För några veckor sedan var min student dag här, en dag som jag längtat så mycket efter. Förväntan. 

Du hade lovat mig som så många gånger förr att du skulle komma och se. Du svek. Och det brände värre i bröstet än någonsin innan. Hur kan du som är min biologiska pappa bara skita i något som är så stort? Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du bara välja att vända bort blicken igen? Igen?! 

Och samtdigt i denna förtvivlan klandrar jag mig själv, att jag fortfarande efter alla dessa år, bryr mig. Att det fortfarande gör lika jävla ont och förtvivladen bara bränner värre. Hur? Hur är det möjligt att känna skam över det? Hur är det ens möjligt att jag fortfarande känner någotning över det? 

Varför tar du upp sån stor plats i mitt liv? Varför väljer du att göra mig illa gång på gång? Hur kan du leva med dig själv? 

Förbannade egoistiska jävla svin, hoppas du dör en ensam och jävligt smärtsam död. Äckel. 

 

glad höst!

8 september 2015 09:55

Våga han det då? Kanske lika känslig. Som att ställa sig på en scen och bli utsatt för blickar och kommentarer. Efter lång tid kanske man ska prova träffas på neutral mark. En tanke bara!!!

ronja

10 november 2015 00:51

Nej, han vågade inte det. Vi har träffats en elr två gånger innan - men lika då som nu, fegheten tar över och han vänder bort blicken.
Tack för omtanken, snälla anonyma människa. Sådana som du, ger mig hopp om att snällhet finns kvar. Omtanke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...