åååh hej bloggen, asså typ jag vet att jag inte skriive på sjukt läänge, men de är ju inte meingen. Nu är jag här iallfall, soet.<3

 

JAG KRÄKS.

 

 

skulle bara in oh skriva någon rad, har faktiskt ingen lust och skriva någonting mer. Om hur jag mår, hur de känns, vilken kamp varje dag är. De vet ju ni redan. FEL.

ni kanske vet att jag mår dåligt, men aldrig hur dåligt., ni vet kanske hur de känns, nej för de vet ni absolut ingenting om., och ni vet absolut inte vilken jävla kamp de är varje dag heller.

Så, varför försöka hitta förståelse?

alla vill ju ha de, men när ingen KAN förstå, då äre ju lika bra att lägga ner totalt. Så känner jag iallafall...

visst jag kommer fortsätta skriva, men att lätta på hjärtat. men jag vill inte att ni ska säga, åh jag finns, jag förstår.

jag vill inte de, jag är less på ord. för va fan betyder ord i längden? Ingenting... visa de.

visa ATT ni finns, visa ATT ni vill få de bra.

säg de inte, för ord är någonting som jag är less på.

för de är orden som jag oss glad,ledsen,förvirrad,ex.p

Ord sårar väldigt djup

Ord förgyller och gör oss till den lyckaligaste av alla.

 

så enligt mig, ord sårar oh älskar.

ett rent jävla krucks med allt.

 

 

jag har nästan sluta äte helt, gått ner 5 kg under jul helgen (är de inte då man ska gå upp?)

jag har tappat mat lusten helt oh hållet.

äter två mål per dag, oh dom är inte stora.

Och nej, inte anorexia. Bara tappat mat lusten, den lär ju komma tillbaka.

 

ångesten, ja de är ju kvar värre än någonsin..

depritionen, värre den med.

 

de är som ett stort svart hål, som äter upp mig in ifrån, tar de lilla som är kvar och går i väg med de.

såret inombords blöder mer oh mer, växer för varje dag.

de tar aldrig stop, för någongång måste man komma till ett slut, inte då. De fortsätter isamma stil.

jag kan inte tänka mig hur är att stå på sida oh se en människa falla ihop bit för bit, som försöker dölja, som fejkar skratt. Som inte tror att man ser, som skär sönder sina armar, slutar nästan prata helt, sluter till sig.

stänger sig för omvärlden.

 

jag skulle inte klarat av att se tex, thilde göra någonting sånt, jag skulle känna mig så hjälplös, så vilsen, orolig, nästan intill döende.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

för att jag utsätter er för de hära.

för att jag till låter de här hända.

 

igentligen borde jag inte påminna någon av er, för de har vart så tyst nu. som om alla glömt bort.

de kanske är de jag vill, att ni glömmer bort.

så jag kan falla isär själv, istället för att låta er stå på sidan om oh se på. för de är inte rättvist, inte någonstans.

förlåt.

 

 

jag orkar snart inte en dag till, allt tar sån stor plats, så jag sover nästan aldrig, äter nätan ingenting.

de viktigaste man behöver,- de är en omöjlighet för mig, jag kan inte, de tar stop. Allt annat tar över.

Men de ser ingen, eftersom, ni är inte med mig 24/7

ni kan bara ana vad jag gör just nu, hur jag ser ut, hur jag mår, vad jag tänker. ni kan bara ana, ni vet aldrig.

 

 

tänkarna tar över, känslan tar över tankarna, mörkret tar över allt.

de är precis så de är, mörker tar över allt, för vart jag än vänder mig, så är de alltid lika däck svart.

vart jag än är, så gör de ont när jag andas.

vad jag än gör, finns de alltid med mig,- det där ständiga mörkret,. den där stndiga smärtan överallt i hela kroppen.

den finns alltid med.

osv, om jag skratta, skämtar oh ler.

för de är ju inte äkta, så varför förstätter jag ?
för att jag inte vill oroa mer, men jag vet ju så väl, de gör ju ingen skillnad.

 

så ja, just nu vill jag dö.- precis som alla andra gånger.

fast nu mer än någonsin.

"live free and die free"

 

ett av mina favorit citat.

love it.

 

 

 

allt ljud gör mig slut, jag vill lägga mig ner och känna hur jag smällter isamman med jorden, vi blir ett.

slippa höra alla ljud, allt oväsen, och aldirg behöva komma tillbaka.

 

 

kärlek, kärlek, kärlek... vad är de?

någonting fantastiskt, någonting som man vill leva med, ha med sig i sitt liv. Dela den med någon man älskar över allt annat. Känna den där pirriga känslan som man får när men ser den, när man är med den, när men rör den.

att veta att den är min, den älskar mig för vad jag är, inte för vad jag har och inte har. Man ska älska dens brister och få dom bära. Få dom bli någonting bra.

Höra, älskling du är de bästa som hänt mig.- och veta att den verkligen menar de.

 

jag önskar att kärlek kunde hålla för evigt, för oftast är e den vi blir mest sårad för.- men ändå känslan vi lever för.

för vi lever för att känna.

 

"love kills slowly"- både ja och nej.- på gott oh ont.

 

 

 

jag vill oxå ha kärlek, men vill ha mig ?

nä just ingen.

så fortsätt dröma ronja.

gör de.

nu låter de som jag är desperat, men nej. de är jag inte.

men tänkt om, tänk om jag oxå vill ha en alldeles egen axel att luta mig emot, tänk om jag vill ha min alldeles egna famn att krypa in hos.

tänk om..

 

 

 

 

- han, hon oh så jag..- ronja

 

 

 

 

 

 

hejsan hallå.

nu sitter jag här igen, även fast de inte va så länge sen jag skrev, men jag vill liksom inte blabla ner allting på en gång.
de blir för jobbigt för oss båda. du som läser och jag som skriver, emellan oss, de blir bara jobbigt. de är ju ändå på ett sätt bara ord, som man måste användda för att komonucera.

tyvärr... ibland önksar jag faktiskt att människor kunnde fatta när man mår dåligt, utan att man behöver berätta de.

påminna.

 

men tyvärr finns de allt för like folk som kan se de, för dom flesta är för upptagen av sig sälv. att tycka synd om sig själv.

så man inte ser hur de igentligen står till.

sånna borde få leva om sitt liv och se, se precis allting.-

hur dåligt man mår, även fast man inte känner personen i fråga. men man vet, man vet så väl att den personen har ett helvete. fast de finns ju folk som "låsas" vara depp för att få uppmärksamhet, och dom borde rent ut av sakt skjutas.

för detr är dom som oftast visar "att dom mår dåligt" och de är klart man ser de , eftersom dom visar de så väl.

klart mna tror på vad dom säger, men hur vet man att de är sant,- jo, när domkan babbla på hur länge som helst om hur otroligt dåligt dom mår, utan att behöva tänka.

de ser ut som att dom läser från ett papper nästan.

de är verkligen inte äkta.

De som är äkta är när man mår så dåligt att orden fassnar som i halsen, man vet inte vad man ska säga..

man börjar till oh med att gråta, för att de är så jobbigt.

att behöva och sitta att berätta om hur dåligt man mår..

de vill väl ingen göra?

 

mina inlägg är jävla lång ibland, många tror säkert att jag skriver som på en kvart, för att jag vet precis hur jag ska skriva. Men de är verkligen inte sant, mina inlägg tar upp till 1 timma och mer. För att de gör så ont, att behöva.

men man vill ju ändå att folk ska förstå.. men jag börjar själv fatta att ingen någonsin kommer att förstå hur de är.

sannignen.

Man behöver skriva av sig, för de är ju mycke lättare att skriva än att prata om de.

 

Jag har faktiskt ingen aning hur jag kom in på de, men nu vet ni de oxåå. inte för att de kanske spelar större roll..

 

 

helgen har vart hur jävla jobbig som helst, men all jul stress..

va på birsta igår men morfar och sita.

Eveline och alma skulle oxå dit så jag va med dom, åkte även hem med alma.

klart vi hade skit roligt, men va det verkligen äkta glädje?

personligen tror jag att dom trodde att jag tyckte de va super kul, men tyckte jag igentligen de?- svaret är ganska lätt, nej de tyckte jag inte. men på första gången på väldigt länge glömde jag bort hur dåligt  jag mår, jag tänkte bara på en viss del. ganska skönt, men den lilla minimanla stunden va inte länge. tyvärr.

 

de blir tyvärr inte lika många julklappar som de brukar vara, men jag har inte dom pengarna till att köpa hur mycke som helst.

om jag hade haft dom pengarna skulle jag gjort de.

 

men jaja, kom hem vid 8, fick en ångestattack direkt.

fanny, thilde oh lina vet väl hur dom är.

jag fick en på en träning oxå, vilket inte va meningen.

men jag kan inte kontrollera dom, dom bara kommer.

de va verkligen inte meingen att ni skulle behöva se den. inte alls.

förlåt, förlåt, förlåt, förlåt mig så hemskt mycke!

 

 

idag när jag vakna kändes allt tomt, ingen smärta, ingen glädje, ingenting, de va helt tomt.

jag gick upp, åt frukost, tittde på tv,- de va lika tomt då som när jag vaknade i morse.

sen började sita tjata om den där förbannades jävla boken som jag har lust och bränna upp, och jag lovar jag är jävligt nära på att göra de.

gick då upp och låste in mig på rummet.

hom kommer upp, "men jag gör de ju bara för att jag bry mig"

jajo tjena. så då vart jag rosen rasande för att hon sa att hon viste precis hur de är att vara sjuk,. hon vet absolut ingenting om hur de är att vara sjuk. hon vet inte hur de är att bli sjuk mitt i livet, hon vet ingenting om de.

de vet förresten ingen av er, förutom ni som vart sjuk vid 12..

så nu pratar jag inte med hon. kanske jävligt omoget, men hon ska inte säga så jävla mycke själv..

 

 

jag är så jävla förbannat less på att ha ständig värk, att alltig ha ont när man andas, när man rör sig.

jag är så förbannat less på att må dåligt, att ha ångest.

jag är så sjukt less på att leva, jag vill förfan inte de.

JAG VILL INTE.

JAG VILL INTE.

JAG VILL INTE.

 

att ständigt tänka på självmord är en vardag för mig,

att ständigt skära sig lika så, samma med ångesten.

och allt annat som jag fick på köpet.

 

oh att alltid vara rädd för att dö, även fast jag vill.

att aldrig veta vart man kommer.

men de jag tror, de är att man känner någonmting helt annat än vad man gör nu, man svävar, man blir en stjärna.

man ser ner och vakar över dom man älskar och dom man alltid avgudat.

men jag tror oxå att de blir bäcksvart, men de är jag ju van vid redan så, de är inget problem.

och just att släppa taget, slippa allt.

slippa ha ont, slippa må dårligt, de är lockande.

ritkigt lockande. Men de är ingenting ni andra förstår, för ni är inte där själv.

Ni tror inte på de jag tror på.

För att alla människor tror på någonting, alla har en sanning som man lever efter,- tro på.

min är att den ända utvägen som finns är självmord.

att jag inte är värd luften jag andas, att de inte är meningen att jag ska fortsätta kämpa utan att stupa här.

att dö, 13 år gammal.

de är min sanning.

 

"den är så fel."

så tänker väl dom flesta.

men de kan jag inte gör någonting åt, för ni lever för någoting. ni har någonting kvar att kämpa för.

de har inte jag, jag ser ingenting att stanna kvar för.

för dom som jag älskar mest, sårar jag mest.

vet ni hur mycke de trycker ner mig? jag trycker alltså ner mig själv när jag sårar er.

att se/veta hur ont de gör i er, de får mig att intala mig själv ännu mer, ronja sluta nu innan du tappar alla, ta steget nu, du har ju redan försökt så många gånger. varför inte göra de riktigt nu ? dom sårar ju dig bara, dom gör dig illa mer.

de sista.. ibland så gör ni illa mig mer. 

kom ihåg ibland.

 

inatt när jag fick ångest sökte jag hjläp hos daniel, men han kallade mig emo, att jag skulle sluta nu.

då gav jag upp.. jhag grät mig själv till sömns i stället.

jag orkade inte bli mer huggen.

de gjorde nog ont som de va.

förlåt

förlåt

förlåt

förlåt

förlåt

mitt vanligaste ord är nog förlåt.

så förlåt igen.

 

 

att se mig själv i spegeln varje morron innan jag går till skolan, så ler jag mitt låsas leende. jag blir illa mående av mig själv.

men de ser tro värdigt ut, för dom som inte vet någonting om mig, ser inte genom fasaden, dom ser bara skallet.

men dom som känner mig, vet hur jag mår, hur jag har de och hur jag har haft de, dom ser igenom de, fasaden och skallet. 

 

åh helvete.

helvete 

helvete

helvete.

 

 

- mend tunga stillsamma smärtsamma andetag, ja ni vet vem jag är.. 

Hej.- igen.

 

man borde kunna skriva så, eftersom jag inte skrive på ett bra tag. Bara för att han på BUP säger de.

de hjälps ju ändå ingenting när jag inte skriver här, så varför sluta ?

ceep going.

 

vart tycker ni att jag ska börja då?
vill ni höra samma jobbiga historia ?

eller vill ni ha någonting nytt ?

iså fall gå in på någon annans socker söta blogg.

 

jag har iallafall vart duktig, jag har inte skärt mig på 3 veckor. framsteg, eller kanske inte, jag vill bara inte stå på en scen med skär sår fulla armarna.. svårt ha de vart att låta bli.

pga ångesten som nu nästan är ständig.

depritionen då? den kan man jju nästan skratta åt.

den blir värre oh värre för varje dag som går.

ni kommer ihåg att jag skriver att de gör ont när jag andas?

de är fortfarande kvar, fast nu ännu ännu värre, den värken har nu oxå gått ut i hela kroppen.

 

 

jag är totalt förstörd, de finns så lite kvar.

näst intill ingenting, ingenting av den ronja som fanns där långt inom mig själv.

hon är snart borta.

 

de lilla som är kvar av min futtiga kropp är snart borta de med, såret inombords bara växer, blöder lite mer, växer lite till.

 

är de det livet går ut på?

att känna så mycke smärta på så kort tid, för att sen bli stark ?

i så fall tar mitt "liv" slut nu, för jag orkar inte hantera så mycke, så ensam.

 

 

att folk kan vara så känslo kalla. jag fattar de inte. jag gör faktiskt inte de.

att man säger till dom, hon mår dåligt försök att bete er, slute snacka skit, sluta ge blickar.

de hjälps inte, de hjälps aldrig.

för dom har inte fucking känslor, dom har ett hjärta av sten, om sten ens räcker till.

 

ingen förstår ju heller, de kommer ju ingen aldrig göra, varje dag är en ny start säger dom, på vadå säger jag ?

ett nytt helvete. Ja jo tack. jag hade klarat mig fint utan en ny dag.

jag vill inte leva en dag till, inte en dag till.

jag vill inte.

fattar ni de? kan ni vara så jävla snälla att i allafall fatta de ?!

 

 

de är nu man verkligen ser vilka ens vänner är..

riktiga vänner ska stötta, finnas till, älska, förstå.

men ni blir sura, ni slutar prata med mig och tror att jag ska komma oh be om förlåtelse för någonting jag inte gjort.

ni tycker att jag ska prata mer er om hur jag mår, jajo tjena, ni vill inte ens inse att jag mår dåligt. Ni låsas som att ingenting har hänt, fattar ni vilken situation ni sätter mig i ?

för då måste jag låsas jag med, skratta oh fjanta på.

för om inte jag gör de är det jag som förstör, de är jag som är jobbig, en fucking belastning.

ja jo tack, de är precis de jag behöver.

när jag pratar med mina andra bästavänner blir ni tok sur, skriver på internet att jag väljer bort er, att ni inte går att prata med.

sen kommer ni, helt tyst och seriöst tror att jag tän ker börja prata med er. hjärndöd.se

sen gråter du, om de är någon av oss som ska gråta så är de nog jag som får lida mest utav de. de ni håller på med drabbar ju för fan inte någon av er. de drabbar bara mig, förtjänra jag mer skit tycker ni ?

Iså fall, fortsätt i precis sammastil, om inte ännu värre.

om ni vill hjälpa till, väx upp för i helvete !

någon gång är de fan dags med de oxå, nu skulle vara ett bra tillfälle. för ni blir bara mindre i mina ögon, så om ni vill växa, om ni vill bli lika stora som ni va förut, väx upp.- börja bete er!

helvete.

 

För ni gör absolut ingenting bättre, ni gör de bara jobbigare för mig nu..

de gör ont att skriva att ni gör de jobbigare, men de är så, ni gör de jobbigare för mig nu, när ni håller på som skithögar, som bara vill ha, som aldrig ger.

 

för som thilde, fanny, anneli, jessica, lina, korven, saga; dom finns alltid där, dom tar mig för den jag är.

för dom får jag prata med vem jag vill utan att dom slutar prata med mig, och väntar sig ett förlåt för ingenting om jag gjort.

 

 

Som jag och min älskade vän Danieljohansson, gud va vi har tjafsat på varann, men ändå alltid förlåtit varann. som nästan knappt känner varann men ändå är så jävlulsk nära varann.

den pojken, ja alltså ord går inte att beskriva hur bra han är, man skulle behöva någonting så mycke bättre, än bara ord.

han är verkligen en ställa sig upp oh slå till pojke, men på ett väligt bra sätt, han få en att vakna. att inse så mycke.

vi hjälper varann, vi gör varann starka, vi lufter upp varandras naktdeklar, vi gör dom till någonting bra.

Han är verkligen speciell, en gåva från gud som vi ska vara rädd om, som vi ska hålla fast vi oh älska med ömhet.

så kort oh gott, busonge, jag älskar dig.

av hela mitt hjärta.

ronja'andersson säger:

kom ihåg mig då.

- DannE. säger:

när då?

ronja'andersson säger:

alltid.

- DannE. säger:

gör ja ju

ronja'andersson säger:

älskat.

<3

- DannE. säger:

jo fan <3

 

de säger allt, korven, du är helt enkelt bäst och bara min!

<3

 

 

jag älskar er alla.

men ni är inte herr korv.

ni är ni.

precis lika underbart bästa människor.

 

 

men kom igen nu, öppna ögonen.

hjälp mig le.

 

 

 

början

mitten

slutet.

 

- smärtasma andetag.- eran ronja.