I may look like a princess but I will fucking rip your heart out

"Jag orkar inte mer M, att hålla fast vid någonting som inte finns. Jag kommer alltid att älska dig och det håller jag fast vid nu när jag släpper taget."

Med dessa ord avslutade jag min högsta önskan. Och jag kan inte fatta vad jag gjort. Känner mig tom och inte ens tårarna hittar fram, är bara avtrubbad i min egen förtvivlan. 

Det är nog så, att jag ska famla omkring ensam och försöka fatta dina händer som du ständing drar undan. Försöka tänka logiskt när det inte finns någon logik i det du gör. Det är nog meningen att det bara ska vara jag, utan dig. Kanske är det så, att jag är oälskbar. 

När du inte ser mig
När du inte vill vara min vän
Kan du inte be mig
Istället för att såra mig om om igen

Blundar och känner hur bröstkorgen rör sig upp och ner i samma takt, inte fortare och inte saktare. Hjärtat slår än fast man så många gånger trott det ska sluta slå av all smärta.

Öppnar ögonen och ser världen igen. Den ser likadant ut som när jag blundade. Inget har förändrats. Jag ser fortfarande fast jag så många gånger trott jag ska sluta se för alla tårar som fällts.

Allting är sig likt. Allt ser likadant ut, allting känns på samma sätt som innan. Ingenting är förändrat. Och det gör så ont, det sliter sönder hjärtat.

För jag vill inget hellre än att allt förändras, så du blir min. Så mina ögon kan le, så mitt hjärta kan sluta ömma och så jag kan känna någonting annat.

Hur länge ska jag vänta? Hur lång tid ska det gå? Hur många tårar måste fällas? Och hur måga hjärtslag måste gå? 

Att efter så lång tid i vaklande ovisshet, hitta hem till famnen somntar bort alla tvivel, all sorg och bara älskar en med en ömhet ingen av oss visste fanns.. Att få somna med ett leende på läpparna, att slippa den där knuen somnalltid gnager i magen. Att bara somna och känna lycka. Kunde släppa glädjetårar, kunna höra skrattet klinga av liv igen. 

Det som varit spelar inte längre någon roll och har nog aldrig gjort. Vi kan inte förneka att vi dras till varandra, för det är så uppenbart. Uppenbart att vi hör ihop. Att vi, som är lika tjurskalliga ska dela en kärlek till varandra. 

Och i natt somnar jag ännu en gång med glädjetårar, för nu vet jag i mitt hjärta. Att det är på väg åt rätt håll.