minnen som egentligen inte existerar. I personer som du håller nära. I stunder du önskar dela. Stäng av, andas. Tryck bort, intala dig att han inte existerar. 

Det finns så mycket jag vill dela med dig. Och varje gång känns det som ett slag i magen, för jag vet att det aldrig kommer hända. 

Sambo.. Snart är jag sambo med min Emil. Ingen kan vara lyckligare eller mer förväntansfull än vad jag är. 
Livet bara som faller på plats. Lyckan kommer sakta men säkert bubblande till ytan, sambo.. :)

Men mitt i all lycka undrar jag vad Uffe gör. Han vet inte om att jag om bara en vacka ska bli sambo med Emil, faktiskt så vet inte han ens att Emil finns. Och det stör mig. Det stör mig så jävla mycket. 

Att jag lägger ner så mycket tid och funderingar på vad han vet och inte. Vad han gör och inte. Vad han tänker på och inte. VARFÖR?!? 

Ingen aning. Och det stör mig fan nästan mer. 

Varför funderar jag så mycket på vad han vet och inte, varför bryr jag mig så mycket om vad han skulle tycka? När jag har så många fina människor runt mig som tycker och tänker. Som stöttar och älskar. 

Trots det vandrar tankarna alltid bort till honom. Förbannade jävla skit. 

FÖRBANNAT. Sluta ronja. Allvarligt. Lägg av förfan. 

Va glad åt det du har, att du ska bli sambo med din Emil, din vackra och helt underbara Emil. OM EN VECKA. Va glad åt dem som finns i ditt liv och älskar dig för den du är och som aldrig kommer försvinna. Gör det. Va lycklig, lev varje minut. 

Ägna tid åt det istället, Ronja. Ägna tid på kärlek. Ägna tid åt lycka. 

när livet är komplett. 

att ligga i din trygga famn, känna hjärtslagen i ryggen. eller när du drar mig till dig i sömnen, omedvetet. 

att älska med sådan hunger. att kännas så levande. allt nytt, och jag vill aldrig lämna det.