Du säger att du vet, att du ska finnas varje timme, varje dag.
Jag blir ledsen av att veta när du uttalar just de orden, att det kommer vara percis tvärt om. Men jag ler och säger, detsamma.

Tim är det finaste jag vet, tveklöst.
Tim är det dyrbaraste jag har, tveklöst.
Tim är den ända som kan få mig att tappa andan, tveklöst.
Tim är den ända som mitt hjärta slår för, tveklöst.

Skriker tysta skrik, gråter tomma tårar rakt framför dina ögon, men du ser bara över mig. Låter mig gråta och skyller på en människa som aldrig någonsin funnits i våra liv. Men vad spelar det för roll, medans alla får allt, ska jag snällt se på och sukta. Du bryr sig inte, du bara ser över mig. Lika bra att vänja sig, men det är tyvärr någonting som jag aldrig kommer göra. Aldig, hur många gånger det än händer. Jag kommer aldrig vänja mig. Jag trycker det nog bara mer ifrån mig. Mer och mer för varje gång. Snart är det bara damm och luft kvar. Allt det tack vare att du aldrig kan ta ansvar för någonting som du borde. SE MIG.
Skam. Du är skam när du gör så.  

vart är världen påväg?
24/11 och gräset är fortfarande grönt.

Söker en lösning på det mesta, men hittar faktiskt ingen. Och vad är det jag söker? Jag vet faktiskt inte. Jag försöker förstå vad som är rätt för mig, vad jag borde göra. Men jag ser inte klart, jag lever för stunden, gör misstag, ställer allt till rätta och när jag inte gör det njuter jag mest, plågas lite över att min prins är ständigt 12 mil ifrpn mig varje jävla dag. Men trots det överlever jag dagarna, ser det possitiva i det som inte ses med blicken om man inte anstränger sig och jag är nöjd.

Men hur fan ska jag göra sedan?

Jag vill så gärna orka, räcka till. Men krafterna finns inte hos mig, dom är som bort blåst, gömda och jag kan bara inte förmå mig att leta för att finna. Jag låter den helt enkelt hitta hem. Som sakt orken är borta. Därför släpper jag några tårar och låter en del av galenskapen rinna av mig.

För om det innebär att jag aldrig någonsin kommer att kunna hålla modet uppe och möta mitt öde så spelar det ingen roll, för jag har det bra nu. Jag kan leva nu och jag kan vara nöjd. Så vad ska detta ultimatum hindra mig ifrån? Absolut ingenting, det triggar mig att vilja leva mer och utforska mina vidder mer. Och trots mot gång så kommer det lyckas också.

Det kanske inte är så himla självklart, men på någotvis är det otroligt uppenbart Och detta faktum stör mig.
Det är otroligt uppenbart att vi alla ska födas, leva och dö.
Det är så självklart att vi ska dö efetr våra förfäder, att vi ska sätta till liv, generationer av oss. Och är det detta som var livets mening från början så är det ganska deprimerande.

En del människor kan inte få barn, skapa en generation efter sig. Dom blir helt utdöda och efter några generationer vet ingen människa att dom ens existerade och gick på jorden. Av vilken anledning?
Hur kan det vara så självklart att man ska skaffa barn och vara en lycklig familj?
Man kanske vill ha barn så himla gärna och verkligen suktar efter den närhet man aldrig kommer få.
Ske dessa människa få leva med att människor i deras närhet skaffar barn och blir en familj, någonting som de själva längtar så himla mycket efter?

Är det så självklart att man ska dö efter sina föräldrar?
En sjukdom, en biltur, ett bus som gick fel. Vad som helst kan ändra den ideliska bilden av hur ett liv ska se ut.

Vem har makten att bestämma hur ett idialt liv skall se ut?
Du eller jag?
Eller bestämmer vi det själva?



Det finns ett helvete och en himmel. Vi är fast där i mellan innan det är dags för oss att verkligen börja leva.
- Börja leva

Vad jag bryr mig om nu

är att du kommer nära mig

även om det är försent att älska dig

Vad jag bryr mig om nu

är att från samma säng

lyssna till samma regn

Vad jag bryr mig om nu

är att få ut dig ur skallen

är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen

den tar slut från kyss till kyss

Vad jag bryr mig om nu

är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Vad jag bryr mig om nu

är att di ligger vaken

i morgontimmen när slår mot fönstret

och det låter som om det går på dig

Vad jag bryr mig om nu

är att du då ser det

hur smutsigt livet blivit 

Och vad jag bryr mig om nu

är att se din blick bli så sårad

när alla löften klingar falskt

nästa gång du lovar någon allt

Vad jag bryr mig om nu

i dina armar om mig

även om jag vet att jag måste glömma dig

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta

för jag har gråtit

och du ringde aldrig

Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig

även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om nu är att se som i slow-motion

när du går sönder inuti

så som jag gjorde nyss

Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig

även om jag inte kommer tillbaka till dig

Vad jag bryr mig om

är att höra dig andas

veta att du är nära

förlåt, nu slutar jag

Säg någonting

Säg någonting

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig

även om jag inte kommer tillbaks till dig 

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig 

även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig är att du kallar på mig

- Håkan Hellström 

Jag lovar att älska dig med all passion som finns i världen, bara du ler en gång till.