jag vet att de va länge sen jag skrev, jag borde ingentligen inte skriva dehära heller, bara visa att jag tyvärr fortfarande lever..

 

 

jag blir galen på dehär!

jag hatar livet, jag vill dö.

ingenting blir bättre de går baar neråt, hela tiden.

de kanske är mitt öde, att ta självmord.

 

 

nu har ni några rader igen, snart blir de mer skrivande.

när mina ångetattacke minskar.

om dom någonsins kommer göra de,- vilket är tveksammt.

för dom blir bara mer oh mer, gör indare oh ondare, svårare att ta sig ur helt enklet,

 

 

andningen gör fortfarande ont, de är värre nu.

 

 

vad är meningen med livet? ; man lever för att känna, känna smärta.

 

 

vilket jävla öde.

 

 

- med tunga oh smärtsammaandetag, ronja.

om ni nu undrar varför jag inte skriver så ofta, eller ja, ingenting alls.

och de kommer jag inte gör på ett tag heller, igentligen borde jag inte skriva nu heller, men gört ändå.

varför jag inte skriver är för att jag och "bup" har typ en deal, jag skriver ner mina/mitt liv på ett papper som bara dom får läsa.

känns bra.

så "ni" kan sluta någon jävla gång.

 

så nu skriver jag kort,: JAG VILL DÖ. helt jävla ärligt, jag vill dö.

spåret,. igen.

 

 

jag älskar dig, er.

 

 

jag skriver mer någongång, när jag inte har en ångestattack på in gång.

 

 

"livet är som en taggtråd, om man rör lite vid den har man ärr för livet."

 

 

livet är ett straff som bara gör ont,

nu är jag på smärtans hemm plan, i helvetet alltså.

 

 

 

- med jävligt tunga och smärtsamma andetag, ronja.

när jag har ork oh lust skriver jag mer än dehära.

 

 

Dagenscitatfrånhjärtat:" Jag lever för att jag måste, inte för att jag vill, för de vill jag inte.."

 

 

hur känns de att vara lycklig ?

hur känns de att skratta från hjärtat ?

att le ifrån hjärtat ?

 

 

ge mig någonting som tar död på mig, NU.

annars fixar jag de själv.

 

för nu orkar jag inte med att bli kallad saker på internet, skolan överallt.

alla har alltig någonting att säga elr skriva.

de tar hårt på mig, jag gråter varje dag.

varje dag.

 

 

mina ångestattacker bli längre, gör ondare och svårare att ta sig ur

min deprition blir djupare för varje dag

jag skär mig mer och mer

vill dö hela tiden.

 

 

jag behöver någon att skrika åt, låna en axel att gråta emot.

jag vet att jag har er. de vet jag.

 

 

jag orkar inte leva så här längre, de gör för ont helt enkelt.

 

jag har inte ens små ljusa stunder längre.

 

 

jag är redo att stå där igen, se lysena stråla emot mina ögon, känna blodet flöda fortare i kroppen, veta att nu är de över.

 

sen är jag ett minne blått.

 

De är då jag blir en stjärna i himlen, inte en stjärna som man ser dirket bara man tittar upp en snabbis. Utan en stjärna i bakrunden, man måste stå oh se länge emot himmlen så man upptäcker stjärnorna i bakrunden, de är dom stjärnorna som gör himmlen så vacker.

jag vill bli en sån, en i bakrunden...

 

 

 

- med tungaandetag, ronja.

 

Hur misslyckad kan en människa bli?

jo, titta på mig så ser ni en, värre kan väl bara inte finnas.

jag vill inte vara kvar längre, jag orkar inte kämpa längre.

ni som läser dehär tror väl att jag är dum ihuve, jag är säkert de med.

hur kan de göra så ont hela tiden? hela,hela,hela,hela tiden.

varje andetag jag tar, de känns som om någon trycker in en sylvass kniv ultrasakta, väl inne i min kropp så kör den runt och hugger.  varje andetag, hur många gånger andas man på en dag ?

 

 

när jag vaknar så vet jag att helvetet börjar, då vet jag att jag kommer få kämpa igenom hela dag för att jag inte göra någonting dumt. jag kan inte släppa allt som jag vill kunna.

för då gör jag någonting somjag inte borde. tro mig jag vet.

 

varje dag är en kämp emot mig själv, min egen hjärna, mitt eget hjärta..

 

de gör så ont, för ont.

 

jag orkar inte ha ont längre, och de gör bara ondare.

 

 

Jag svimmade förresten i torsdags, jag kommer inte ihåg någonting ifrån den dagen förutom när rebecca försökte få liv i mig när jag svimmade.

De va så ovärkligt, jag trodde att jag drömmde, jag trodde verkligen de.

tills dom skrek åt mig att jag inte fick somna om, vilket jag höll på att göra hela tiden.

jag slog upp ögonen och dekänndes som någon slängde miljoner kilo med smärta över mig.

jag hade svimmat, jag hade de.

jo, dom ringde ambulas som kom och hämtade mig, vi åkte till östhammar några kilometer utan för gimo, där låg jag på akuten i 3 timmar. dom tog prover och frågade hur jag mådde.

gav mig fika för att mitt blodsocker höll på att dala igen. allting va så ovärkligt, jag hade svimmat men kom inte iihåg någonting, ingeting. När jag kom dit, till östhammar sa dom att jag skulle få åka hem igen, men nejdå- då skulle jag till uppsala sjukhus. Så då ringde dom ambulansen igen, fick åka med samma killar igen och nu såg jag hur dom såg ut oxå vilket jag inte gjorde första gången. Dom va jäkligt snälla, de lilla jag uppfattade.

väl framme i uppsala så fick jag och becca sitta i ett unersökningsrum, dom på de sjukhuset sa oxå att vi skulle få åka hem så vi körde på de.

dom gjorde massa undersökningar och sa att jag skulle stanna över natten och åka hem dan efter på morronen. dom satt in en kanyl i handen. dom lyssnar verkligen ingenting, jag sa att jag inte tålde att se saker i händerna, nä men vi sätter en där ändå.

FUCK YOU.

in i ett rum, en tv och två sängar, fönster som knappt gick oh öppna.

trevligt.

dom tog massa prover på mig på natten med. jag sov med andra ord nästan ingenting.

väckte mig 8 på morron. åt frukost gick och sov igen.

Senare på dan kom en läkare som skulle göra en massa tester på mig igen.

Hon gjorde ett skags syn test på mig. jag skulle titta på hennes finger utan att flytta huvet.

jag såg lite sudigt åt höger,  och jag sa att jag va nyvaken och då ser väl alla suddigt ?

ja, sa hon då. sen gick hon bara.

jaha?

sen ska dom titta hjärtat på mig, för dom vet ju fortfarande inte varför jag svimma.

dom sätter på massa ploppar på olika ställen av kroppen.

dom säger inte mycke dom heller, jag fråga om de såg bra ut och jag fick de vanliga svaret : de kommer en läkare senare och berättar hur de ligger till.

Sen ska jag tyliden rönka hjärnan, för de kan ju va fel på den med.

lägger mig på någon grej och far in i någon maskin, dom säger inte mycke där heller, så jag orkar inte fråga hur de såg ur, jag skulle väl få de vanliga svaret, en läkare komner och berättar hur de ser ut.

vi går tillbaka till rummet och hoppas på att äntligen få åka hem. När klockan va kvart över fyra skulle jag göra ett syn test. Läkaren hade tydligen struntat i vad jag sa.

jag och becca åkte någon sjuk jävla grej dig upp.

fick vänta i en halv timme.. sen så gick vi in i undersökningsrummet, han tittade på de och gjorde olika syn tester. inga fel på mina ögon, va vade jag sa liksom ?

Sen kommer dom in och säger att jag blir kvar över natten igen, då bryter jag ihop helt.

jag kastar saker, skriker och gråter.

Dom berättade inte ens varför jag skulle stanna.

För att vi inte skulle bli helt cp i huve, lånade vi en film. "vi hade iallafall tur med vädret"

den sög.

becca somnade vid 12 snåret, medans jag låg vaken och tittade på tv,

efter ett tag kände jag att jag behövde prata med någon, ringde söderström.

han va full, men gick och prata med, för så full va han inte.

jag grät väl ungefär hela samtalet.

mina småå korta ord va väl,

"jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte ha ont längre, jag orkar inte leva längre."

de va väl ingefär de jag sa emellan mina gråtattacker.

vid 1 la vi på.

jag fick en ångestattack vid halv 2, låg och skakade och grät.

när den väl gick över va klockan kvart över 2.

somnade halv 3, rädd och deprimerad.

vart väckt vid 8. jävligt trött.

åt min frukost, gick och la mig igen.

tills läkarna kom in och sa att jag skulle få åka hem för att skolan började snart.

mamma och niklas va på väg dit då.

satt i fönstret den sista tiden innan de va lunch,

tanken va jävligt frästande att slå sönder fönstret och skära ihjäl sig.

dom kom in med lunch. kött bullar och äckligt hårda potatisar.

niklas och mamma kom när jag åt.

vi åkte in till gränbycentrum och shopa lite.

köpte ett par skor, en mössa och ett linne.

sen åkte vi hem till gimo och packade.

åka bil i flera timmar. Men ett lyckligt kärleks par, två bråkande systara och en hel skön linus och jag, en självmordsbenägen unge som hatar sin mamma.

härligt team !

 

Bra slut på ett härligt och roligt lov..

 

 

 

jag misslyckas verkligen med allt.

till och med att försvinna från mitt så kallade liv..

jag orkar inge mer, jag gör verkligen inte de.

de blir för mycke, ser ni inte de ?

ser ingen de ?

tror alla att allt är bra bara för att jag skrattar och ler ?

ser ingen att allt sånt som har någonting med glädje att gör är fejk..

jag har skrive så många gånger hur dåligt jag mår, berättat så många gånger hur dåligt jag mår.

jag orkar inte ta de igen.

jag vill bara få er att fatta, ni kommer ALDRIG förstå hur de är, hur jag mår, hur jag känner. ni kommer inte fatta de fören ni sitter i precis samma sitts, och ni kommer aldrig hamna i precis samma sitts. de går inte.

ni kommer inte fatta hälften om ni försöker att förstå hela livet.inte ens hälften, fattar ni hur stort de är?

hur ont de gör ?

vilka ångestattacker jag får?

hur jävla djupt deprimerad jag är?

 

 

jag hatar de här.

livet är ett jävla straff från ovan, livet är ingen gåva.

de är ett straff.

de värsta straffaet man kan få.

 

så nu sitter jag har misslyckad, med hjärt fel kanske.

jag stod där igår, på spåret.

tåget kom emot mig, jag stod där, kände hur alltig skulle bli bättre.

när de va en meter kvar ungefär drog dom bort mig.

jag vet att jag sårade er, djupt.

men ser ni nu?

hur dåligt jag mår? ni har aldrig trott att jag skulle ställt mig där, att jag bara vill ha uppmärksamhet..

glöm de.

jag mår dåligt på riktigt, varje steg jag tar är fyllt med deprition.

jag vill inte ha uppmärksamhet för kanske miljonte gången, jag vill inte synas, jag vill inte leva.

 

Jag orkar inge mer.

jag orkar inte leva med ständing värk,depritioner, ångestattacker, självmordstankar.

jag vill inte mer nu.

 

 

Nu sänger jag upp mig från de som kallas liv.

Nu.

 

 

- en meningslös singnatur men, ronjaa.