när jag har ork oh lust skriver jag mer än dehära.

 

 

Dagenscitatfrånhjärtat:" Jag lever för att jag måste, inte för att jag vill, för de vill jag inte.."

 

 

hur känns de att vara lycklig ?

hur känns de att skratta från hjärtat ?

att le ifrån hjärtat ?

 

 

ge mig någonting som tar död på mig, NU.

annars fixar jag de själv.

 

för nu orkar jag inte med att bli kallad saker på internet, skolan överallt.

alla har alltig någonting att säga elr skriva.

de tar hårt på mig, jag gråter varje dag.

varje dag.

 

 

mina ångestattacker bli längre, gör ondare och svårare att ta sig ur

min deprition blir djupare för varje dag

jag skär mig mer och mer

vill dö hela tiden.

 

 

jag behöver någon att skrika åt, låna en axel att gråta emot.

jag vet att jag har er. de vet jag.

 

 

jag orkar inte leva så här längre, de gör för ont helt enkelt.

 

jag har inte ens små ljusa stunder längre.

 

 

jag är redo att stå där igen, se lysena stråla emot mina ögon, känna blodet flöda fortare i kroppen, veta att nu är de över.

 

sen är jag ett minne blått.

 

De är då jag blir en stjärna i himlen, inte en stjärna som man ser dirket bara man tittar upp en snabbis. Utan en stjärna i bakrunden, man måste stå oh se länge emot himmlen så man upptäcker stjärnorna i bakrunden, de är dom stjärnorna som gör himmlen så vacker.

jag vill bli en sån, en i bakrunden...

 

 

 

- med tungaandetag, ronja.

 

Hur misslyckad kan en människa bli?

jo, titta på mig så ser ni en, värre kan väl bara inte finnas.

jag vill inte vara kvar längre, jag orkar inte kämpa längre.

ni som läser dehär tror väl att jag är dum ihuve, jag är säkert de med.

hur kan de göra så ont hela tiden? hela,hela,hela,hela tiden.

varje andetag jag tar, de känns som om någon trycker in en sylvass kniv ultrasakta, väl inne i min kropp så kör den runt och hugger.  varje andetag, hur många gånger andas man på en dag ?

 

 

när jag vaknar så vet jag att helvetet börjar, då vet jag att jag kommer få kämpa igenom hela dag för att jag inte göra någonting dumt. jag kan inte släppa allt som jag vill kunna.

för då gör jag någonting somjag inte borde. tro mig jag vet.

 

varje dag är en kämp emot mig själv, min egen hjärna, mitt eget hjärta..

 

de gör så ont, för ont.

 

jag orkar inte ha ont längre, och de gör bara ondare.

 

 

Jag svimmade förresten i torsdags, jag kommer inte ihåg någonting ifrån den dagen förutom när rebecca försökte få liv i mig när jag svimmade.

De va så ovärkligt, jag trodde att jag drömmde, jag trodde verkligen de.

tills dom skrek åt mig att jag inte fick somna om, vilket jag höll på att göra hela tiden.

jag slog upp ögonen och dekänndes som någon slängde miljoner kilo med smärta över mig.

jag hade svimmat, jag hade de.

jo, dom ringde ambulas som kom och hämtade mig, vi åkte till östhammar några kilometer utan för gimo, där låg jag på akuten i 3 timmar. dom tog prover och frågade hur jag mådde.

gav mig fika för att mitt blodsocker höll på att dala igen. allting va så ovärkligt, jag hade svimmat men kom inte iihåg någonting, ingeting. När jag kom dit, till östhammar sa dom att jag skulle få åka hem igen, men nejdå- då skulle jag till uppsala sjukhus. Så då ringde dom ambulansen igen, fick åka med samma killar igen och nu såg jag hur dom såg ut oxå vilket jag inte gjorde första gången. Dom va jäkligt snälla, de lilla jag uppfattade.

väl framme i uppsala så fick jag och becca sitta i ett unersökningsrum, dom på de sjukhuset sa oxå att vi skulle få åka hem så vi körde på de.

dom gjorde massa undersökningar och sa att jag skulle stanna över natten och åka hem dan efter på morronen. dom satt in en kanyl i handen. dom lyssnar verkligen ingenting, jag sa att jag inte tålde att se saker i händerna, nä men vi sätter en där ändå.

FUCK YOU.

in i ett rum, en tv och två sängar, fönster som knappt gick oh öppna.

trevligt.

dom tog massa prover på mig på natten med. jag sov med andra ord nästan ingenting.

väckte mig 8 på morron. åt frukost gick och sov igen.

Senare på dan kom en läkare som skulle göra en massa tester på mig igen.

Hon gjorde ett skags syn test på mig. jag skulle titta på hennes finger utan att flytta huvet.

jag såg lite sudigt åt höger,  och jag sa att jag va nyvaken och då ser väl alla suddigt ?

ja, sa hon då. sen gick hon bara.

jaha?

sen ska dom titta hjärtat på mig, för dom vet ju fortfarande inte varför jag svimma.

dom sätter på massa ploppar på olika ställen av kroppen.

dom säger inte mycke dom heller, jag fråga om de såg bra ut och jag fick de vanliga svaret : de kommer en läkare senare och berättar hur de ligger till.

Sen ska jag tyliden rönka hjärnan, för de kan ju va fel på den med.

lägger mig på någon grej och far in i någon maskin, dom säger inte mycke där heller, så jag orkar inte fråga hur de såg ur, jag skulle väl få de vanliga svaret, en läkare komner och berättar hur de ser ut.

vi går tillbaka till rummet och hoppas på att äntligen få åka hem. När klockan va kvart över fyra skulle jag göra ett syn test. Läkaren hade tydligen struntat i vad jag sa.

jag och becca åkte någon sjuk jävla grej dig upp.

fick vänta i en halv timme.. sen så gick vi in i undersökningsrummet, han tittade på de och gjorde olika syn tester. inga fel på mina ögon, va vade jag sa liksom ?

Sen kommer dom in och säger att jag blir kvar över natten igen, då bryter jag ihop helt.

jag kastar saker, skriker och gråter.

Dom berättade inte ens varför jag skulle stanna.

För att vi inte skulle bli helt cp i huve, lånade vi en film. "vi hade iallafall tur med vädret"

den sög.

becca somnade vid 12 snåret, medans jag låg vaken och tittade på tv,

efter ett tag kände jag att jag behövde prata med någon, ringde söderström.

han va full, men gick och prata med, för så full va han inte.

jag grät väl ungefär hela samtalet.

mina småå korta ord va väl,

"jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte ha ont längre, jag orkar inte leva längre."

de va väl ingefär de jag sa emellan mina gråtattacker.

vid 1 la vi på.

jag fick en ångestattack vid halv 2, låg och skakade och grät.

när den väl gick över va klockan kvart över 2.

somnade halv 3, rädd och deprimerad.

vart väckt vid 8. jävligt trött.

åt min frukost, gick och la mig igen.

tills läkarna kom in och sa att jag skulle få åka hem för att skolan började snart.

mamma och niklas va på väg dit då.

satt i fönstret den sista tiden innan de va lunch,

tanken va jävligt frästande att slå sönder fönstret och skära ihjäl sig.

dom kom in med lunch. kött bullar och äckligt hårda potatisar.

niklas och mamma kom när jag åt.

vi åkte in till gränbycentrum och shopa lite.

köpte ett par skor, en mössa och ett linne.

sen åkte vi hem till gimo och packade.

åka bil i flera timmar. Men ett lyckligt kärleks par, två bråkande systara och en hel skön linus och jag, en självmordsbenägen unge som hatar sin mamma.

härligt team !

 

Bra slut på ett härligt och roligt lov..

 

 

 

jag misslyckas verkligen med allt.

till och med att försvinna från mitt så kallade liv..

jag orkar inge mer, jag gör verkligen inte de.

de blir för mycke, ser ni inte de ?

ser ingen de ?

tror alla att allt är bra bara för att jag skrattar och ler ?

ser ingen att allt sånt som har någonting med glädje att gör är fejk..

jag har skrive så många gånger hur dåligt jag mår, berättat så många gånger hur dåligt jag mår.

jag orkar inte ta de igen.

jag vill bara få er att fatta, ni kommer ALDRIG förstå hur de är, hur jag mår, hur jag känner. ni kommer inte fatta de fören ni sitter i precis samma sitts, och ni kommer aldrig hamna i precis samma sitts. de går inte.

ni kommer inte fatta hälften om ni försöker att förstå hela livet.inte ens hälften, fattar ni hur stort de är?

hur ont de gör ?

vilka ångestattacker jag får?

hur jävla djupt deprimerad jag är?

 

 

jag hatar de här.

livet är ett jävla straff från ovan, livet är ingen gåva.

de är ett straff.

de värsta straffaet man kan få.

 

så nu sitter jag har misslyckad, med hjärt fel kanske.

jag stod där igår, på spåret.

tåget kom emot mig, jag stod där, kände hur alltig skulle bli bättre.

när de va en meter kvar ungefär drog dom bort mig.

jag vet att jag sårade er, djupt.

men ser ni nu?

hur dåligt jag mår? ni har aldrig trott att jag skulle ställt mig där, att jag bara vill ha uppmärksamhet..

glöm de.

jag mår dåligt på riktigt, varje steg jag tar är fyllt med deprition.

jag vill inte ha uppmärksamhet för kanske miljonte gången, jag vill inte synas, jag vill inte leva.

 

Jag orkar inge mer.

jag orkar inte leva med ständing värk,depritioner, ångestattacker, självmordstankar.

jag vill inte mer nu.

 

 

Nu sänger jag upp mig från de som kallas liv.

Nu.

 

 

- en meningslös singnatur men, ronjaa.

Allt är så förbannat hopplöst.

Jag blir kallad för hora. För att "dom" ger mig blickar, viskar om mig. Då blir jag kallad hora.

och då vågar dom inte ens säga de till mig, ansikte mot ansikte.

Ja jag ser inget ljus. De är hopplöst svart överallt.

 

De gör ont hela tiden.

mina ångestattacker blir värre.

min deprition blir oxå bara värre.

 

Jag orkar inge mer.

Jag orkar inte ens försöka er att förstå hur dåligt och hur ont jag har.

Ni fattar ju ändå inte.

De kommer ni aldrig göra.

 

 

Fuck allt och alla.

Jag vill inte ha någonting med er att göra.

ingen av er. inte ens er som jag älskar så otroligt.

de gör för ont.

 

 

Jag är inte värd luften jag andas.

men ni är.

Snart står jag där, med tårarna rinnande ner för kinderna.

snart står jag där på spåret.

Ni tror bara att jag säger de för uppärksamhet, ni har så jävla fel.

jag gör de för att de gör ont. så ont så att ingen av er kan fatta.

 

nu lägger jag mig ner och dör, jag dör för er.

 

 

- ronja, tårarna rinner oavbrytet. </3

okej, förlåt. jag vet ingenting. jag önskar jag visste. men jag har inte en aning. jag förstår att ingen förstår. okej? ingen kan tänka sig hur de är för dig. man har sina aningar, men de är värre ändå. jag tänker mig massa saker, som delvis stämmer, men de är så mycket värre ändå. och de gör ont. de gör ont att veta, att de inte finns någonting jag kan göra mer än att säga att de ordnar sig. de är inte så lätt för oss runtomkring dig som försöker hjälpa dig. jag älskar dig, jag önskar jag visste, jag önskar jag förstog, och jag önskar verkligen att jag visste hur jag ska göra. jag tror inte de finns någonting jag kan göra. och de svider. jag står bredvid dig, och kollar på när du faller ihop mer och mer. de gör ont. de känns som att stå i en glasbur, och bara kolla på när du faller mot slutet, mer och mer för varje dag som går. jag står där, i buren, och de finns ingenting jag kan göra mer än att säga att jag älskar dig, de ordnar sig. de gör ont, de gör jävligt ont. att stå och kolla på när nån man älskar försvinner, mer och mer, de gör så jävla ont. jag älskar dig ronja, jag älskar dig. jag måste ut, måste ut och fånga dig.

 

de skrev en männniska till mig, jag skulle bara kunna skriva de.

men hon är inte bara en männsika, hon är en av dom bästa, en av  dom få människor jag litar och älskar. de är saga,  hur ska jag någonsin kunna förklara hur glad jag blir av dig?

allt du gör ?

de går förmodligten inte.

men lyssna saga du måste förstå, jag älskar dig, du ska vara glad att du är en av dom som jag verkligen litar på. för de är så, jag litar inte på många.

man blir bara sviken i slutet.

saga, försök förstå = även fast jag tar livet av mig, kommer alltid min kärlek till dig brinna.

alltid. att du ens tvivlar på de ?

 

 

 

 

Om du tror att jag tänker glömma bort dig, sluta tänka på dig. Att jag inte är värd dig. Då har du fel, så jävla fel ronja.

 

de va från fanny, en av dom människorna jag verkligen älskar  och litar på.

den flickan har skrive så mycke fint till mig, när jag ser hon på skolan, jag måste verkligen kämpa för att inte börja gråta.

och nej, de är inte en dålig sak.

varje sms jag får från denna underbart fina flickan får mig att gråta, inte bara några droppar utan floder.

fanny, du måste förstå varför jag bad dig glömma bort mig, jag vill inte dra ner dig i den skiten jag sitter i.

jag vill ingen ska sitta i den skiten jag sitter i.

de är fan ingen värd.

fannybacklund, älsking.

fatta. jag älskar dig tjejen, som jag skrev till saga. även fast jag inte lever kommer min kärlek till dig aldrig sluta blomma.

 

 

Jag gör allt för dig, jag älskar dig mest ronja, av alla mina vänner.

 

skrev en människa som jag verkligen älskar  och litar på.

evelineskoglund.

även kallad min fru, min styrka.

tack kan jag bara säga till dig.

att du alltid finns där, du lyfter upp mig.

får mina dagar att rulla.

eveline, älskling jag kommer ALDRIG sluta älska dig.

aldrig.

 

 

Ronja en ängel som vi fått.

moaeriksson, tack för alla fina ord, för allt.

att jag fått känna dig.

att du är min bästavän, i vått och tortt.

jag slutar aldrig älska dig.

 

 

Jag gör allt för dig ronja.

 

rebeccagumse.

tack vännen, tack för allt.

jag älskar dig, verkligen.

allt vi vart med om, allt konstigt vi gjort,

allt.

catwomen du får nt lämna mig, jag älskar dig.

 

almasvensson.

tack för allt,

du vet inte hur mycek du betyder för mig.

jag älskar dig, även när jag inte är med dig.

 

 

du är min lillasyster, jag älskar dig.

de och jag förevigt.

 

jessicaedblad.

hur ska jag ens kunna beskriva dig ?

du är allt, min luft, min värld, allt.

jessica, vi har gått igenom mycke ihop.

du är min storasyster och kommer alltid vara de med.

tack för allt,

min kärlek till kommer alltid brinna.

 

 

även fast jag inte känner dig ronja, kommer jag alltid finnas där för dig.

vad som än händer.

 

thildedahlin.

tack thilde,

allt du sakt, allt du skrivigt,

du har gett mig en axel att gråta emot, många gånger när allt känns så hopplöst.

du har gett mig en svag gniska att jobba på.

även fast vi inte är nära så kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta.

tack för allt.

 

 

du vet vart jag finns, jag finns där för dig.

 

annelinäsström.

tack för allt.

alla minnen,

för att du alltid är där,

för mig.

vi sitter som nästan i samma båt.

tack.

 

 

jag skulle kunna skriva en bok om dig, jag älskar dig ronja.

 

sandraeriksson.

allt vi gjort ihop.

allt galet vi har gjort ihop.

alla skratt, alla tårar.

du är den bästa tremäning som lever, som andas.

jag älskar dig för den du är sandra.

min kärlek till dig kommer alltid leva vidare.

 

 

 

de finns självklart mer människor som skriver så mycke fint om mig.

som ligger mig nära.

men ni, ni som jag skrev om ni är mina närmsta.

förlåt för allt.

jag älskar er, om de är till någontröst ?

 

 

 

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------

 

allt är hopplöst,

jag orkar inge mer.

de gör för ont.

och du. danieljohansson,

om du tror att jag tänker lämna dig. då tror du så fel.

även  om jag inte hänger med i livet, kommer jag alltid finnas med dig.

fan!

daniel, visst vi känner inte varann alls nästan.

men känner inte du samma sak ?

vi är så lika, samma idiotiska humor.

och ja, jag vet att du hatar mig förtillfället, men vet du vad?

jag skiter ide.

du vet inte vad du gjort för mig,

du verkar inte fatta de.

hur ska jag kunna förklara de för dig ?

du måste lyssna på vad jag säger.

jag vet, du är less på att jag klagar hela jävla tiden.

men vet du en sak?

du säger till mig, mig kan du prata med, jag finns där för dig ronja.

jag litar på de.

sen så blir du less.

daniel.

ingen av oss har de lätt, ingen av oss.

jag har sakt till dig, mig kan du prata med, mig kan du lita på.

alla behöver någon att "spy" på.

spy ut sina känslor, jag hoppas att jag kan "vara" de för dig, iallafall en gång till i mitt liv.

allt du säger till mig stannar mellan oss.

när du läser de här tänker du väl. visst, mellan oss.

men du titta en gång till.

de som igentligen är viktiga står inte där, utan emellan oss, precis som jag lovade.

så snälla daniel.

ta mig tillbaka.

jag behöver dig nuu.

jag vet själv, när du säger, "de är bra" så är de ingetligen inte de.

du ,måste prata med nån,

jag ställer ju upp för dig nu.

jag vill vara"nån" för dig.

se de daniel.

du är ingen som öppna upp dig, säger hur de är.

bara säger de är bra.

så gör väl alla igentligen.

men dom pratar ju med någon.

daniel, förstå.

jag är här för dig.

på alla sätt och vis.

jag hjälper dig gärna.

och ja, jag har de inte lätt. jag vill ju bara dö. och vem vill prata med en sån männsika?

ingen,

men för att koppla bort de iallafall en gång, kan väl du prata med mig.

"spy" på mig.

 

för du behöver de.

jag ser de.

 

 

 

 

 

Och ja, nu orkar jag seriöst inge mer.

nu vill jag bort.

ställa mig på spåret.

vilken kommer hända fortare än ni tror.

 

 

förlåt.

 

Johannyman,

prata med mig.

förlåt,

för allt jag gjort.

jag ångrar allt.

 

förlåt.

 

 

 

I can´t see, it´s all dust in the fucking wind.

 

 

de sorliga är att ingen kan hjälpa, bara finnas till.

mitt liv är inge liv längre.

de är helvete själv.

de är hit ni kommer när ni dör,

ni som inte hamnar i himmlen hamnar i "mitt liv" även kallad helvete.

 

 

fuck allt.

jag vill bort.

och de är NUU.

 

- ronjaa'

förlåt.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

färlåt.

 

Jag skulle kunna skriva just förlåt hundra gånger om, men de skulle ändå inte betyda någonting.

jag är ledsen för allt jag skrivigt, de gön ännu ondare i mig att veta att jag sårar er.

men när ska ni fatta ? de jag skriver ypplever jag, de är mitt liv.

ni vet ingenting om mitt liv, inte just nu iallafall. de är bara jag som kan veta hur de är, hur de känns.

förlåt.

jag vet självklart att de gör ont, de gör jag.

men jag skriver de jag känner, min värld.

jag menar ingeting om att ni är dåliga. nej absolut inte, ni är bäst.

de är ni som har fätt mig att orka hit.

ni som alltid finns där, som ni säger.

förlåt.

jag upplever de inte så.

jag ser mig själv som vilse.

som en rädd människa som fammlar runt i mörkret och letar efter en trygg famn.

förlåt.

jag vet att de sårar och höra, men ni vet ingeting.

nu orkar jag inte höra " jag vet mer än va du tror" "jag vet hur de känns" "eller jag kan tänka mig iallafall"

men snälla ni.

älskade snälla ni.

ni vet ingeting.

ingeting fören ni sitter i precis samma sitts vilket ni aldrig kommer göra.

ja jag vet att de gör jävligt ont att få höra hela tiden.

men de är ju bara sant.

ni vet inte.

jag orkar inte bry mig heller.

men vi kan tänka oss, snälla älskade ni.

om ni hade förstått hälften nu skulle ni absolut inte skriva som ni gör nu.

tro mig.

 

och ni har så fel, jag tar in allt ni säger, allt ni skriver.

att ni finns.

jag vet de så väl, men vet ni vad?

på slutet är man alltid ensam ändå.

alltid.

 

jag gråter varje dag.

jag vill dö varje dag.

och ni säger till mig att inte tänka så.

 

ibland blir jag så less, där ser ni.

ni fattar de inte.

ingeting.

precis som jag säger.

 

de är tomt innut i mig, helt tomt.

jag lever på lånad tid.

 

de gör ont hela tiden när jag andas.

ska man känna så?

de ska väl inte göar ont?

man jag känner, jag är inte värld den luft jag andas.

de gör ont när jag tar ett andetag, oh hur många gånger andas man på en dag ?

100000000 ?

 

 

jag hatar livet, precis lika mycke som de hatar mig.

 

livet är ett straff, så är de bara.

 

jag orkar inte längre, vilket jag vet att jag sakt länge.

men nu menar jag de.

VERKLIGEN.

 

 

- ronjaa, </3

 

 

sockertoppen. HAHAHAH! -.-"

sitter här oh lyssnar på "they don´t relly care about us" och tänker på att de är så de är. ingen bryr sig om någon, även fast de känns så?

eller glöm de, jag har jätte fel.

allt jag försöker få alla er som läser mig blogg är att förstå.

känna smärta.

käna hat.

känna sorg.

men de verkar ju inte riktigt gå in hur dåligt jag igentligen mår. de går inte och beskriva riktigt heller.

jag gör de lite förjäves, för om ni så la ner en livs tid på att förstå skulle ni inte ens fatta hälften.

tyvärr.

ni säger att ni "kan tänka er" men inte ens de kan ni.

ni vet inte hur jävla hemskt de är, hur ont de gör hela tiden,

hur allvarliga depritions och ångestattacker jag får.

de hur svårt som helst och komma ur dom, de är smärtsamt att komma in i dom, de gör minst lika ont och komma ur dom oxå.

och ni vet hur de är?

PTF, ursäkta mig. men de är så de är.

ja hur många ångestattacker har jag fått i helgen?

2 per dag ?

de gör ont i hela kroppen hela tiden, de är ett rent helvete när jag vaknar, för då vet jag att jag lever, att jag fortfarande lever.

och de är ju de jag inte vill. jag vill ju inte leva?

jag vet att de gör ont och läsa, men hur ska jag kunna säga de till dom jag älskar?

jag mår så dålig så jag tänker ställa mig på spåret och dö.

hur skulle de kännas?

att läsa de här är väl som att få en ak höger i ansiktet 100 gånger om.

men att jag sa de till er som jag älskar skulle kännas som att ni vart krossad.

förlåt.

men så är verkligheten. verkligheten gör ont, den gör förbannat ont.

och de måste man leva med. om man nu orkar leva.

ni säger till mig, men om du inte orkar kämpa för dig själv, kämpa för oss.

lättare sakt än gjort.

hur i helvete ska jag kunna orka kämpa för er, om jag inte orkar kämpa för mig själv?

hur får ni liksom de att gå ihop?  för mig går de inte ihop någonstans, tyvärr.

jag vet inte ens hur de är att vara lycklig?

hur de är att känna glädje?

lycka ?

inget, jag saknar känslan att skratta. inge jävla fejk smörja,

men jag vill inte oroa er, därför tvingar jag fram skratt, för att inte oroa er.

jag vill att ni ska må bra, inte oroa er för en sån tragisk människa som mig.

förlåt.

livet är ett straff.

- ronjaa

hur vet man när man är lycklig?

när allt är bra?

de gör man inte. blir de verkligen bra någongång?

om någon kunde göra slut på mitt lidande, de gör ont hela tiden, varje sekund.

men de är väl så de livet är för vissa ?

ett rent helvete.

men iallfall,

att leva gör ont, jag har inget hjärta kvar. de gör bara så jävla ont.

förlåt.

 

- ronja.

som sakt fuck allt, ingeting är ju värt någonting för någon.

alla är så självupptagna,

men vet ni vad?

nu lägger jag ner de lilla positiva som finns kvar i mig.

de finns ju ändå ingen som bry sig.

förlåt, som är mitt vanligaste ord. men jag kan ju bara säga förlåt de allt, den jag har bleve för allt jag gjort.

förlåt.

fuck allt.

- ronja,