Jag har avslutat ett kapitel i mitt liv. Som funnits med under hela min tonår, min kontakt med Ingemar och Bup. I fem år har vi pratat fram och tillbaka, hatat och kanske älskat varandra, hjälpt varandra och framför allt vuxit tillsammans, han i sitt yrke och jag i mig själv. 

Nu var det dags att tacka för sig och packa ihop det man skramlat ihop under åren, sina skärvor av sig själv och det nya som man byggt upp. Det känns både tungt och otroligt skönt att äntligen känna, jag klarar mig själv, jag kan hantera det som är jobbigt på egen hand idag, jag kan plocka upp mig själv från mina dippar, jag kan vara stolt över mig själv och det jag har ådstakommit under mina år. 

Idag är jag en ny Ronja som möter världen med andra ögon, som inte ser allt som svart eller vitt. Idag kan jag faktiskt känna att många av mina tårar har varit helt i onödan, bara för att jag inte klarade av att se det, såsom jag ser det idag. Kanske har det med åldern att göra, att man blir äldre eller för att jag faktiskt fick hjälp. Jag vet att jag sagt många gånger att jag aldrig fick den hjälp jag ville ha, men nu såhär i efterhand var detta -  det allra bästa som hade kunnat hänt mig. 

Jag klarar mig själv, jag är stark. Starkare. För jag har tagit mig igenom skit, skit som många andra drömmer mardrömar om. Det har varit min verklighet. Men det har gjort mig till den jag är idag, och jag är förjävla stark och det kan ingen någonsin ta ifrån mig. 

Jag duger. Äntligen kan jag känna att jag duger.