Det skulle vara en lögn att säga att livet inte är bra, att jag inte mår bra. För det gör jag. Fan va bra jag mår. Och fan va kär jag är.

Och fan vad jag är värd det. 

Enda som är jobbigt är att ha ett badrum som är som en sandlåda. Duscha i en iskall källare, tvätta ansiktet i kökek och stå på tå för att kissa eftersom man inte når upp. Men ska inte klaga, livet har varit värre. Mycket värre. Och äntligen börjar luften kännas lätt att andas. Och fan va bra badrummet kommer bli när det är klart. Det är jag fan värd också. 

Fan va jag är värd mycket, fan va bra jag är. 

Jag har avslutat ett kapitel i mitt liv. Som funnits med under hela min tonår, min kontakt med Ingemar och Bup. I fem år har vi pratat fram och tillbaka, hatat och kanske älskat varandra, hjälpt varandra och framför allt vuxit tillsammans, han i sitt yrke och jag i mig själv. 

Nu var det dags att tacka för sig och packa ihop det man skramlat ihop under åren, sina skärvor av sig själv och det nya som man byggt upp. Det känns både tungt och otroligt skönt att äntligen känna, jag klarar mig själv, jag kan hantera det som är jobbigt på egen hand idag, jag kan plocka upp mig själv från mina dippar, jag kan vara stolt över mig själv och det jag har ådstakommit under mina år. 

Idag är jag en ny Ronja som möter världen med andra ögon, som inte ser allt som svart eller vitt. Idag kan jag faktiskt känna att många av mina tårar har varit helt i onödan, bara för att jag inte klarade av att se det, såsom jag ser det idag. Kanske har det med åldern att göra, att man blir äldre eller för att jag faktiskt fick hjälp. Jag vet att jag sagt många gånger att jag aldrig fick den hjälp jag ville ha, men nu såhär i efterhand var detta -  det allra bästa som hade kunnat hänt mig. 

Jag klarar mig själv, jag är stark. Starkare. För jag har tagit mig igenom skit, skit som många andra drömmer mardrömar om. Det har varit min verklighet. Men det har gjort mig till den jag är idag, och jag är förjävla stark och det kan ingen någonsin ta ifrån mig. 

Jag duger. Äntligen kan jag känna att jag duger.  

I wonder... 

   

After a while you begin to love your problems. You fear recovery. When you have struggle for so long, you don´t remember life without your inner demons. Becuase without them, who are you?

Kvälls tankar. När den där äckligt kvävande ångesten kommer och knackar på dörren. Påminner, att snart är dagen här. Snart spottar han dig rätt i ansiktet och du kan inte göra annat än att torka bort skiten som hunnit blanda sig med tårar. Ångest dagen är snart här, med tillhörande kuvert.

Att förstå. Hur en annan människa kan vara så grym. Att förstå hur man kan leva med sig själv efter att gjort en annan människa så illa. Att förstå hur man kan andas samma luft med ett rent samvete. Att förstå hur de kan leva vidare i sitt vanliga liv utan att skämmas.

Jag förstår inte. Jag kommer aldrig förstå. Jag kommer aldrig förstå dig.

"Och jag kan äntligen andas, så försvinn." Vill aldrig mer se dig, vill aldrig mer vara dig nära, vill aldrig dela samma luft. Jag hoppas du skäms över dig. För nu är jag vidare och detta ska du aldrig få förstöra. Inte igen, aldrig igen.

Mår bra. Kan le. Känner kärlek.

Idag är en dag då jag skulle kunna gråta tills tårarna inte längre kunde falla. Ligga stum tills orden hittar mig igen. Gömma mig i mörkret och gräva ner mig i sorgen tills lyckan hittar mig. Jag har frågor som aldrig kommer besvaras, för den makten och dom svaren ligger inte hos mig. Idag är en sådan dag jag önskade att smärtan någon gång kunde snuddas ut och domna av.