är det bara jag som känner av höst ångesten? Hur den kryper på, nära och flåsar dig i nacken. Hur den lägger sig som en hinna över dig, hela dig. 

Mörkret som påminner om det vi försöker glömma. Gräva ner. 

Ångest är en del av mig, ångest sitter i min benstomme. 

Jag är ett ångestbarn som känner och tänker för mycket. Den bitterljuva ångesten som kommer och går och när den är här så vet jag,jag är mig själv, jag är den jag varit. En säkerhet, för utan den, vem är jag? 

Jag är mig själv, med ångest som knackar på samma tid varje år, andas ut och lev igenom.