Jag är där igen. Faller. 

Söker hjälp innan det är försent. Eller är det redan försent?

Jag har lagt ner tid på dig, gjort saker för dig som du inte ens är medveten om. Men frågan är, kommer du byr dig? 
Är det försent? Eller har tiden alltid vatir fel? Har det ldrig varit försent? Utan det är snarare inte meningen att du ska finnas i mitt liv. Att det är meningen att det ska vara på det hät viset? Vem vet? Vem håller svaren på mina frågor inom mig? Vem bär om kring på dem utan att säga någnting till mig? För jag skulle verkligen behöva dessa svar nu. Innan ovissheten förstör mig ännu en gång. 

Ge mig det jag behöver. Ge mig svaren. Ge mig en mening. Ge mig styrkan som jag verkar ha tappat på vägen. Styrkan som inte vill vara hos mig. 

Och de är det jag behöver mest, styrkan.