En vecka kvar tills jag måste ge min prins en hejdå puss och börja leva utan honom nära.
Världens jobbigaste känsla, att behöva vara ifrån varandra en vecka och sedan ses i tre dagar.
Fruktansvärt, det ordet passar in på min känsla nu.

Om en vecka ska jag sova själv varje natt utan min styrka nära.

Tårar och kvävda skrik kommer den första tiden bestå av. Men vi kommer klara av det.


Vad är väll ett år jämfört med en livstid?

Någon gång kommer jag också få ro i kroppen.

Inte än bara 

Snart är det den tionde,två ynka dagar kvar. 

Då har det gått elva månader sedan  min styrka lämnade oss och blev en stjärna på den osklydiga natt himmlen.

Du saknas så otroligt, och de är helt obegripligt att det snart gått ett helt år.

Att den olidliga smärta och saknad har blivit ett med mig, att den har växt in.

Det är de konstigaste, att man lär sig acceptera det med tiden, det som då var en omöjlighet.

Det fanns inte.

Nu är det en verklighet, någonting som jag lever i varje dag. Utan att man tänker på det.

Och jag är rädd, att man ska sluta tänka, att man ska glömma bort.
Att minnena tynas bort med tiden.

Men jag vet, att det är fel av mig att hålla fast, att inte släppa taget. För om jag inte gör det, kommer jag aldrig kunna leva.

Men tänken på att glömma bort mer än vad jag redan gjort, den skrämmer. 

För jag kommer inte ihåg hur ditt ansikte ser ut, jag kommer inte ihåg hur din röst låter, inte heller hur din beröring känns.

Men jag lovar dig, Jag bär med dig i mitt hjärta, förevigt.

Och jag ska aldrig glömma, aldrig någonsin. Jag lovar.

Jag slutar hellre leva än att glömma minsta detalj av dig. 

Igår firade vi min älskade kusin som fyllde hela 21 år..

känns helt offatbart att han är så stor, att han fan kan göra allt.

Hoppas du fick en super underbar födelse med många skratt och leenden.

Jag älskar dig min älskade Robin.

All lycka och välmående till dig min kära. <3 

Feest hos mange! - din sjuka gybbe.  

Myser och mår bra hemma hos min prins. 
kan inte bli så mycke bättre. 

Lite blider på min älskade prins, som jag snor ifrån hans dator.<3             Världens vackraste pojkvän jag har.   

Bara du, Tim Daniel Rehnholm.

den näst sista Juli.

Det är helt galet att Juli snart är slut, att det sedan blir Augusti. Det är i Augusti som vi alla börjar skolan. 

Det känns väldigt konstigt att börja nian, fast samtidigt väldigt väldigt bra.

Det känns måst konstigt att veta att man sedan måste lämna alla, att vi åker åt olika håll allesammans. Vissa som jag går med har jag gått med sedan jag var 6 år gammal. 
Och vi har skapat minnen, minnen som vi aldrig kommer glömma. Minnen som aldrig någonsin kommer att blekna bort.
Minnen som får mig att le än idag, som får mig att bli varm i hela kroppen.

Och jag tror att dom minnena, är dom viktigaste. För då var man oförstörd. Man skrattade och sprang barfota utan några som helst problem som följde efter en.

Man levde dag för dag. Man behövde varken se bakåt eller framåt. Man hade bara förväntningar om vad som skulle kunna hända senare i livet. I framtiden.

Nu sitter jag är ute på moffas balkong och är 15 år. Ska börja nian om en månad.
Min älskade pojkvän ska flytta in till stan och börja bygg.
Det kommer bli de jobbigaste för mig, att vara ifrån honom. Att varje natt varje dag i veckan sonma utan hans lugnande andetag och hans arm som håller om mig.

Redan nu, när jag är här och han är i Östersund är det jobbigt, även fast jag vet att vi syns i morgon. Jag känner mig ledsen, tom. Över att jag inte få vara nära honom.

Och fast de känns som att jag bara är otrevlig och dum emot honom, så är det inte meningen. Det är för att jag inte når fram.
Och det hoppas jag att han förstår, jag vill inte förstöra. Jag vill inte låta arg.
Jag saknar dig bara så otoligt mycket.

Så, det är det som kommer vara jobbigast för mig. Att acepptera att han kommer vara 12 mil ifrån mig, uder en längre tid.

Men jag ska bli bättre, jag ska bättra mig. Jag vet att jag kan, att jag ska klara av det.
För min saknad ska inte få oss att gå skilda vägar. Den ska enbart föra oss närmre varann.

Men jag ser farm emot att börja nian på många olika sett, att vara ett år närmare det man saknar, ett eget boende, något eget att fly hem till. Någonting som man kan kalla sitt. Lucia, Musical, Nobelmiddag, Studieresa, välja linje och verkligen få kämpa för sina betyg.

Att kunna gå ur nian och vara nöjd över sig själv. Att man klarade det!

Sedan att få flytta in till Östersund och alltid vara nära min prins. Att skaffa ett eget liv med honom.
Att få vara med ens fina vänner som bor där inne. Att kunna flyga på egna vingar.

Jag längtar nog mer, tills jag går ur nian.
Jag längar tills jag kommer ifrån den här lilla hålan.


Jag längtar tills jag blommar ut helt och blir en blomma, som aldrig någonsin ska visna.

Nu är det början på någonting nytt, någonting nytt med så otroligt många förväntningar och förhoppningar.


Jag lovar att jag ska bli till det bättre, både för hela min familj, min älskade pojkvän och mina fantastisk underbara vänner.


Vi alla kommer att flyga högre än solen, alla vi kommer att nå våra mål.
Alla vi kommer att bli lyckliga.  

Grattis världens finaste Rosita. 

Hoppas du får den födelsedag du önskat dig.

Jag älskar dig, min kära andra momma.