Att möta sitt eget kött och blod. Att se denne i ögonen och prata, utan att ha en aning om vem det är. Det är en ny person, en i mängden.

Att sedan få slaget i magen, av en utomstående, av någon som inte vet historien Som frågar varför man inte behandlar denne med samma ömhet och kärlek som de andra i familjen. Varför man bara gick där ifrån utan att se sig om. Vad svarar man? Säger man sanningen och försöker dölja smärtan bakom svaret? Ljuger man? Jag svarade inte.
Men det drog svärd genom bröstet. Luften gick inte att andas. Jag tappade fotfästet. Och jag har nog fortfarande inte hittat igen det, har inte hunnit bearbetat det och vet inte ve jag ska anförtro mig till.
Vem vänder man sig till med detta, när man vill ha någon som förstår, när man vill ha någon som torkar tårarna och drar händerna över huvudet, håller en tätt intill och man kan skrika och vara hur arg som helst och man vet den andre förstår utan att den behöver säga nått. Man kan gå sönder i någons famn för att sedan tillsammans bygga upp på nytt.

Och det gör ont.. det gör så ont att jag knappt vågar tänka på det. Jag vill bara ligga i din famn och gråta.. Känna din lukt, hålla dig så hårt och känna du håller tillbaka.. bara en kort stund, för sedan är det över. För ingen tar bort min sorg som dig.. Ingen Matthias..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...