när tårarna faller utan anledning är de då man ska ställa sig upp oh le?
synd att tårarna aldrig rinner utan anledning.

men när är de dags att sätta stop?
när är de dags att säga nej?
den tiden är nu, och kommer alltid vara nu oxå.
för du ska inte behöva ta på dig allt, få allt över dig.
de räcker med de du har.
för vi har alltid alldeles för mycke.

när jag ser ut igenom mitt föster ser jag bara regn, är de verkligen sant? regn...
de är en riktigt jävla piss dag.

åh jag önslar jag kunde få ut allting som är inut i mig, bara få kräkas ut de. slippa bära på de.
kunna skriva här en gång för alla, JAG ÄR LYCKLIG.

men jag får inte ut någonting, någonting i mig säger nej.
du måste vänta, inte än. de måste gå till din bristningspunkt ronja. jag plågar ihjäl mig själv.
jag gör illa mig själv för att förmedla en känsla till er, som jag inte annars skulle kunna förklara. Bara för att visa er att allt är inte så jävla underbart lysande. allting har två sidor.
och dom två sidorna ser man inte, man ser bara en.
men är de nödvändigt att jag gör illa mig själv så pass mycke?
ja, jag gör illa mig själv för att lindra smärtan, för att samtigit visa er en historia.

Min historia..

- ronjaandersson.

vars ska jag börja tycker ni?
korta och helt sol lara inlägg har de vart på senaste tiden.
de känns bara så jävla dumt oh skriva, förklara och sen gråta över de.
de känns bara så jävla meningslöst.

men lika bra att göra de, för de behövs verkligen.
jag behöver få ut allting, i mitt huve i mitt trasiga hjärta.

att förklara känslor, är någonting som jag är duktig på i vanliga fall, men nu de du gör med mig..
känslan gör så jävla ont, en smärta som inte går att förklara.

bara jag skriver om de nu, så kommer tårarna sakta fram.
man vill bara kunna stänga av allt, slippa känna.
men de komemr aldrig gå. ALDRIG.

man tror att känslan försvinner när man sover, att de iallafall ska dämpa den lite, icke.
Knappt att man får sova, för att smärtan och känslan håller än vaken. Den låter en aldrig vara ifred.
men vad komemr igentligen smärtan ifrån?
vad är de som får den att sätta sig på näthinnan och får en att intala sig själv att de gör ont, över allt hela tiden?
visst att smärtan sitter inne i kroppen..
men kan de verkligen göra ont precis över allt?

den där jävla känslan, som jag trodde va borta kommer krypandes över ryggraden. Nu när jag är som ensamast, mist alla mina skatter.
är de mitt fel att ni vände ryggen till, så ber jag om ursäk tusen gånger.. men hur vill ni att jag ska bete mig då?
för jag räcker ju aldir till som jag är, de är ju alltid någonting fel..

fan i helvete.... jag som sa till mig själv att jag inte skulle gråta.
de sket sig ju direkt..

de känns som någonting äter upp mig inifrån, tar upp all plats.
drar upp de svarta som jag paserat, jag vill verkligen inte dit igen, ner i de där mörka..
de är som syl vassa naglar som drar över huden, bildar ärr för livet, som ni kommer se. Men dom ärr jag har inom mig, känner bara jag.
och de är ingenting gämfört med de ni ser.
jag vill bara slita upp huden och slita ur smärtan.


tårarna bränner som eld emot mina kinder.

- ronja.

de känns som hjärtat slits ur kroppen.