Inte mer.

vill bara kunna vara din

och bara din.

jag kan inte vrida tillbax tiden hur mycke jag än vill.
jag kan inte ha ändrat någonting vi gjort, någonting vi sakt.
för att va gjort, allt hade sakts.

vi hade inte kunna gjort någonting bättre.

de är bara så otroligt orättvist att dom tar dig ifrån mig.
att dom tar dig ifrån alla. Du hade tid kvar, du hade kunat fått min tid. Bara du finns kvar. Bara jag kan nå dig.
För jag vill kunna nå dig, känna din berörning, kunna höra ditt hjärta slå, höra hur du andas ut luften vi delar.

Vill kunna få vara där i din famn, höra orden om och om igen, som du alltid lovade att säga när vi pratade och träffades.

Du lämnade de tomrum, som alltid funnits.
Den plasten jag aldrig trodde skulle bli fyld, den plasts som jag behövde utfyllnad på.
Allt jag försökte med, satt förhöga krav på en av mina pojkvänner, för att jag ville han skulle fylla ut den plasten.
men de gick ju själv klart inte, jag sumpade kanske min livs största kärlek och misslyckades med de jag ville.
Jag tappade bort två av de viktigaste som jag vill ha,

Kärlek och Kärlek. Två olika sorts kärlek.
En från en förebild och den andra från någon som älskade mig, ville vara med mig. Tog mig för den jag va.
Men du leif, min älskade leif. Du fylde ut de tomrum som stått i fjorton år. Tog den plastens som förbild, en fadersbild.
Jag älskade dig så otroligt högt, de gör jag fortfarande.
Du fick mig komma kanske ett steg närmre att bli hel.
Efter sex månadeer försvinner du.
Borta.

Hur kunde de bli såhär? Hur kan de bara bli såhär?
sorgen, jag bär på inom mig är oändlig. Äter upp allt annat, och jag kan inte njuta. Jag skulle göra vad som helst för att känna din närvaro. Men jag gör inte de, du är bara borta.
Du försvann med sådan hast, utan förvarning.
På kanske dit favoritställe, som nu blivit min värsta mardröm. Skogen.

Ja, jag kommer nog aldrig bli den samma.

Jag kommer nog aldrig mer kunna se någon som helst skönhet i skogen längre. Ingen skönhet inågonting, för den försvann med dig. Du va min sköhet, du va den som fick mig se skönhet i obetydliga saker. Som träd, man ser bara dom som en självklarhet. dom står ju ändå alltid där. Men om träden tar slut, dör vi. Då är de inte så självklart längre, du läre mig se de. Du fick mig se skönhet.

De skär i hela kroppen,i hjärtat av att veta att du ALDRIG kommer komma tillbaka. Jag kommer aldrig få se ditt ansikte igen. Kommer aldrig få se din mun le, kommer inte heller höra den säga ord, med din alldeles egna röst.
Din röst som nu är borta förevigt, lika så du.

Den smärta jag bär på, kan nog ingen förstå.
För alla har olika smärta.
Och min kan jag inte få ut, den äter sig inåt i mig istället.
den dödar allt, inte bara för att du är borta, utan för allt som hänt. Allt jävla skit som hänt, de som får mitt huvud vilja explodera, de som får mig må så jävla dåligt som jag gör. Jag vill se de brinna upp.

För jag orkar snart inte mer, för jag är tom, ett fodral som är tomt. Eller fyllt med sår, smärta och sorg.


Skönt att få ut allafall en minimal del av allt.


leifbacklund, jag kommer aldrig glömma dig.
du är ovärdelig.

- ronjaandersson

Skulle vilja få se dig.
Skulle vilja få träffa dig.
Skulle vilja hålla om dig .
Skulle vilja få känna doften av ditt hår.
Skulle vilja se dig i dina ögon.
Skulle vilja vara din vän.
Skulle vilja få känna din värme.
Skulle vilja vara din trygghet.

Skulle vilja vara din bara din.

En liten flicka i världen ensam står,

hennes hjärta är fullt av blödande sår.

Ångesten i bröstet tynger henne hårt,

hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?

Hennes kinder är våta av salta tårar,

hon vet hur mycket hårda ord sårar.

Hon var en gång ett barn som ofta log,

nu är det många år sedan hennes leende dog.

Flickans liv är längre ingenting värt,

Hon har förlorat allt som hon höll kärt.

Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,

Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.

Hon undrar om livet blott är ett spel,

varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?

Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,

om det bara fanns någon som henne förstod.

Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,

ja vad som helst för att ta död på sina plågor

Livet är ingen lättsam lek,

det är blott fyllt av ångest o svek.

Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag,

det sorgligaste är, att flickan det är jag.

- ronjaandersson