Hur misslyckad kan en människa bli?

jo, titta på mig så ser ni en, värre kan väl bara inte finnas.

jag vill inte vara kvar längre, jag orkar inte kämpa längre.

ni som läser dehär tror väl att jag är dum ihuve, jag är säkert de med.

hur kan de göra så ont hela tiden? hela,hela,hela,hela tiden.

varje andetag jag tar, de känns som om någon trycker in en sylvass kniv ultrasakta, väl inne i min kropp så kör den runt och hugger.  varje andetag, hur många gånger andas man på en dag ?

när jag vaknar så vet jag att helvetet börjar, då vet jag att jag kommer få kämpa igenom hela dag för att jag inte göra någonting dumt. jag kan inte släppa allt som jag vill kunna.

för då gör jag någonting somjag inte borde. tro mig jag vet.

varje dag är en kämp emot mig själv, min egen hjärna, mitt eget hjärta..

de gör så ont, för ont.

jag orkar inte ha ont längre, och de gör bara ondare.

Jag svimmade förresten i torsdags, jag kommer inte ihåg någonting ifrån den dagen förutom när rebecca försökte få liv i mig när jag svimmade.

De va så ovärkligt, jag trodde att jag drömmde, jag trodde verkligen de.

tills dom skrek åt mig att jag inte fick somna om, vilket jag höll på att göra hela tiden.

jag slog upp ögonen och dekänndes som någon slängde miljoner kilo med smärta över mig.

jag hade svimmat, jag hade de.

jo, dom ringde ambulas som kom och hämtade mig, vi åkte till östhammar några kilometer utan för gimo, där låg jag på akuten i 3 timmar. dom tog prover och frågade hur jag mådde.

gav mig fika för att mitt blodsocker höll på att dala igen. allting va så ovärkligt, jag hade svimmat men kom inte iihåg någonting, ingeting. När jag kom dit, till östhammar sa dom att jag skulle få åka hem igen, men nejdå- då skulle jag till uppsala sjukhus. Så då ringde dom ambulansen igen, fick åka med samma killar igen och nu såg jag hur dom såg ut oxå vilket jag inte gjorde första gången. Dom va jäkligt snälla, de lilla jag uppfattade.

väl framme i uppsala så fick jag och becca sitta i ett unersökningsrum, dom på de sjukhuset sa oxå att vi skulle få åka hem så vi körde på de.

dom gjorde massa undersökningar och sa att jag skulle stanna över natten och åka hem dan efter på morronen. dom satt in en kanyl i handen. dom lyssnar verkligen ingenting, jag sa att jag inte tålde att se saker i händerna, nä men vi sätter en där ändå.

FUCK YOU.

in i ett rum, en tv och två sängar, fönster som knappt gick oh öppna.

trevligt.

dom tog massa prover på mig på natten med. jag sov med andra ord nästan ingenting.

väckte mig 8 på morron. åt frukost gick och sov igen.

Senare på dan kom en läkare som skulle göra en massa tester på mig igen.

Hon gjorde ett skags syn test på mig. jag skulle titta på hennes finger utan att flytta huvet.

jag såg lite sudigt åt höger,  och jag sa att jag va nyvaken och då ser väl alla suddigt ?

ja, sa hon då. sen gick hon bara.

jaha?

sen ska dom titta hjärtat på mig, för dom vet ju fortfarande inte varför jag svimma.

dom sätter på massa ploppar på olika ställen av kroppen.

dom säger inte mycke dom heller, jag fråga om de såg bra ut och jag fick de vanliga svaret : de kommer en läkare senare och berättar hur de ligger till.

Sen ska jag tyliden rönka hjärnan, för de kan ju va fel på den med.

lägger mig på någon grej och far in i någon maskin, dom säger inte mycke där heller, så jag orkar inte fråga hur de såg ur, jag skulle väl få de vanliga svaret, en läkare komner och berättar hur de ser ut.

vi går tillbaka till rummet och hoppas på att äntligen få åka hem. När klockan va kvart över fyra skulle jag göra ett syn test. Läkaren hade tydligen struntat i vad jag sa.

jag och becca åkte någon sjuk jävla grej dig upp.

fick vänta i en halv timme.. sen så gick vi in i undersökningsrummet, han tittade på de och gjorde olika syn tester. inga fel på mina ögon, va vade jag sa liksom ?

Sen kommer dom in och säger att jag blir kvar över natten igen, då bryter jag ihop helt.

jag kastar saker, skriker och gråter.

Dom berättade inte ens varför jag skulle stanna.

För att vi inte skulle bli helt cp i huve, lånade vi en film. "vi hade iallafall tur med vädret"

den sög.

becca somnade vid 12 snåret, medans jag låg vaken och tittade på tv,

efter ett tag kände jag att jag behövde prata med någon, ringde söderström.

han va full, men gick och prata med, för så full va han inte.

jag grät väl ungefär hela samtalet.

mina småå korta ord va väl,

"jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte ha ont längre, jag orkar inte leva längre."

de va väl ingefär de jag sa emellan mina gråtattacker.

vid 1 la vi på.

jag fick en ångestattack vid halv 2, låg och skakade och grät.

när den väl gick över va klockan kvart över 2.

somnade halv 3, rädd och deprimerad.

vart väckt vid 8. jävligt trött.

åt min frukost, gick och la mig igen.

tills läkarna kom in och sa att jag skulle få åka hem för att skolan började snart.

mamma och niklas va på väg dit då.

satt i fönstret den sista tiden innan de va lunch,

tanken va jävligt frästande att slå sönder fönstret och skära ihjäl sig.

dom kom in med lunch. kött bullar och äckligt hårda potatisar.

niklas och mamma kom när jag åt.

vi åkte in till gränbycentrum och shopa lite.

köpte ett par skor, en mössa och ett linne.

sen åkte vi hem till gimo och packade.

åka bil i flera timmar. Men ett lyckligt kärleks par, två bråkande systara och en hel skön linus och jag, en självmordsbenägen unge som hatar sin mamma.

härligt team !

Bra slut på ett härligt och roligt lov..

jag misslyckas verkligen med allt.

till och med att försvinna från mitt så kallade liv..

jag orkar inge mer, jag gör verkligen inte de.

de blir för mycke, ser ni inte de ?

ser ingen de ?

tror alla att allt är bra bara för att jag skrattar och ler ?

ser ingen att allt sånt som har någonting med glädje att gör är fejk..

jag har skrive så många gånger hur dåligt jag mår, berättat så många gånger hur dåligt jag mår.

jag orkar inte ta de igen.

jag vill bara få er att fatta, ni kommer ALDRIG förstå hur de är, hur jag mår, hur jag känner. ni kommer inte fatta de fören ni sitter i precis samma sitts, och ni kommer aldrig hamna i precis samma sitts. de går inte.

ni kommer inte fatta hälften om ni försöker att förstå hela livet.inte ens hälften, fattar ni hur stort de är?

hur ont de gör ?

vilka ångestattacker jag får?

hur jävla djupt deprimerad jag är?

jag hatar de här.

livet är ett jävla straff från ovan, livet är ingen gåva.

de är ett straff.

de värsta straffaet man kan få.

så nu sitter jag har misslyckad, med hjärt fel kanske.

jag stod där igår, på spåret.

tåget kom emot mig, jag stod där, kände hur alltig skulle bli bättre.

när de va en meter kvar ungefär drog dom bort mig.

jag vet att jag sårade er, djupt.

men ser ni nu?

hur dåligt jag mår? ni har aldrig trott att jag skulle ställt mig där, att jag bara vill ha uppmärksamhet..

glöm de.

jag mår dåligt på riktigt, varje steg jag tar är fyllt med deprition.

jag vill inte ha uppmärksamhet för kanske miljonte gången, jag vill inte synas, jag vill inte leva.

Jag orkar inge mer.

jag orkar inte leva med ständing värk,depritioner, ångestattacker, självmordstankar.

jag vill inte mer nu.

Nu sänger jag upp mig från de som kallas liv.

Nu.

- en meningslös singnatur men, ronjaa.

 

bettyboop

1 november 2009 18:42

Älskar dig värkligen

http://beccagumze.bloggplatsen.se

 

saga

1 november 2009 20:29

jag vet inte vad jag ska säga. jag sitter här, gråtande och livrädd. fyfan. jag vill vara i din närhet hela tiden, och se så att du inte gör nåt dumt. helvete. ingenting funkar utan dig. jag är arg, ledsen, frustrerad, rädd, panikslagen, och allt sånt. fyfan. jävla skit. jag är räddare än du kan förstå. jag älskar dig.

 

fanny

2 november 2009 16:18

slua ronja, sluta nu. snälla älskade ronja andersson.
jag behöver dej. mest av allt.
spåret är ingen utväg, inte döden heller.
ta till dig mod och lev vidare,
för jag vet att du kan.

http://fannsanbanan.blogg.se

 

Mattias,

2 november 2009 20:08

Stakare

 

Terése

10 november 2009 17:55

Ronja Andersson, jag trodde jag visste ungefär hur hemskt du mådde, men efter jag har läst det här så tappar jag nästan andan. Och det här var bara några få dagar av ditt liv? Jag vet att jag aldrig kommer förstå hur pissigt du mår, och speciellt eftersom jag inte precis känner dig. Tyvärr. Jag önskar så himla mycket att det fanns något jag kunde göra för dig, att NÅGON skulle kunna göra något! Jag läste det här inlägget om och om igen och jag fattar nu att jag inte visste ett dugg om hur du har det. Men ställ dig för guds skull aldrig på spåret igen! Du klarar det här, för jag tror verkligen att du är stark! Du är stark, ronjaandresson! Du klarar dig igenom det här så fort som möjligt och hur svårt det än är så måste du försöka lägga all skit bakom dig och gå vidare på någe vis. Jag vet inte hur, eftersom jag inte vet så mycket mer än det här du skrivit just nu, men du vet. Du måste ta reda på hur du ska ta dig igenom det här och försöka tänka så pass mycket på något annat så att det här blir ett minne blått, inte att du blir ett minne blått och en stjärna i bakgrunden! Alla hemskheter ska försvinna och du får hjälp av dina vänner om du vill det. Alla skulle göra vad som helst för att du skulle må bra igen, så då borde du också göra det! Varje gång du ler eller skrattar ska du tänka att du aldrig ska glömma bort det ögonbicket och tänka att du har en ljus stund i livet just då. Isåfall borde det bli oftare och oftare också tillslut så blir nog hela ditt liv som det borde vara, glatt och härligt! Visst, alla har väl problem någon gång i livet men ingen har nog haft det som dig. Därför måste du kämpa och ju mer du vill bli gladare så blir du det med tiden också. Kämpa på ronjaandersson så ska du se att allt bir bra till slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...