vart dålig på att skriva? hmmm. någonting sånt ja.

mina två senaste dagar har väl mer eller mindre vart pissiga...
jag undrar när de ska bli en förändring som du lovade mig.
som du lovat mig så många gånger förut.
faktum är, att du aldrig har eller aldrig kommer förändrar ett dugg.
du kommer alltid vara samma människa. den där människan som jag verkligen inte tycker om.  en del saker går väl helt enkelt inte att ändra på, hur mycke man än skulle vilja.
jag hoppas du bara inser att du kommer tappa mig, om du inte ens försöker. vilket du inte gör längre. du har slutat för att du själv tror att du sitter säkert. Du har aldrig sutte säkert och kommer aldrig sitta säkert heller. de va länge sen jag sa de här, men som jag längtat efter de. Jag hatar dig.

vissa stunder känner jag bara för att lägga mig ner och skrika, bara skrika ur allting som jag bär på. men jag låter ínte mig själv att göra de, jag bygger på mer oh mer. för att göra illa mig själv med alla minnnen? Ja ungefär.
även fast jag säger att jag är glad, samma gammla ronja som förut så betyder de inte att de är bra, jag kanske kan välja bort att känna så, styra över mig själv mer. men riktigt bra?
de tor jag nog aldrig de blir riktigt. men jag önskar att de försvinner mer och mer med tiden..
för om sanningen ska farm så vågar jag inte riktigt sova, för jag drömmer.. drömmar om saker som har hänt, som kanske kommer hända, eller om någonting jag tänkt på.
jag vaknar upp mitt i nätterna helt kall svettig, är de ett roop på hjälp? eller vanliga mardrömmar?
jag vill kunna trp att de blir bättre om jag sover mycke, gör saker så jag slipper tänka på de.
men allting som har hänt gnager sönder mitt huve.
när jag tänker på de så rinnner tårarna, de kanske inte ens är lite bra än?
jag blir rädd av tanken av att falla tillbaka i samma mörka hål som en gång va mitt liv. och de livet va kol svart.
livet nu är olika färger, beroende på allting.
hormoner skulle väl dom vuxna säga, men de här är annat. någonting som ingen vet någonting om.
ibland tror jag att dom bara inte orka leta efter en förklaring utan bara skyller på tonåren. för att dom är bekväma av sig.
de är fel.

jag önskar jag kunde få ur mig mer, säga mer.
men någonting inom mig säger nej.
lika bra att lyssna på sig själv och sluta.

jag hoppas du fortfarande kommer ihåg mig.

- ronjavictoriaandersson, just idag.