tjollahopp min lilla socker topp.
nue är ja soow på topp, jag ska teiwp till thailand i morwon.
sjukt skönt juhe.
puwws.

AMEN SNÄLLA, HÄNG MIG. -.-


jag åker till thailand i morron,- ja.
tåget går ifrån sundsvall fem över fem i morron bitti..
måste gå upp halv fem.
kommer bli en helvetes resa.
men kommer blli sjukt skönt när vi äntligen kommer fram.
två veckor i bara sol och ljuvlig värme.

jag skulle träffat john idag, och sakt hejdå.
men jag gjorde de aldrig, jag klarade inte av de.
bara jag tänkte på de började jag gråta, tårarna slutade inte rinna, jag ville inte säga hejdå.
för ett hejdå för mig är som att vi aldrig kommer träffa varann igen. Kände mig som världens sämsta flickvän, men som tur är förstod han vad jag mena.
Därför är jag glad att jag inte sa hejdå till någon alls.
för tårarna skulle ha runne..
vilket dom bara gör nu när jag skriver om de.

1 månad i morron. en månad med världens bästa kille.
du kom in i mitt liv som en räddande ängel, lyfte upp mig och bar mig på bina bara axlarn när jag inte orkade stå upp själv, andades åt mig när jag inte orkade andas själv, du såg med mina ögon när jag inte såg själv.
du hjälper  mig varje dag.
De är dig jag vill leva mitt liv med, om jag inte får de ska jag inte ha någon annan.
De har du mitt ord på.

nu kommer jag inte skriva här på ett tag, inte på två veckor faktiskt, ni kommer inte höra någonting ifrån mig över huvetaget.
Ni kommer inte veta om jag lever, eller om hur jag har de.
Jag kommer tänka på er som hjälper mig, som ser på mig, på de sätte som jag ör just nu. NI som verkligen frågar hur de är.
Ni andra som glömmer bort, jag kommer inte ha en tanke på er.
Jag bryr mig inte om er löngre, ni tar bara upp en enerig som inte finns, en energi somjag behöver för att ta mig igenom en dag, med en energi som inte finns.

jag mår inte bra, de borde ni veta.
jag mår verkligen inte bra.
de borde ni veta.
Jag vill knappt leva,- de borde ni veta.
Jag har slutat tro oh hoppas.
jag har sluta kämpat, jag orkar inte.
inte här, inte nu.

Nu försvinner jag ifrån er.
den här gången i två veckor, men jag små hoppas på att de kommer en flod vatten våg.
Jag försvinner, bara en kortstund.


jag älska er,-
john
korven

theres

södersrtöm

anneli

jessica

saga

fanny

gisela

thilde

eveline

alma

rebecca.

konstigt nog skrver jag "ER" som inte bryr er längre...

vi hörs, om en miljon år.

- ronjaandersson..

Jag hoppas du är nöjd över dig själv, jag hoppas att du inser att du skadar mig varje gång.

Jag hoppas du kan förstå att jag inte klarar av att ställa mig upp hela tiden, de är någonting som jag inte kan.

Jag kan inte stå där och ta emot, bara se på när du begarver ner mig i skit, som jag igentlingen inte förtjänar.

När jag ligger ner sparkar du på mig, när jag ställer mig upp puttar du ner mig igen.

När såren börjar läka drar du upp dom igen, slänger i skit så dom blir infekterade, när dom igentligen behövdes tvättas rena.

När jag gömmer mig för världen drar du fram mig, slänger fram mig framför alla.

Naken, så alla sår syns, du visar min svagheter.

Så dom vet vart dom ska sparka.

När jag bara ville gömma mig och läka mina sår ifred kommer du och förstör, sårar och låter mig aldrig vara.

När jag ligger där helt ner tryckt då går du, skrattandes.

När jag behöver någon tar du alla ifrån mig.

Jag hoppas du är stolt över dig sjäv, för du har just gett mig ärr för livet.

Sår som alltid komemr finnas i mig, som aldrig komemr försvinna, dom är permanetn.

jag hoppas att de va så här du ville ha de.

för du fick precis som du ville, du fick ner mig.

du lyckas alltid att trycka ner mig.

jag hoppas att du inte ångrar dig, för de är försent att komma mer ursäkter nu.

jag tänker inte ta emot dom.

jag tänker inte ta emot någonting från dig.

aldrig mer.

mitt hjärtegull är så söt när hon sover.

de kommer bli bra hjärtat, glöm dom.

du har mig.

fanny, jag finns här.

- ronjaandersson,- igen..

NÄR TIDEN STÅR STILL.

vem säger att man måste, måste vara nöjd med sitt liv?
vem säger att jag måste leva?
Jo alla förutom jag själv.

jag vill bara fösrtå mig själv, se vad jag själv håller på med.
jag vill stå på sidan och hån skratta åt mig själv, för den jag är.

en patetisk människa, som inte tål motgångar.

Gå fram till mig själv och hån skratta mig själv rack upp i fejjan.

de är precis de jag förtjänar.

men ändå skulle jag aldrig klara av att ta de, ta ett sånt hårt slag emot hjärtat.

jag skull gå sönder, dö på platsen.

de är lätt att se sig själv på ett visst vis, döma sig själv på ett vis.

men att bli dömda av andra, de brukar ta så hårt.
att veta, dom tycker jag är dum i huve, och på riktigt.

jag skulle kunna tage en sån smäll för 7 månader sen, men aldrig nu. de skulle ta så hårt, jag skulle falla isär.
fortare, men mer smärtasamt för er som såg på.
ni skulle bli förstenad, inte hinna plocka upp bitarna för att sen limma ihop mig.

bara stå och se på.

jag kanske skriver mycke skit, mycke mörkt skit.
men om ni inte gillar de, varför läser ni då?
varför läser ni om ni inte bry er om mig?
utan bara sitta oh håna mig.

inte för att jag direkt ser de, men jag vet.

de finns folk, som tycker de är roligt med folk som mår dåligt.

för vi är ju sjuk, livet är ju en fest.

men inte för alla.

de är bara att inse de.

mitt liv gick sakta men säker neråt mer och mer, jag kände vågen av mörka tankar skölja över mig.

sen satt jag där, ett fullbordat värk ifrån satan, ett psykfall, en deprimerad människa som inte hittar livsgnistan, som satan låst in, för att jag inte ska hitta den. För att jag ska bli som ha, ta mitt liv, och börja mer och mer bli som han.

Ta folks liv och förvandla dom till någonting som ingen vill vara med om.

Vet ni?
han lyckades..  Han lyckades med precis allt.

jag ser mig själv falla ihop nu, jag ser mig själv mer och mer som en mörk människa.

jjag ser att blicken blir tom, mörk.. men lång där inne syns någonting, ett tyst skrik på hjälp.

för jag vill verkligen inte mer, jag orkar inte att leva längre.

jag vill hitta tillbaka nu.

jag vill kunna vara stolt över mig själv för att jag vandrat den långa mörka vägen upp, emot ljuset och de verkliga livet.

veta att jag verkligen klarade någonting, men stöttning från alla håll, från er som håller upp mig, så jag inte ramlar ner i skiten, i den djupa skiten så jag inte orkar ställa mig upp igen.

för hur många gånger jag än ramlar i den, kommer jag inte alltid orka ställa mig upp och torka av smutsen från byxorna.. som dom senaste gångerna jag ramlat, har jag bara orkat att ställa mig upp, aldrig orka torka av den bara låta den hänga med, så byxorna blir tyngre, tyngre att bara på.

såren blir infeckterade för att ingen ren gör dom, låter dom bara vara.

dom blir såriga, dom blöder mer, växer och drar på sig mer skit.

för att ingen orkar byr sig om dom.

vi låter dom vara, för ingen ser dom.

men jag känner dom. eftersom de är jag som bär på dom.

om e här blir bättre, tänker jag göra ett typ av häfe av alla mina blogg inlägg.

spara dom, kopiera upp dom.

läsa igenom de flera gånger och verkligen inse att jag inte vill hamna där igen.

För om de skulle hända bryter jag alla, kontakten men alla.

jag kommer bara skriva här, låta er läsa, men inte se.

 de tänker jag inte utsätta er för igen.

mitt liv är påväg uppåt, sakta men uppåt, sen vänder de.

jag behöver ditt stöd, hela vägen.

inte se att du viker av vägen för att du är rädd, för rädd är någonting jag är varje dag.

räddsla är någonting du måste känna, någonting du måstee tackla ner. inte vika av, då komemr du aldrig våga leva.

jag älskar dig john, thilde, lina, jessica, alma, saga, becka, eveline, anneli, fanny, moa, söderström, koven, alla ni som verkligen hjälp mig igenom de här, eller rättare sakt hjläper mig igenom de.

tack.

take this life,

- ronjaandersson.

nu va de ett tag sen sist.

kanske bra?
man vill bara att de ska ta slut ibland.
elle som jag, hela tiden.

jag har inte vågat skriva någonting, jag kommer förmodligen ånra att jag skrev de här efter åt.
men jag kan inte hålla de inom mig längre.

våran familj börja bråka, jag vart arg gick upp.
öppna fönstre, luta mig ut och lät tårarna rinna.
tittade ut på allt, kände att jag skulle sakna de här.

till slut blundade jag, kännde hur armen saka rörde sig ut hängade ifrån fönstret.

kännde hur hela kroppen vart kall.

hur armarna frös mer och mer.

fast jag va så pigg så for ögonen igen, jag somnade.

under den tiden jag trodde att jag sov, såg jag ett ljus, ett stort vit ljust. en röst som vägledde mig.

Va de verkligen en dröm?
Va de verkligen sant?

kännde hur allt vart lättare.

sen hörde jag en smäll, de vart svart, tomt och tyst.

Kännde hur kroppen skakades, min moster hittade mig.

halft hängande ut ur fönstret.

Halv död.

Om inte hon hade hitta mig där, då hade jag vart borta från helvetet nu.

Mitt liv hade vart borta.

Jag hade sluppe kännt smärta.

hur kände susanne?
hon måste blive helt vätt skrämd.

jag måste ha sårat så otroligt mycke.
men kännslan, så befriande, utan smärta.

min dröm.

de som jag vill ha.

Nu efter åt, äter tankarna upp min in ifrån.
såret gnager sig igenom skelletet sakta men säkert.

de växer.

Mer och mer.

smärtan består, varje sekund, andetag.

inte ens när jag sover får jag vara själv.
smärtan finns där, när jag vaknar på morron vet jag att nu börjar helvetet. När jag sätter mig upp i sängen börjar de.

jag blir aldrig utvilad.

Den sitter i mig, fast brännd.

snart finns de bara smärta, inte någon som hellst lycka.

ögonen, tomma, fylld med ett tysta skrik på hjälp, som ingen tycks se.

Jag såg döden, de va döden jag såg, nu närmre än någonsin, och vet ni?
Jag vill dö.

förlåt.

förlåt.

skuldkännslorna äter upp de lilla som smärtan glömde bort.

tårarna.

jag va så nära nu.

så nära på att slippa.

när jag är så rädd för mig själv, jag kan inte kontrollera mig själv längre.

de är väl sjukdomen.

psykisktsjuk.

när jag vet att de är så fel.

så vill jag så gärna bort.

vad skulle folk tycka?
patetiska jävel som tar livet av sig?
inte vet jag.
jag vill inte veta heller.

jag vill ha hjälp.

riktig hjälp, lägg in mig på ett psykhem om de behövs, för jag klara inte mer.

Jag vill inte mer.

förlåt så hemskt otroligt mycke.

för e jag inte är, de jag gör och de jag aldrig kommer bli...

- ronjaandersson, världelöst?

jävla helvetes skit.

blir de någonsin bra?
skulle inte tro de älskade vän.

allt skiter sig i sista minut.

jag HATAR ATT LEVA.

ska till bup i morron iallafall.

skriver mer efter de.

har så mycke i tankarna nu.

så jag vet inte vart jag ska börja.
jag ska börja med att ta mig igenom ikväll, sen i morron.

bara de krävs mycke.

lika som förut, lika nerstämd, lika depp. ´

bara att alla värkar se över de, de va det jag ville..
men de känns bara jobbigt oh låsas nu.

förlåt, för de jag inte är, inte har och inte kommer bli.

- ronjaandersson.

jag älskar låten.

Wise man said just walk this way

To the dawn of the light

The wind will blow into youre face

As the years pass you by

Here this voice from deep inside

It´s the call of youre heart

Close youre eyes and you will find

Passage out of the dark

Here iam

Will you send me an angel

Here iam

In the land of the morning star

Wise man said just find yore place

In the eye of the storm

Seek the roses along the way

Just beware of the thorns

Here iam

Will you send me an angel

Here iam

In the land of the morning star

Wise man said just raise youre hand

And reach out for the spell

Find the door to the promised land

Just belive in yourself

Here the voice from deep insid

It´s the call from youre heart

Close youre eyes and find

The way out from the dark

Here iam

Will you send me an angel

Here iam

In the land of the morning star

Here iam

Will you send me an angel

In the land of the mornig star

förlåt för de jag inte är, och för de jag aldirg kommer bli.

- ronjaandersson.

Wise man said just walk this wa

jag har inte ens lust oh skriva.

varför sätter jag mig här då?

antagligen för att visa dom som brys sig att jag fortfarande hänger med, motvilligt.. men jag hänger med.

jag saknar john oxå, jag vill igentligen bara vara hos han nu.

men eftersom jag är små förkyld oh vill bli så bra som möjligt tills skolan börjar så vill jag inte.

fan de här blir nog de kortaste inlägget jag någonsin gjort..

kan bero på att jag inte är på humör och för att jag mår piss dårligt, i vanliga fall hade jag förklarat hur de känns, men de går inte nuu..

så illa är de.

FAN.

- ronjaandersson, kanske.