kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av känslor. Det är min absoluta favorit film och jag kan se den hur många gånger som helst och jag lessnar aldrig. Jag kan gråta floder fast jag kan varje scen, och gråter floder varje gång. Emil frågar alltid vatje jag tycker om filmer som får mig att gråta, jag älskar det. Jag älskar att könna hopplösheten bränna i hjärtat, älskar den förtvivlade känslan som knyter åt halsen. Jag behöver känna, jag behöver det för att fungera. Jag kanske är knäpp, kanske sjuk - men då får det vara så. Jag vill och behöver känna allt detta, för att fungera. 

Kanske är det för att min liv är så lugnt och stilla, precis som jag vill ha det. Och jag uppvuxen med temperament, svek och skrik. Och kanske behöver jag känna allt detta för att vara tacksam för allt bra och för att jag ska se allt det fantastiska ist för att stirra mig blind på problemen. Kanske.