Försöker hitta styrkan, den som alla ser utom jag själv.   
En blond och glad ronja, med sin bästavän i livet.   
En mörkare version som är lycklig i livet, med sin bästavän.
Underbara sommar, vart är du? 

They told me to be strong and carry on, so I did. What are you doing stuck in the same place?

Vart vänder man sig när allt är sagt och gjort utan att egentligen fått ett svar på det man söker? Man gör man då man tappat all motivation i livet? Vilka ord väljer man att dela med sig av? Vilka tankar och funderingar vill man disskuter med någon som man håller av? Och vilka vill man hålla för sig själv? Vilka känslor väljer vi att visa? Vilka vägar väljer vi att gå? Vart för vi oss själv i livet? Vilka val avgör vem man är som person? Och hur vet man när man är redo att chansa? Ta steget och hoppa. Hoppa in i någonting skrämande, som lockar en som eldens lågor? När är vi redo? Redo för livet? När kan vi acceptera att livet är varje dag, dåliga, ointressanta, dagar man inte kommer ihåg, bra dagar och de dagar då livet är så fantastiskt att man vill leva om den stunden om och om igen. Men tvingas fortsätta in i livet och alla dessa dagat som går ihop. Skapar livet. Vårat liv.

Totalt fast. Det sticker i ögonen, tårar som vill komma fram. Rinna fritt. Du svek. du sårade.  

Nya insikter. Nått nytt om mig själv som jag aldrig förstått. Jag tillåter mig inte själv att bli lämnad. Övergiven. Sårad.
Istället drar jag mig undan för att slippa känna känslan. Känna svket, lögnerna. Jag har aldrig insett det, men nu vet jag. Efter alla dessa svek, efter alla dessa krossade förhoppningar har jag blivit en person som drar mig ifrån personer som jag är rädd för att mista, rädd för att dom ska göra illa mig. Lika mycket som Uffe gör och gjort.

Jag flyr från sanningen, försöka att hålla känslorna där jag vill att dom ska vara. undan fösta, dit ingen någonsin kommer åt dom.

Jag antar att jag blivit rädd under den här tiden, under dom här riktigt tuffa och krävande åren. Rädd för att det jag känner bara är en lek för vissa människor. Det har gjort mig till den jag är nu. Vilse. Kall. Rädd.

För jag vågar inte visa det jag känner. Jag vågar inte längre berätta min historia. Jag vågar inte fälla tårar. Jag vill bara vara stark, skjuta undan alla känslor. Och det skrämmer mig. Jag som alltid velat berätta, försöka få personer att förstå känslor och att man mår dåligt. Men inte längre, för nu är jag rädd. Men för vad? Vem är jag? Och varför lät jag alla de som gjort mig så illa ta över mig? Styra över mig? Äga makten över mig?

Samtidigt som jag kämpar med det faktum att jag stöter bort för att inte bli sårad, för att skydda mig själv. Så måste jag kämpa med dig. Du som förstörde mig till grunden. Tog allt ifrån mig.
Varje gång jag ser dig känner jag känslan, känner den där outhärdliga smärtan. Smärtan som får mig att tvivla på människor.

Jag antar att jag är fast. Jag önskar att jag slapp. Slapp smärtan, rädslan och osäkerheten.

Du är så full av skit. Lögner. Lögner som inte tycks ta slut. Som förgiftar våran luft. Vår tillvaro. Lögner som får mig att hata och inte kunna förlåta. Lögner som får mig fyllas med hat, för det var dessa lögner som förstörde mitt liv. Alla dessa tomma löften och lögner. Jag hatar det, jag tål det inte. Jag tål inte att verkligen tro på nått och sedan få veta att allt var en simpel lögn, bara för att det ska kännas bättre för dessa svin som ljuger.

Mig ljuger ni aldrig för igen, för det förstör mig. Bryter ner mig till grunden, till botten.

Så ta dina lögner och försvinn ut mitt liv, jag behöver varken dig eller dom. Jag vill ha dig, men inte lögnerna som får mig att tycka illa om dig.

Jag är där igen. Faller. 

Söker hjälp innan det är försent. Eller är det redan försent?

Jag har lagt ner tid på dig, gjort saker för dig som du inte ens är medveten om. Men frågan är, kommer du byr dig? 
Är det försent? Eller har tiden alltid vatir fel? Har det ldrig varit försent? Utan det är snarare inte meningen att du ska finnas i mitt liv. Att det är meningen att det ska vara på det hät viset? Vem vet? Vem håller svaren på mina frågor inom mig? Vem bär om kring på dem utan att säga någnting till mig? För jag skulle verkligen behöva dessa svar nu. Innan ovissheten förstör mig ännu en gång. 

Ge mig det jag behöver. Ge mig svaren. Ge mig en mening. Ge mig styrkan som jag verkar ha tappat på vägen. Styrkan som inte vill vara hos mig. 

Och de är det jag behöver mest, styrkan.