Att möta sitt eget kött och blod. Att se denne i ögonen och prata, utan att ha en aning om vem det är. Det är en ny person, en i mängden.

Att sedan få slaget i magen, av en utomstående, av någon som inte vet historien Som frågar varför man inte behandlar denne med samma ömhet och kärlek som de andra i familjen. Varför man bara gick där ifrån utan att se sig om. Vad svarar man? Säger man sanningen och försöker dölja smärtan bakom svaret? Ljuger man? Jag svarade inte.
Men det drog svärd genom bröstet. Luften gick inte att andas. Jag tappade fotfästet. Och jag har nog fortfarande inte hittat igen det, har inte hunnit bearbetat det och vet inte ve jag ska anförtro mig till.
Vem vänder man sig till med detta, när man vill ha någon som förstår, när man vill ha någon som torkar tårarna och drar händerna över huvudet, håller en tätt intill och man kan skrika och vara hur arg som helst och man vet den andre förstår utan att den behöver säga nått. Man kan gå sönder i någons famn för att sedan tillsammans bygga upp på nytt.

Och det gör ont.. det gör så ont att jag knappt vågar tänka på det. Jag vill bara ligga i din famn och gråta.. Känna din lukt, hålla dig så hårt och känna du håller tillbaka.. bara en kort stund, för sedan är det över. För ingen tar bort min sorg som dig.. Ingen Matthias..

Det är måmga gånger svårt att acceptera hur verkligheten ser ut. Jag vet att jag inte behöver älta Uffe. Jag vet att han inte är värd vatten för det han har gjort mot mig. Jag vet att han absolut inte är värd mina tankar eller tårar.
Jag har någon som bryr sig om mig, som älskar mig som sin egen. Men trots det så ifrågarsätter jag, håller mig på avstånd. Om inte ens min biologiska pappa vill ha mig, varför skulle han vilja? Hur kan någon annan älska mig mer än vad han borde göra? Hur kan han vilja kalla mig för sin älsta, när Uffe inte ens kan ha mig i sitt liv, ännu hellre kalla mig för dotter?

Jag borde förmodligen bara vara utom mig av lycka över att det finns någon i mitt liv, det jag alltid velat ha, det jag alltid letat. Och det är jag... Men i allt detta är det så otroligt svårt att greppa, acceptera och tro på. Man tror man blir lurad, blåst. Många gånger väntar jag bara på att höra, hur i helvete kan du tro att jag skulle vilja ha dig? Naiva dumma människa, inte ens Uffe vill. Varför skulle jag?

Jag vet så väl att detta aldrig skulle komma ut ur munnen på honom, men rädslan för det finns ständigt där.. Och det gör ont, att jag inte kan tillåta mig att njuta av det till fullo istället för att vara rädd och ifrågasättande. Men jag är så rädd att jag ska sätta honom uppe på en pedistal där han är den fläckfria personen i världen och sedan bli besviken.. Och skulle det hända, skulle det krossa mitt hjärta. Och bara nu, på denna korta tid har jag blivit besviken.. Och då skjuter jag undan, då vill jag inte längre vara nära, för att jag har så svårt att acceptera jag vill inte se. Jag vill bara vända mig om och gå, innan hjärtat blir krossad. Jag vill inte vara så svag och ge upp.

Det finns inget mellan läge, allafall inte nu. Men jag hoppas att jag kan hitta det, kunna njuta och tillåta mig själv att älskas...

Jag vill bara bära kärleken med stolthet och inte behöva vara rädd, att ständigt ifrågasätta den. Jag vill kunna släppa på allt jag bär på och bara njuta.. Att jag äntligen blir älskad.