när orken är som bort blåst men du har en miljon saker du vet att du måste ta tag i. börja med dig själv.

jag har inte skrivigt på länge, jag har inte haft ork, ingen lust och ingenting att skriva om.
men nu har jag, en hel livs tid att skriva om känns de som.
vet bara inte vart jag ska börja, för de är ju lika deprimerande vart jag än börjar. 

jag tror jag glömmer bort vad som händer ibland, gömmer mig. för att slippa känna.
för de är de jag är rädd för, att känna.
jag sitter med gråten i halsen, tårarna brännande bakom ögon vrån. De har inte vart så här när jag skriver sen den allra värsta tiden. Men efter allt nu, så kan man inte låta bli att bara tappa allt igen. Man tappar ut allting på baken som man i förskräckelse skrapade ihop och sprang iväg förra gången man tappade ut dom. För de va ens liv man tappade ut, känslor, sår, smärta, rubbet. Låg där framför era fötter, och jag stod naken utan försvar.
Men med tiden försvarade man sig med tystand, man slutade prata. Man stängde in sig. Man stängde in sig i sig själv, för att slippa visa vem man blivigt, Bara för att allting vart för mycke.

Om man är rädd för att falla tillbaka? Om man alltid tittar sig bakom axeln efter någonting som bara en själv ser kommer.
Självklart.

efter att ha varte sjuk i tre veckor, utan att kunna prata, har man en hel del tid över till att tänka.
Tänka alldeles för mycke vissa gånger, eller vissa. De blir alldeles för mycke för mig, för jag påminns. För jag kna inte tänka på vanliga saker som, undra hur mycke jag kommer efter i skolan nu, undra vad dom gör på skolan nu, undra de och undra de. Jag klarar inte av de, utan för mig blir de mer om mig själv, mina känslor, livet och döden.
Standarden för mig, alltså..

men de är svårt att komma ifrån någonting som är ens vardag, eller har vart en längre tid.
Jag vet inte hur man kommer ur de om jag ska vara helt ärlig, jag vet inte hur man gör. Vet inte hur man beter sig i den frågan.

för vad får oss att fassna i de beroende vi sitter fast i?
För de är väl ett slags beroende att vara rädd för att känna?
Men ändå, så är de det ända vi gör, att känna.
De gör jag. Känner.
Den smärta som grott sig fast, den känner jag.
Den sorg som ligger som en tjock dimma som inte lättar, den känner jag.
Den tunghet allt har, den känner jag.
Vi inbillar oss, att om vi stänger av. Då känner vi mindre, näst intill ingenting. men de är fel, Vi känner mer.
Känslorna har mer plats att spela på om vi stänger av.

Därför jag sover dåligt på nätterna, för då gör jag ingenting.
Då har alla tankar en chans att komma till ytan och visa sig, påminna mig och ge mig en sömn lös natt.

Jag trodde aldrig att de skulle vara så pass jobbigt att mista någon, jag vet att de är jobbigt.
men förstog aldrig hur jobbigt tills du dog.
Hur känslan av tomhet sköljer över en som en kall dusch.
Hur de känns som hjärtat slits ut ur kroppen flera gånger om, smärtan blir alldeles for stor att hantera.
De gör ingenting av allt annat jag känner mycke bättre, de drog ner mig djup.
Att veta att jag aldrig kommer se dig, aldrig kommer höra din röst, aldrig se lyckan spira ut ur ögonen på dig, de är för mycke för att hantera.
Att fortfarande ha kvar bilden av ditt leende i huvet bränner som salt i ett öppet pumpande sår.
Höra din röst i huvet, som lungnar ner mig.
Veta att jag aldrig kommer få höra dom orden, den rösten eller uppleva den blicken. De finns bara inte.
De kan inte vara sant, de är så långt ifrån verkligheten.
Men de här är verkligenheten, människor dör.
Dina närmaste dör.
Vi föds, vi lever, vi dör.
men du skulle inte ha dött, de va inte din tid, inte 59 år gammal.
Saknaden av dig bränner sönder inombords på mig.
hoppas du har de bra.

vila i frid älskade farbro, Leif Backlund.
du va hela min värld.


- ronjaandersson, hjärtat utslitet.

vart ska man börja?
kan man börja på rätt ställen i sin kamp emot smärtan, emot att inte falla tillbax.
finns de rätt eller fel?

jag faller ihop, en gång till.
jag orkar inte hålla allting uppe längre.
orkar inte övertala mig själv att fortsätta ljuga för mig själv, när jag vet att de inte går.
Men jag tror jag ljög för både alla och för mig själv när jag säger att de är bra. För de är inte bra.

De är ite ens närheten bra.
Jag antar att jag bara inte ville vara ivägen, slippa ora er som bryr er. Jag är kanske less på att alla ser snett på mig, men efter allt som hänt på den sista tiden.... ockar jag inte längre.
nu är de stop, nu rullar allt tillbax.

jag orkar inte säga stop, låt de bara hända.
bryr mig inte ändå inte.
tårar är en del av vardagen igen.
ständligt rinnande när ingen ser på.

hur mycke skit orkar en människa ta?
för jag orkar inte mycke mer.

- ronjaandersson

fuck this shit.

Orkar inte ens säga stop, bara låt de hända. Låt de bara bryta ner mig.

how to save a life?

- ronjaandersson

när hjärtat är brustet, vad finns de mer att ge?

allt jag vill, är att le som förut.

att försöka dölja känslan av sorg, ett simpelt försök att gömma sanningen.
när sanningen väl kommer i kapp dig, sanningen som du sprungit ifårn, fått den att stana för en kort stund , för att göra ett dumt försök att springa ifrån den.
när den kommer i kapp dig, påminner dig om den smärta du burit på i alla år., är de då de är dags att inse att den smärtan du vill glömma alltid kommer att följa med dig. För att den blivit en del av dig, en del av den person du blivit efter alla svek, efter alla lögner.

vi vet att vi fortfarande kommer springa ifrån de och försöka igen.
för att vi inte orkar, för att vi vet att den kommer bryta ner oss på knä igen. ner i skiten där vi satt fast allt för länge.
där allt vart förändrat, där man bara såg svart, där de inte fans alternativ, bara en rak väg som man måste följa, för att få bort smärtan.


jag har aldrig bett om att ni ska läsa, jag har aldrig bett om att ni ska bry er. jag ville ha en plats att få ur mig mina känslor på.
visst, dumt att göra de på en blogg.
men hade jag någon annan, som inte sa emot mig, som bara lyssnade?
nej, de kanske är själva poängen med vänner. att dom ska stötta.
men jag behöver göra de här för min egen skull.
jag gör de inte för uppmärksamhet, inte för att få medkänsla.
jag vet bara själv att jag skulle ramlat ihop och aldrig stått på fötterna igen, om jag inte hade haft ett snabbt sätt att få ut allting ur mig på.
och jag såg ingen annan väg.

när man sitter där tänker man inte på konsekvenser man får efter hand, då finns bara nuet. man klara helt enkelt inte med att se nästa dag, när den inte va.
för man har fullt upp med att ta sig igenom den dag man är i just nu.

jag har fått tage bort inlägg, bet folk om ursäkt, blivigt kallad emo precis över allt.
men huvud saken är att man vågar stå för den man är, våga stå för de man känner.
Och jag vågar vara mig själv, jag vågar tillåta mig själv att vara mig själv. du kan väl ge de ett försök du med? innan du dömer ut mig helt, för du känner inte mig. du vet ingenting om mig, du läser de jag skriver. men vad gör de för skillnad?
ingen alls, för de ger inte dig en inblick av vem jag är, utan hur jag mår. jag är jag, jag kan tyvärr inte ändra på de.

vart står jag idag?
kanske inte samma ställe som när jag skrev de första rktigt deppiga inlägget.
men bra nära inpå.
kanske orkar jag inte ge er mer?
kanske har jag gett upp helt?
ja, jag har nog gett upp på riktigt.
ja, jag kanske slits mellan glädje och sorg.
ja, jag kanske faller tillbaka.
ja, mina tårar rinner ständigt när ingen ser på.
men jag kan inte hålla allting i shack, jag kan inte ändra på någonting av de jag känner.

jag kan inte vara perfekt, när jag aldrig vart de.
jag klarar helt enklelt inte av att dra på munnen längre.
jag kanske faller ihop, mer eller mindre.

men jag gjorde ingenting åt någonting av de jag kände, jag stängde in känslorna och raderade vägen in.

och nu kommer vägen i kapp mig, vägen är sanningen.
de kanske är dags att möta de jag travat upp i alla år, ta tag i de och röja upp. de kommer ta tid, de vet jag.
men varför gå och längta efter någonting som man vet att man inte kan få genom att gömma den ända vägen för att komma dit?

 jag kan inte blunda och dölja mina tårar längre.
dom ska få rinna, dom ska få smärta och dom ska få göra gott.

okej, förlåt.
inte meningen att ta upp din tid, med meninglöst skrivande.
men de va skönt, att efter så lång tid, bara få lägga korten på bordet och säga ; this is it.

- ronjaandersson

två inlägg samma kväll.. haha, rekord.
jag gick tillbaka några steg i de här, i allt.
då inser jag, att jag inte alls gått vidare. jag la locket på och gömde mig, hoppades att de skulle försvinna själv.
för när jag läser de jag själv skrive, så känner jag känslan.
den där känslan som jag bärt med mig mer eller mindre hela livet.
jag har igentligen så mycke att säga, få ur mig. men de går inte, jag får bara inte ur de.
jag vet faktiskt inte vad jag ska säga längre. jag har sakt allting jag kan säga.
mer kan jag inte göra, än att kämpa mig igenom dagarna.

tårarna, som rinner mest varje dag, bränner mer på kinderna än vanligt.

de är inte värt de, de här är inte värt någonting i längden.

så blås ut ljuset och låt de slockna.
bär med dig minnet av dess låga.

- ronjaandersson

en vecka senare, samma jävla känsla.