Orkar inte ens säga stop, bara låt de hända. Låt de bara bryta ner mig.

how to save a life?

- ronjaandersson

när hjärtat är brustet, vad finns de mer att ge?

allt jag vill, är att le som förut.

att försöka dölja känslan av sorg, ett simpelt försök att gömma sanningen.
när sanningen väl kommer i kapp dig, sanningen som du sprungit ifårn, fått den att stana för en kort stund , för att göra ett dumt försök att springa ifrån den.
när den kommer i kapp dig, påminner dig om den smärta du burit på i alla år., är de då de är dags att inse att den smärtan du vill glömma alltid kommer att följa med dig. För att den blivit en del av dig, en del av den person du blivit efter alla svek, efter alla lögner.

vi vet att vi fortfarande kommer springa ifrån de och försöka igen.
för att vi inte orkar, för att vi vet att den kommer bryta ner oss på knä igen. ner i skiten där vi satt fast allt för länge.
där allt vart förändrat, där man bara såg svart, där de inte fans alternativ, bara en rak väg som man måste följa, för att få bort smärtan.


jag har aldrig bett om att ni ska läsa, jag har aldrig bett om att ni ska bry er. jag ville ha en plats att få ur mig mina känslor på.
visst, dumt att göra de på en blogg.
men hade jag någon annan, som inte sa emot mig, som bara lyssnade?
nej, de kanske är själva poängen med vänner. att dom ska stötta.
men jag behöver göra de här för min egen skull.
jag gör de inte för uppmärksamhet, inte för att få medkänsla.
jag vet bara själv att jag skulle ramlat ihop och aldrig stått på fötterna igen, om jag inte hade haft ett snabbt sätt att få ut allting ur mig på.
och jag såg ingen annan väg.

när man sitter där tänker man inte på konsekvenser man får efter hand, då finns bara nuet. man klara helt enkelt inte med att se nästa dag, när den inte va.
för man har fullt upp med att ta sig igenom den dag man är i just nu.

jag har fått tage bort inlägg, bet folk om ursäkt, blivigt kallad emo precis över allt.
men huvud saken är att man vågar stå för den man är, våga stå för de man känner.
Och jag vågar vara mig själv, jag vågar tillåta mig själv att vara mig själv. du kan väl ge de ett försök du med? innan du dömer ut mig helt, för du känner inte mig. du vet ingenting om mig, du läser de jag skriver. men vad gör de för skillnad?
ingen alls, för de ger inte dig en inblick av vem jag är, utan hur jag mår. jag är jag, jag kan tyvärr inte ändra på de.

vart står jag idag?
kanske inte samma ställe som när jag skrev de första rktigt deppiga inlägget.
men bra nära inpå.
kanske orkar jag inte ge er mer?
kanske har jag gett upp helt?
ja, jag har nog gett upp på riktigt.
ja, jag kanske slits mellan glädje och sorg.
ja, jag kanske faller tillbaka.
ja, mina tårar rinner ständigt när ingen ser på.
men jag kan inte hålla allting i shack, jag kan inte ändra på någonting av de jag känner.

jag kan inte vara perfekt, när jag aldrig vart de.
jag klarar helt enklelt inte av att dra på munnen längre.
jag kanske faller ihop, mer eller mindre.

men jag gjorde ingenting åt någonting av de jag kände, jag stängde in känslorna och raderade vägen in.

och nu kommer vägen i kapp mig, vägen är sanningen.
de kanske är dags att möta de jag travat upp i alla år, ta tag i de och röja upp. de kommer ta tid, de vet jag.
men varför gå och längta efter någonting som man vet att man inte kan få genom att gömma den ända vägen för att komma dit?

 jag kan inte blunda och dölja mina tårar längre.
dom ska få rinna, dom ska få smärta och dom ska få göra gott.

okej, förlåt.
inte meningen att ta upp din tid, med meninglöst skrivande.
men de va skönt, att efter så lång tid, bara få lägga korten på bordet och säga ; this is it.

- ronjaandersson

två inlägg samma kväll.. haha, rekord.
jag gick tillbaka några steg i de här, i allt.
då inser jag, att jag inte alls gått vidare. jag la locket på och gömde mig, hoppades att de skulle försvinna själv.
för när jag läser de jag själv skrive, så känner jag känslan.
den där känslan som jag bärt med mig mer eller mindre hela livet.
jag har igentligen så mycke att säga, få ur mig. men de går inte, jag får bara inte ur de.
jag vet faktiskt inte vad jag ska säga längre. jag har sakt allting jag kan säga.
mer kan jag inte göra, än att kämpa mig igenom dagarna.

tårarna, som rinner mest varje dag, bränner mer på kinderna än vanligt.

de är inte värt de, de här är inte värt någonting i längden.

så blås ut ljuset och låt de slockna.
bär med dig minnet av dess låga.

- ronjaandersson

en vecka senare, samma jävla känsla.