Direktlänk till inlägg 7 september 2015
är det bara jag som känner av höst ångesten? Hur den kryper på, nära och flåsar dig i nacken. Hur den lägger sig som en hinna över dig, hela dig.
Mörkret som påminner om det vi försöker glömma. Gräva ner.
Ångest är en del av mig, ångest sitter i min benstomme.
Jag är ett ångestbarn som känner och tänker för mycket. Den bitterljuva ångesten som kommer och går och när den är här så vet jag,jag är mig själv, jag är den jag varit. En säkerhet, för utan den, vem är jag?
Jag är mig själv, med ångest som knackar på samma tid varje år, andas ut och lev igenom.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...