Mitt hjärta är inte riktigt helt när du inte är nära. Jag kan inte vara riktigt lycklig när du inte är nära. Jag kan inte riktigt skratta lita hjärtligt när du inte är nära.
Jag kan inte riktigt känna mig hel utan dig nära.

För du är en drog för mig, jag är beroende av din närhet. Jag är beroende av dig.
Det har gått två dagar sedan du flyttade, sedan vi sa hejdå och jag satte mig på bussen och for hem, utan dig.

Och mitt hjärta gråter redan och jag känner mig totalt förstörd. Nerbryten till grunden.
Men jag vet att det kommer vara värd att ha mått såhär dåligt, för snart är vi nära igen. Och då spelar inte ett år någon roll.

Jag kommer alltid älska dig Tim. Du kommer alldtig vara min dröm prins. Du kommer alltid vara en del av mig.

Jag älskar dig, vi klarar av det tillsammans.

Jag tror på oss.

Idag kom jag på mig själv att tänka en tanke, en simpel tanke som kunde väcka så otroligt många frågor.

Vem är jag, vem vill jag bli, vad vill jag åstakomma i det nu som vi alla kallar liv?

Jag är en helt vanlig tjej, med en rätt skakig och rätt nerskitad uppväx. Jag bor i en liten sketen by, som kämpar för att få allting att gå ihop, skola, vänner, betygsångest, kärlek, hemmaliv med mor och drömmar. Att förverkliga allas krav, att göra alla nöjda. Så det blir bra för alla.

Jag bor med min mamma som är ensamstående, vi har fyra hundar och en katt, jag vet knappt om min pappa lever eller om han är drog fri. 
Jag är mitt uppi ett lyckligt förhållande och jag är kärare än vad jag någonsin kommer att bli, jag har hittat min klippa i alla dessa frågor, funderingar och trassel. 

Så, vad kommer att hända?
Kommer jag kunna göra alla nöjda, inklusive mig själv? Eller kommer jag att svika någon på vägen?
Kommer jag hanma på fel väg emot fel riktning?
Vad kommer Ronja Andersson att sluta som?

Dessa frågor fyller mitt huvud till max och på det blir allting en ända röra och jag kan inte skilja på tankarna. 

Men samtidigt som jag undrar men samtidigt vet vem jag är, kan jag sätta mig ner och le, känna mig nöjd med det otroligt underbara och värdefulla liv jag har fått.

Jag trivs i mig själv, jag kan leva med mig.
Men i samma stund som jag skrev det, ångrade jag mig. Jag trivs inte, för det finns så mycket som jag skulle vilja ändra på, så otroligt många val och beslut som jag skulle vilja ändra på. Jag kan inte se mig själv i spegeln och känna mig nöjd över det jag har, känna mig helt okej liksom. Det funkar inte.

Jag skulle vilja bara för en dag vara någon annan person, vem som helst. Bara för att kunna se att ingen är perfekt, att det alltid finns sprickor. 

Och kanske sedan kunna acceptera mig själv, kunna vara nöjd.

Eller så måste jag våga mer, inte alltid ta den säkra vägen, vilket jag sällan och aldrig gör, men ändå. Att helt och hållet sluta ta den säkra vägen.
Att bara chansa och hopp. Falla eller brista.

För jag vet nu, att jag vill att mitt liv ska bestå av erfarenhet, skratt, leenden, vackra minnen och en hel drös av underbara människor som sätter guld kant på det hela.

Men är det dit jag är på väg?
Är jag på rätt väg?

Ja, jag hoppas och tror det.
För i all stress och i allt trassel är jag nöjd. Jag njuter, samtidigt som jag gråter krokodil tårar över att  jag inte orkar klippa hela gräsmattan med en råstig handjagare bara för att det inte fanns någon bensin i gräsklipparen. 

Fast jag inte på hela sommaren hunnit att träffa mina bästavänner, så hoppas jag att dom vet att jag älskar dom mest av allt på hela jorden. Trost det, så är dom ändå min ädelstenar som alltid kommer finnas i mitt liv.

Trots att min pappa inte är en del av mig, en del av mitt liv. Så kan jag leva utan det, även fast jag längtar och trånar efter det varje dag. Men det är så här jag har levt mitt liv, då det är bara den här känslan jag känner till. Och ingen i världen kan ända ta pappas plats, den kommer alltid stå där, tom och orörd eller senare i livet i full gång. Vem vet?
Jag kan leva fast mitt hjärta blöder, jag kan vara lycklig trots att jag inte är hel.

Och även om jag och min mamma inte alltid kommer överens så älskar jag ju hon vilkroslöst ändå, ingenting i hela världen kan ta det ifrån mig. Hon är ju min rådgivare, min klippa, min mamma. Och man har bara en mamma. Ta vara på henne och älska henne. Precis som jag gör med min.

Och jag har världens bästa "andra" familj.
Min älskade tims familj.
Som ger mig så otroligt mycket lycka och värme.
Jag har i själva verket en hel hejdundrandes stor familj, som jag älskar mest av allt på hela jorden. Och alla ni som är med där, min kärlek till er kommer aldrig någonsin kunna tyna bort. Den är bestående.

Och det är inte bara familjen som är familj, mina vänner. Ni är familj. Ni är min älskade familj.

Och så har jag ju min älskade pojkvän, som står vid min sida i vått och torrt. I tårar och i skratt. Och utan honom hade jag nog varit komplett vilse. Utan honom hade jag förmodligen sett världen med blinda ögon.
Jag är honom evigt tacksam för exakt allting, varje liten smekning, varje andetag han gör. Exakt alting.
Du är mitt allt min prins, och jag älskar dig mer än all kärlek i världen kan älska någon! Varje centimeter av dig är guddomligt vacker och underbar.

Så, mitt i förvirring och kaos så har jag det bra, så har jag igentligen allt jag behöver.
Familjer utan stopp och kalas mycket vacker kärlek!

Jag är nog igentligen redan där jag vill vara, jag har inte bara upptäckt det än.

Men det kommer... Någon gång.

Efter det som jag gått igenom så är jag tacksam och för varje dag lite gladare och lyckligare människa. Det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig, eller någon annan som det händer. Jag är jag, och jag kommer alltid att vara jag. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. 

Va stolt, för alla ni, är helt perfekt som ni är.

En vecka kvar tills jag måste ge min prins en hejdå puss och börja leva utan honom nära.
Världens jobbigaste känsla, att behöva vara ifrån varandra en vecka och sedan ses i tre dagar.
Fruktansvärt, det ordet passar in på min känsla nu.

Om en vecka ska jag sova själv varje natt utan min styrka nära.

Tårar och kvävda skrik kommer den första tiden bestå av. Men vi kommer klara av det.


Vad är väll ett år jämfört med en livstid?

Någon gång kommer jag också få ro i kroppen.

Inte än bara 

Snart är det den tionde,två ynka dagar kvar. 

Då har det gått elva månader sedan  min styrka lämnade oss och blev en stjärna på den osklydiga natt himmlen.

Du saknas så otroligt, och de är helt obegripligt att det snart gått ett helt år.

Att den olidliga smärta och saknad har blivit ett med mig, att den har växt in.

Det är de konstigaste, att man lär sig acceptera det med tiden, det som då var en omöjlighet.

Det fanns inte.

Nu är det en verklighet, någonting som jag lever i varje dag. Utan att man tänker på det.

Och jag är rädd, att man ska sluta tänka, att man ska glömma bort.
Att minnena tynas bort med tiden.

Men jag vet, att det är fel av mig att hålla fast, att inte släppa taget. För om jag inte gör det, kommer jag aldrig kunna leva.

Men tänken på att glömma bort mer än vad jag redan gjort, den skrämmer. 

För jag kommer inte ihåg hur ditt ansikte ser ut, jag kommer inte ihåg hur din röst låter, inte heller hur din beröring känns.

Men jag lovar dig, Jag bär med dig i mitt hjärta, förevigt.

Och jag ska aldrig glömma, aldrig någonsin. Jag lovar.

Jag slutar hellre leva än att glömma minsta detalj av dig. 

Igår firade vi min älskade kusin som fyllde hela 21 år..

känns helt offatbart att han är så stor, att han fan kan göra allt.

Hoppas du fick en super underbar födelse med många skratt och leenden.

Jag älskar dig min älskade Robin.

All lycka och välmående till dig min kära. <3 

Feest hos mange! - din sjuka gybbe.  

Myser och mår bra hemma hos min prins. 
kan inte bli så mycke bättre. 

Lite blider på min älskade prins, som jag snor ifrån hans dator.<3             Världens vackraste pojkvän jag har.   

Bara du, Tim Daniel Rehnholm.