Senaste inläggen
vem säger att man måste, måste vara nöjd med sitt liv?
vem säger att jag måste leva?
Jo alla förutom jag själv.
jag vill bara fösrtå mig själv, se vad jag själv håller på med.
jag vill stå på sidan och hån skratta åt mig själv, för den jag är.
en patetisk människa, som inte tål motgångar.
Gå fram till mig själv och hån skratta mig själv rack upp i fejjan.
de är precis de jag förtjänar.
men ändå skulle jag aldrig klara av att ta de, ta ett sånt hårt slag emot hjärtat.
jag skull gå sönder, dö på platsen.
de är lätt att se sig själv på ett visst vis, döma sig själv på ett vis.
men att bli dömda av andra, de brukar ta så hårt.
att veta, dom tycker jag är dum i huve, och på riktigt.
jag skulle kunna tage en sån smäll för 7 månader sen, men aldrig nu. de skulle ta så hårt, jag skulle falla isär.
fortare, men mer smärtasamt för er som såg på.
ni skulle bli förstenad, inte hinna plocka upp bitarna för att sen limma ihop mig.
bara stå och se på.
jag kanske skriver mycke skit, mycke mörkt skit.
men om ni inte gillar de, varför läser ni då?
varför läser ni om ni inte bry er om mig?
utan bara sitta oh håna mig.
inte för att jag direkt ser de, men jag vet.
de finns folk, som tycker de är roligt med folk som mår dåligt.
för vi är ju sjuk, livet är ju en fest.
men inte för alla.
de är bara att inse de.
mitt liv gick sakta men säker neråt mer och mer, jag kände vågen av mörka tankar skölja över mig.
sen satt jag där, ett fullbordat värk ifrån satan, ett psykfall, en deprimerad människa som inte hittar livsgnistan, som satan låst in, för att jag inte ska hitta den. För att jag ska bli som ha, ta mitt liv, och börja mer och mer bli som han.
Ta folks liv och förvandla dom till någonting som ingen vill vara med om.
Vet ni?
han lyckades.. Han lyckades med precis allt.
jag ser mig själv falla ihop nu, jag ser mig själv mer och mer som en mörk människa.
jjag ser att blicken blir tom, mörk.. men lång där inne syns någonting, ett tyst skrik på hjälp.
för jag vill verkligen inte mer, jag orkar inte att leva längre.
jag vill hitta tillbaka nu.
jag vill kunna vara stolt över mig själv för att jag vandrat den långa mörka vägen upp, emot ljuset och de verkliga livet.
veta att jag verkligen klarade någonting, men stöttning från alla håll, från er som håller upp mig, så jag inte ramlar ner i skiten, i den djupa skiten så jag inte orkar ställa mig upp igen.
för hur många gånger jag än ramlar i den, kommer jag inte alltid orka ställa mig upp och torka av smutsen från byxorna.. som dom senaste gångerna jag ramlat, har jag bara orkat att ställa mig upp, aldrig orka torka av den bara låta den hänga med, så byxorna blir tyngre, tyngre att bara på.
såren blir infeckterade för att ingen ren gör dom, låter dom bara vara.
dom blir såriga, dom blöder mer, växer och drar på sig mer skit.
för att ingen orkar byr sig om dom.
vi låter dom vara, för ingen ser dom.
men jag känner dom. eftersom de är jag som bär på dom.
om e här blir bättre, tänker jag göra ett typ av häfe av alla mina blogg inlägg.
spara dom, kopiera upp dom.
läsa igenom de flera gånger och verkligen inse att jag inte vill hamna där igen.
För om de skulle hända bryter jag alla, kontakten men alla.
jag kommer bara skriva här, låta er läsa, men inte se.
de tänker jag inte utsätta er för igen.
mitt liv är påväg uppåt, sakta men uppåt, sen vänder de.
jag behöver ditt stöd, hela vägen.
inte se att du viker av vägen för att du är rädd, för rädd är någonting jag är varje dag.
räddsla är någonting du måste känna, någonting du måstee tackla ner. inte vika av, då komemr du aldrig våga leva.
jag älskar dig john, thilde, lina, jessica, alma, saga, becka, eveline, anneli, fanny, moa, söderström, koven, alla ni som verkligen hjälp mig igenom de här, eller rättare sakt hjläper mig igenom de.
tack.
take this life,
- ronjaandersson.
nu va de ett tag sen sist.
kanske bra?
man vill bara att de ska ta slut ibland.
elle som jag, hela tiden.
jag har inte vågat skriva någonting, jag kommer förmodligen ånra att jag skrev de här efter åt.
men jag kan inte hålla de inom mig längre.
våran familj börja bråka, jag vart arg gick upp.
öppna fönstre, luta mig ut och lät tårarna rinna.
tittade ut på allt, kände att jag skulle sakna de här.
till slut blundade jag, kännde hur armen saka rörde sig ut hängade ifrån fönstret.
kännde hur hela kroppen vart kall.
hur armarna frös mer och mer.
fast jag va så pigg så for ögonen igen, jag somnade.
under den tiden jag trodde att jag sov, såg jag ett ljus, ett stort vit ljust. en röst som vägledde mig.
Va de verkligen en dröm?
Va de verkligen sant?
kännde hur allt vart lättare.
sen hörde jag en smäll, de vart svart, tomt och tyst.
Kännde hur kroppen skakades, min moster hittade mig.
halft hängande ut ur fönstret.
Halv död.
Om inte hon hade hitta mig där, då hade jag vart borta från helvetet nu.
Mitt liv hade vart borta.
Jag hade sluppe kännt smärta.
hur kände susanne?
hon måste blive helt vätt skrämd.
jag måste ha sårat så otroligt mycke.
men kännslan, så befriande, utan smärta.
min dröm.
de som jag vill ha.
Nu efter åt, äter tankarna upp min in ifrån.
såret gnager sig igenom skelletet sakta men säkert.
de växer.
Mer och mer.
smärtan består, varje sekund, andetag.
inte ens när jag sover får jag vara själv.
smärtan finns där, när jag vaknar på morron vet jag att nu börjar helvetet. När jag sätter mig upp i sängen börjar de.
jag blir aldrig utvilad.
Den sitter i mig, fast brännd.
snart finns de bara smärta, inte någon som hellst lycka.
ögonen, tomma, fylld med ett tysta skrik på hjälp, som ingen tycks se.
Jag såg döden, de va döden jag såg, nu närmre än någonsin, och vet ni?
Jag vill dö.
förlåt.
förlåt.
skuldkännslorna äter upp de lilla som smärtan glömde bort.
tårarna.
jag va så nära nu.
så nära på att slippa.
när jag är så rädd för mig själv, jag kan inte kontrollera mig själv längre.
de är väl sjukdomen.
psykisktsjuk.
när jag vet att de är så fel.
så vill jag så gärna bort.
vad skulle folk tycka?
patetiska jävel som tar livet av sig?
inte vet jag.
jag vill inte veta heller.
jag vill ha hjälp.
riktig hjälp, lägg in mig på ett psykhem om de behövs, för jag klara inte mer.
Jag vill inte mer.
förlåt så hemskt otroligt mycke.
för e jag inte är, de jag gör och de jag aldrig kommer bli...
- ronjaandersson, världelöst?
jävla helvetes skit.
blir de någonsin bra?
skulle inte tro de älskade vän.
allt skiter sig i sista minut.
jag HATAR ATT LEVA.
ska till bup i morron iallafall.
skriver mer efter de.
har så mycke i tankarna nu.
så jag vet inte vart jag ska börja.
jag ska börja med att ta mig igenom ikväll, sen i morron.
bara de krävs mycke.
lika som förut, lika nerstämd, lika depp. ´
bara att alla värkar se över de, de va det jag ville..
men de känns bara jobbigt oh låsas nu.
förlåt, för de jag inte är, inte har och inte kommer bli.
- ronjaandersson.
jag älskar låten.
Wise man said just walk this way
To the dawn of the light
The wind will blow into youre face
As the years pass you by
Here this voice from deep inside
It´s the call of youre heart
Close youre eyes and you will find
Passage out of the dark
Here iam
Will you send me an angel
Here iam
In the land of the morning star
Wise man said just find yore place
In the eye of the storm
Seek the roses along the way
Just beware of the thorns
Here iam
Will you send me an angel
Here iam
In the land of the morning star
Wise man said just raise youre hand
And reach out for the spell
Find the door to the promised land
Just belive in yourself
Here the voice from deep insid
It´s the call from youre heart
Close youre eyes and find
The way out from the dark
Here iam
Will you send me an angel
Here iam
In the land of the morning star
Here iam
Will you send me an angel
In the land of the mornig star
förlåt för de jag inte är, och för de jag aldirg kommer bli.
- ronjaandersson.
Wise man said just walk this wa
jag har inte ens lust oh skriva.
varför sätter jag mig här då?
antagligen för att visa dom som brys sig att jag fortfarande hänger med, motvilligt.. men jag hänger med.
jag saknar john oxå, jag vill igentligen bara vara hos han nu.
men eftersom jag är små förkyld oh vill bli så bra som möjligt tills skolan börjar så vill jag inte.
fan de här blir nog de kortaste inlägget jag någonsin gjort..
kan bero på att jag inte är på humör och för att jag mår piss dårligt, i vanliga fall hade jag förklarat hur de känns, men de går inte nuu..
så illa är de.
FAN.
- ronjaandersson, kanske.
en gnutta tacksamhet.
HAHAHAHAHA, nääheeeru.
de kan du glöma.
de är bara folk som är värd de som får de.
men varför är de så?
bara för att dom är stark i sig själv, dom vet vad dom måste och gör de dom borde.
men vi då?
vi som försöker ge, vi som försöker nå upp.
vi får ingenting förns vi lyckas, men man måste ändå ha peppning den långa svarta vägen upp dit.
vi finns oxå, lite mindre än alla andra kanske, men vi finns alltid där ändå.
motvilligt kanske? eller frivilligt?
men vi finns där tills någon av oss ger upp, eller ramlar av pinnen.
så se oss, dom som vill synas hjälp dom.
dom som gömmer sig i skuggan av rädsla, vänta tills dom kommer ut själv, för om ni jagar ut dom i livet så vågar dom inte leva, låt dom våga leva själv. för de tyder på styrka.
dom som stannar i skuggan föralltid, är mitt upp i branden.
dom vill inte leva, dom väljer bort livet.
sanningen gör ont, tro mig.
alla gånger dom senaste månaderna jag försökt blund för sanningen.. man blir alltid påmind.
på ett eller annat sätt.
jag har mina ångestattacker, deprition, osv.
jag glömmer aldrig bort sanningen, min sanning som jag lever efter.
inte den bästa, jag vet.
men alla behöver någonting att tro på.
jag tror på min sanning.
att jag inte är värd att leva, att de är meningen att jag ska ge upp.
tro mig, jag försöker inte tro, men jag tvingar mig själv fast en hjärtat skriker nej.
sanningen gör ont...
igår kom jag precis på hur jag ska förklara att en ångestattck.
en lättare sådan, men ändå.
" jag får ingen luft.
någon slår emot bröstet, någon sätter för alla luft gångar.
någon håller för mina ögon, håller för min mun så jag inte kan skrika.
jag känner hur de börjar göra ont i hela kroppen.
hur de känns som blod börjar rinna ifrån munnen.
hur kroppen börjar skaka, men jag kan inte skrika.
jag känner hur läpparna rör sig, jag vill inte mer.
jag är hjälplös emot mig själv, mina egna ångestattacker.
jag klarar de inte mer.
jag vill inte mer.
jag tänker bort, döden.
döden är de ända som får slut på de.
döden.
- ronja
Ifall ni bryr er.
ibland önskar jag att jag kunde vara som er,
annelinäsström
du är som du vart och du är som du blir.
helt otroligt bäst.
du är så klok, smart oh jag vet inte ens om jag vill skriva de men jag gör de ändå, så himmla vacker.
du får verkligen folk att inse, känna och förstå.
du skriver så man ryser i hela kroppen.
du är verkligen speciell hjärtat.
jag älskar dig, du är guld värd.
jessicaedblad
helt otrolig.
så vacker, förstålig oh underbar.
du skriver saker som verkligen berör, du får folk förstå dina egna problem, hur du känner, osv.
du ger folk någonting varje dag, du ger oss kärlek och ömhet.
du är speciell du med hjärtat.
jag älskar dig, du är guld värd.
de vet du.
sagasundeberg
varför?
kärlek är ett stark ord, men du berör mig.
du får alla känslor i kroppen att komma igång.
du gör mig mållös.
du är så otroligt ömtänktsam, fylld med enbart kärlek.
tack för att du finns, för att jag fått lära känna dig.
jag älskar dig så otroligt galet mycke.
du borde du veta.
thildedahlin
tjejen med de stora hjärtat oh dom tröstande orden.
du finns alltid där, i vått oh tort.
du klandrar en aldrig för hur man känner, du stöttar och ger hopp om någonting bättre.
du är så galet vacker, du är så otroligt underbar.
du säger alltid dom rätta sakerna, gör alltid rätt.
jag älskar dig så otroligt mycke hjärtegull.
du är värd mer än allt.
giselavikström
hjärtat, guuud.
vännen du ska veta att jag ör tacksam för varje stund vi har tillsammans.
varje ord oh blick du ger mig är fylld med kärlek och omtanke.
du säger själv att jag är som din lilla syster, du ska veta en sak,- vi är så mycke mer.
du skriver alltid rätt, du gör alltig rätt, du säger alltid rätt.
du är så rätt hela tiden.
jag älskar dig över allt annat.
varje stund med dig är jag tacksam för.
du är värd så otroligt mycke, ja mer än allt.
de hoppas jag att du vet.
fannybacklund
älskling...
bara av att se på dig.. du har en skönhet som ingen annan har.
du är så otroligt vacker.
du är så förståeende och förlåtande.
du lyssna oh finns alltid till.
vad de än är.
du hjälper så otroligt mycke, mer än du tror själv.
ditt sätt, hela du.
älskling, jag älskar dig.
så otroligt mycke.
behöver jag säga mer?
du borde veta va du betyder.
varför fick jag inte någonting som ni har?
varför blev jag inte som ni?
varför vart jag den misslyckade människan som bara behöver hjälp?
alltid är de någonting.
jag avgudar er allesammans.
jag verkligen avgudar er.
varför är de ända jag tänker på.
varför?
jag älskar er tills döden skilljer oss åt,- längre.
ni är värd mer än ALLT.
- ronja,-va namnet.
