HELVETE.

 

jag vill inte mer nu.

jag klarar inte av någe mer nu.

jag gör inte de.

folk ser bara inte de jag försöker med, jag kämpar för att klara en dag.  Men folk säger till mig, kämpa mer, försök mer.

hur ska jag kunna nå upp till era förväntingar om jag ger allt, men de räcker inte till för er. Ni begär ju någonting mer utav mig, som jag inte nårupp till.

 

de är precis som förut fast nya människor, dom där kraven som jag aldrig når upp till, när jag nått upp till de som jag trodde va max för vad jag trodde va målet, kravet så är de alltid mer kvar, för de kommer nya hela tiden. Krav som är helt omöjligt att nå upp till.

Men livet kanske gåår ut på att gå runt bärandes med en massa krav på axlarna.. iså fall vill inte jag ta del av de livet.

justee, jag väljer döden framför att leva.- helt självmant.

 

varför låsas att de bli bättre?
varflr ställa sig varje morgon framför spegeln oh le emot sig själv för att själv må bättre i sisådär, en halv minut?

för jag vet, jag vet så väl att de inte hjälps, jag sitter fast.

jag ligger under botten, oh vägen upp till toppen är lång, för lång.

de kommer ta månader, kanske till oh med år för mig att komma till toppen, där jag va förut oh levde livet.

till och med halva vägen upp dit är för lång, för den vägen jag måste vandra är totalt bäcksvart, lång oh bäcksvart, de finns inget slut på den.

 

Jag vill bort, jag klarat inte längre.

jag gör inte de.

jag hoppas ni inser de snart, att jag mår dåligare än ni tror.

jag ber er om en sak nu,- glöm bort mig.

ni mår bara dåligt av de, ni blir depp. då mår jag dåligare för att de är mitt fel.

Jag vill inte synas, ha uppmärksamhet, Nej.

jag vill bara bort.

 

 

jag funderar skarpt på att skära upp mina handleder.

se blod oh känna en annan sortsamärta, för jag orkar inte mer.

 

 

för i den långa längden är jag  som måste gå vägen själv.

för de ända ni kan göra är att se på, se mig falla isär. inte klara någonting mer.

de måste bränna mer än eld.

så varför så kvar vid elden?

backa bakåt oh blunda, vänta på att branden lägger sig.

för just iden stunden kna allt vara över.

jag vet att ni blir lessna förkrossad, men ibland så måste man, jag menar alltså att iden branden är jag, när den lägger sig lägger jag mig.

 

 

jag vet att de gör ont, jag vet såå väl att de gör ont.

för jag lever oxå iständig värk.

igentligen borde jag sluta skriva om mitt jävla liv, vem fan bryr sig ändå?

 

kort oh gott:  jag vill dö

                        jag vill bort.

                        jag vill slippa ha ont.

                        jag vill slippa allt.

 

 

 

- patetiska lilla jag.

 

 

 

 

here iam.

 

ska skriva lite.

inatt fick jag den värsta ångestattacken jag någinsin haft, den på minde mig om att jag absolut inte får glömma, glömma hur dåligt jag mår.

den höll på i  4 timmar. den längsta oh smärtsammaste jag någonsin haft.

tårarna slutade inte rinna, jag skakade, jag skrek.

de gjorde så fruktavsvärt ont över allt i hela kroppen, luftvägarna stängdes till.

fick jag någon luft?
jag skriver till johan oh fanny,- båda svarar men jag kan knappt svara. Jag kan inte, mobilen skakar ur handen.

jag ser knappt va jag skriver för alla tårar.

allt jag kan göra är att skrika, de ända jag skriker, jag vill inte mer, jag vill inte mer.

de är koonstigt att ingen vaknade, för jag verkligen skrek, som om någon tryckt kniven i hjärta på mig.

den började 1 oh slutade 4.

tillslut somnade jag med tårarna rinnande ner för kinderna, jag märkte mig själv ligga oh viska, jag vill inte mer, jag vill inte mer.

samma ord konstant hela tiden.

jag vill inte mer.

jag vill inte mer..

 

så i morse när jag vakna, ja. jag ska äntligen få prata, äntligen få ur mig de jag behöver.

FUCK YOU RONJA.

de är -30 ute, vi kan inte åka då, blablabla..

FÖRSTÖR allt mitt hopp.

jag har inte pratat om någonting på över 4 veckor.

för förra gången skulle dom prata med mamma medans jag satt oh lyssna oh inte fick säga ett piss ? :o
nu behöver jag bara tänka så rinner tårarna, precis som de brukar vara alltså.

 

jag orkar verkligen inte känna så här längre, att se mig i spegeln, när jag fixar till mig så jag ser normal ut, så ler jag emot mig själv varje gång, jag blir illamående av att se mig själv tyna bort.

jag ler emot mig själv för att övertyga mig själv om att de ser äkta ut, de ser inte ett dugg äkta ut, vem försöker jag lura?
mig själv, er, alla.

men alla ser ju igenom de, alla som känner mig ser igenom de.

 

 

robin drog upp mina tröjarmar idag oxå, för att han skulle "låssas bita mig" jag hoppas verkligen inte att han såg skärsåren, de tror jag inte han hann heller, för jag skrek NEJ rakt ut, oh drog ner dom lika fort. ja menar vad skulle ha hänt om han såg de?
skulle han bli lessen?

skulle han håna mig?

tycka jag va patetisk?

frågorna finns där om allt.

 

tänk om john undrar om jag fortfarande gör de?

om han unrdar om allt har blive bra?

tänk om han tänker att jag är dum i huve om han får reda på att jag är psykisktsjuk.

jag vet inte hur jag ska förklara de.

jag menar, john.- jag är psykiskt sjuk.

de låter ju inte klokt.

jag vet inte längre.

 

 

jag vill inte mer..

jag orkar inte mer.

jag vill dö, nu.

JAG VILL INTE MER.

 

-ronjaandersson.

 

ronja heter jagm hej oh hallå.

jag ska berätta lite om mitt liv, min situation.

fast ni vet ju redan de.

 

bad day, de är väl ett enkelt uttryck om man ska försklara mina dagar.

men även dom dåliga dagarna är ett täcken på stryka, jag hänger kvar på min sida av alla liv, mot villigt. men jag hänger med.

och jag tror de är styrka som får en att vilja se mer, känna mer.

men jag tror även att vi leker lite med livet, vi testar våra gränser.

de gör jag iallfall, eller ja jag gjorde.

 

jag hade/har en period i mitt liv, där jag helt enklet slutade ta mina spruter. Inte bara för att utmana ödet utan för att jag mådde dårligt redan då. Mitt liv började sakta men säker gå ner åt då.
utan att de märktes eller kändes, för jag va ju fortfarande samma

glada positiva tjej som tog allt men en klack spark.

men va de någon som frågade mig hur de va ?
hur de är att få diabetes som 12 åring ?

hur de kändes i mitt hjärta?
nej, inte en jävel. absolut ingen frågade.

 

jag tänkte väl inte så jävla mycke på de då, men nu..

alla mina nätter dagar, jag tänker mest på hur jävligt livet är, att de inte finns någon meing att leva, att livet bara gör ont oh är ett evigt straff, självmord och att ingen frågade.

 

Allt äter upp min inifårn. såret växer, blöder och förstör.

 

 

de är konstigt hur en människa med världens bästa liv kan bli så förstörd. Som bara vill bort från allt, som vill dö.

Hon som alltid vart rädd för att dö, ha sett döden i vit ögat mer än en gång. Hon som alltid peppade andra att fortsatta, behöver nu peppning från andra.

 

hon som alltid tänkte ljust om allt, tänker bara mörkt, ser bara mörkt. att livet igentligen kan få en sån vändning, en vändning som i vissa fall är livs hotande. hur dramatiskt de än låter.

så är de faktiskt de, i de hära fallet.

 

men tillbax till min underbara diabetes...

 

just de att ingen frågade, att dom säger att dom brydde sig.

men ändå inte frågade.

va är dom rädd för? dom frågade ju ändå om allt annat fucking shit, vad jag fick äta, va som va bra oh dåligt,  om min medicin, när jag skulle äta, osv.

men inegn jävel frågade om hur de va, hur de igentligen va.

alla tog ju så förgivet att de va ju hur bra som hellst,  en sjukdom hit eller dit spelar väl ingen roll.

men tänk för att de gör de.

ingen frågar mig än i dag hur de är att ha diabetes.

dom flesta tror väl att den är ofarlig, kan man gämföra den med cancer?

 man kan dö av båda två.- jag kom ihåg, direkt när jag trårna slutade rinna, frågade jag läkarn : kan man dö av diabets?
han svarade bara ja, sen ingenting mer.

varför bli läkare om man inte har någon som hellst medkännsla?

jag ser inte vitsen med de?

han måste väl fattat att jag är rädd, jag kan dö.

jag kan verkligen dö.

 

men ändå frågar ingen mig hur mycke diabetesen förstörde mitt liv,

hur jävla ont de gör att veta, de här är någonting jag måste leva med resten av mitt liv, de är någonting som jag måste acceptera.

jag hatar att vara sjuk. på alla sätt.

varför är de så svårt att fråga, : ronja, hur är de att ha diabetes ?

och om någon helt plötslig frågar mig, ronja hur är de att ha diabetes?
DRA ÅT HELVETE.

fucking jävla äckel.

varför börja bry sig efter att ha läst va jag skriver om?

när ni hade kunna gjort de såå långt tidigare.

Nää, fyfan.

 

 

fick för någon dag sen klart för mig att jag är psykiskt sjuk..
där släppte de, jag är sjuk, jag är sjuk, jag är sjuk på riktigt.

där släppte allt, jag grät som jag aldrigt gjort de.

jag har inte gråte på en månad, en hel månad.- för vad gör tårarna för skillnad? ångesten är ju kvar ändå, depritionen är ju kvar är då, självmordstankarna är ju kvar ändå.

så varför gråta. men nu, jag är psykiskt sjuk,  synen på mig själv.

kommer de gå bort?
kommer jag alltid vara de?

frågorna är massvisa.

 

nu vill jag bara DÖ.

försvinna, vad finns de för mening ?

nej jusstee.

ingen alls.

 

 

hej jag heter ronja oh jag är psykisktsjuk.

hoppas du gillar psykskador.

livet är ett jävla straff som jag alltid sakt.

 

och ni, bara för att jag gör glada gubbar, ler, skrattar, behöver de betyda att de är äkta? att de är bra nu?

Jag vill bara få er att förstå.

men de komemr ni aldrig göra.

så varför ens skriva?

 

 

1/1.- älskling, du är mitt allt.

 

- straffad av sig själv..ronja.

 

 

 

 

 

 

 

åååh hej bloggen, asså typ jag vet att jag inte skriive på sjukt läänge, men de är ju inte meingen. Nu är jag här iallfall, soet.<3

 

JAG KRÄKS.

 

 

skulle bara in oh skriva någon rad, har faktiskt ingen lust och skriva någonting mer. Om hur jag mår, hur de känns, vilken kamp varje dag är. De vet ju ni redan. FEL.

ni kanske vet att jag mår dåligt, men aldrig hur dåligt., ni vet kanske hur de känns, nej för de vet ni absolut ingenting om., och ni vet absolut inte vilken jävla kamp de är varje dag heller.

Så, varför försöka hitta förståelse?

alla vill ju ha de, men när ingen KAN förstå, då äre ju lika bra att lägga ner totalt. Så känner jag iallafall...

visst jag kommer fortsätta skriva, men att lätta på hjärtat. men jag vill inte att ni ska säga, åh jag finns, jag förstår.

jag vill inte de, jag är less på ord. för va fan betyder ord i längden? Ingenting... visa de.

visa ATT ni finns, visa ATT ni vill få de bra.

säg de inte, för ord är någonting som jag är less på.

för de är orden som jag oss glad,ledsen,förvirrad,ex.p

Ord sårar väldigt djup

Ord förgyller och gör oss till den lyckaligaste av alla.

 

så enligt mig, ord sårar oh älskar.

ett rent jävla krucks med allt.

 

 

jag har nästan sluta äte helt, gått ner 5 kg under jul helgen (är de inte då man ska gå upp?)

jag har tappat mat lusten helt oh hållet.

äter två mål per dag, oh dom är inte stora.

Och nej, inte anorexia. Bara tappat mat lusten, den lär ju komma tillbaka.

 

ångesten, ja de är ju kvar värre än någonsin..

depritionen, värre den med.

 

de är som ett stort svart hål, som äter upp mig in ifrån, tar de lilla som är kvar och går i väg med de.

såret inombords blöder mer oh mer, växer för varje dag.

de tar aldrig stop, för någongång måste man komma till ett slut, inte då. De fortsätter isamma stil.

jag kan inte tänka mig hur är att stå på sida oh se en människa falla ihop bit för bit, som försöker dölja, som fejkar skratt. Som inte tror att man ser, som skär sönder sina armar, slutar nästan prata helt, sluter till sig.

stänger sig för omvärlden.

 

jag skulle inte klarat av att se tex, thilde göra någonting sånt, jag skulle känna mig så hjälplös, så vilsen, orolig, nästan intill döende.

förlåt.

förlåt.

förlåt.

för att jag utsätter er för de hära.

för att jag till låter de här hända.

 

igentligen borde jag inte påminna någon av er, för de har vart så tyst nu. som om alla glömt bort.

de kanske är de jag vill, att ni glömmer bort.

så jag kan falla isär själv, istället för att låta er stå på sidan om oh se på. för de är inte rättvist, inte någonstans.

förlåt.

 

 

jag orkar snart inte en dag till, allt tar sån stor plats, så jag sover nästan aldrig, äter nätan ingenting.

de viktigaste man behöver,- de är en omöjlighet för mig, jag kan inte, de tar stop. Allt annat tar över.

Men de ser ingen, eftersom, ni är inte med mig 24/7

ni kan bara ana vad jag gör just nu, hur jag ser ut, hur jag mår, vad jag tänker. ni kan bara ana, ni vet aldrig.

 

 

tänkarna tar över, känslan tar över tankarna, mörkret tar över allt.

de är precis så de är, mörker tar över allt, för vart jag än vänder mig, så är de alltid lika däck svart.

vart jag än är, så gör de ont när jag andas.

vad jag än gör, finns de alltid med mig,- det där ständiga mörkret,. den där stndiga smärtan överallt i hela kroppen.

den finns alltid med.

osv, om jag skratta, skämtar oh ler.

för de är ju inte äkta, så varför förstätter jag ?
för att jag inte vill oroa mer, men jag vet ju så väl, de gör ju ingen skillnad.

 

så ja, just nu vill jag dö.- precis som alla andra gånger.

fast nu mer än någonsin.

"live free and die free"

 

ett av mina favorit citat.

love it.

 

 

 

allt ljud gör mig slut, jag vill lägga mig ner och känna hur jag smällter isamman med jorden, vi blir ett.

slippa höra alla ljud, allt oväsen, och aldirg behöva komma tillbaka.

 

 

kärlek, kärlek, kärlek... vad är de?

någonting fantastiskt, någonting som man vill leva med, ha med sig i sitt liv. Dela den med någon man älskar över allt annat. Känna den där pirriga känslan som man får när men ser den, när man är med den, när men rör den.

att veta att den är min, den älskar mig för vad jag är, inte för vad jag har och inte har. Man ska älska dens brister och få dom bära. Få dom bli någonting bra.

Höra, älskling du är de bästa som hänt mig.- och veta att den verkligen menar de.

 

jag önskar att kärlek kunde hålla för evigt, för oftast är e den vi blir mest sårad för.- men ändå känslan vi lever för.

för vi lever för att känna.

 

"love kills slowly"- både ja och nej.- på gott oh ont.

 

 

 

jag vill oxå ha kärlek, men vill ha mig ?

nä just ingen.

så fortsätt dröma ronja.

gör de.

nu låter de som jag är desperat, men nej. de är jag inte.

men tänkt om, tänk om jag oxå vill ha en alldeles egen axel att luta mig emot, tänk om jag vill ha min alldeles egna famn att krypa in hos.

tänk om..

 

 

 

 

- han, hon oh så jag..- ronja

 

 

 

 

 

 

hejsan hallå.

nu sitter jag här igen, även fast de inte va så länge sen jag skrev, men jag vill liksom inte blabla ner allting på en gång.
de blir för jobbigt för oss båda. du som läser och jag som skriver, emellan oss, de blir bara jobbigt. de är ju ändå på ett sätt bara ord, som man måste användda för att komonucera.

tyvärr... ibland önksar jag faktiskt att människor kunnde fatta när man mår dåligt, utan att man behöver berätta de.

påminna.

 

men tyvärr finns de allt för like folk som kan se de, för dom flesta är för upptagen av sig sälv. att tycka synd om sig själv.

så man inte ser hur de igentligen står till.

sånna borde få leva om sitt liv och se, se precis allting.-

hur dåligt man mår, även fast man inte känner personen i fråga. men man vet, man vet så väl att den personen har ett helvete. fast de finns ju folk som "låsas" vara depp för att få uppmärksamhet, och dom borde rent ut av sakt skjutas.

för detr är dom som oftast visar "att dom mår dåligt" och de är klart man ser de , eftersom dom visar de så väl.

klart mna tror på vad dom säger, men hur vet man att de är sant,- jo, när domkan babbla på hur länge som helst om hur otroligt dåligt dom mår, utan att behöva tänka.

de ser ut som att dom läser från ett papper nästan.

de är verkligen inte äkta.

De som är äkta är när man mår så dåligt att orden fassnar som i halsen, man vet inte vad man ska säga..

man börjar till oh med att gråta, för att de är så jobbigt.

att behöva och sitta att berätta om hur dåligt man mår..

de vill väl ingen göra?

 

mina inlägg är jävla lång ibland, många tror säkert att jag skriver som på en kvart, för att jag vet precis hur jag ska skriva. Men de är verkligen inte sant, mina inlägg tar upp till 1 timma och mer. För att de gör så ont, att behöva.

men man vill ju ändå att folk ska förstå.. men jag börjar själv fatta att ingen någonsin kommer att förstå hur de är.

sannignen.

Man behöver skriva av sig, för de är ju mycke lättare att skriva än att prata om de.

 

Jag har faktiskt ingen aning hur jag kom in på de, men nu vet ni de oxåå. inte för att de kanske spelar större roll..

 

 

helgen har vart hur jävla jobbig som helst, men all jul stress..

va på birsta igår men morfar och sita.

Eveline och alma skulle oxå dit så jag va med dom, åkte även hem med alma.

klart vi hade skit roligt, men va det verkligen äkta glädje?

personligen tror jag att dom trodde att jag tyckte de va super kul, men tyckte jag igentligen de?- svaret är ganska lätt, nej de tyckte jag inte. men på första gången på väldigt länge glömde jag bort hur dåligt  jag mår, jag tänkte bara på en viss del. ganska skönt, men den lilla minimanla stunden va inte länge. tyvärr.

 

de blir tyvärr inte lika många julklappar som de brukar vara, men jag har inte dom pengarna till att köpa hur mycke som helst.

om jag hade haft dom pengarna skulle jag gjort de.

 

men jaja, kom hem vid 8, fick en ångestattack direkt.

fanny, thilde oh lina vet väl hur dom är.

jag fick en på en träning oxå, vilket inte va meningen.

men jag kan inte kontrollera dom, dom bara kommer.

de va verkligen inte meingen att ni skulle behöva se den. inte alls.

förlåt, förlåt, förlåt, förlåt mig så hemskt mycke!

 

 

idag när jag vakna kändes allt tomt, ingen smärta, ingen glädje, ingenting, de va helt tomt.

jag gick upp, åt frukost, tittde på tv,- de va lika tomt då som när jag vaknade i morse.

sen började sita tjata om den där förbannades jävla boken som jag har lust och bränna upp, och jag lovar jag är jävligt nära på att göra de.

gick då upp och låste in mig på rummet.

hom kommer upp, "men jag gör de ju bara för att jag bry mig"

jajo tjena. så då vart jag rosen rasande för att hon sa att hon viste precis hur de är att vara sjuk,. hon vet absolut ingenting om hur de är att vara sjuk. hon vet inte hur de är att bli sjuk mitt i livet, hon vet ingenting om de.

de vet förresten ingen av er, förutom ni som vart sjuk vid 12..

så nu pratar jag inte med hon. kanske jävligt omoget, men hon ska inte säga så jävla mycke själv..

 

 

jag är så jävla förbannat less på att ha ständig värk, att alltig ha ont när man andas, när man rör sig.

jag är så förbannat less på att må dåligt, att ha ångest.

jag är så sjukt less på att leva, jag vill förfan inte de.

JAG VILL INTE.

JAG VILL INTE.

JAG VILL INTE.

 

att ständigt tänka på självmord är en vardag för mig,

att ständigt skära sig lika så, samma med ångesten.

och allt annat som jag fick på köpet.

 

oh att alltid vara rädd för att dö, även fast jag vill.

att aldrig veta vart man kommer.

men de jag tror, de är att man känner någonmting helt annat än vad man gör nu, man svävar, man blir en stjärna.

man ser ner och vakar över dom man älskar och dom man alltid avgudat.

men jag tror oxå att de blir bäcksvart, men de är jag ju van vid redan så, de är inget problem.

och just att släppa taget, slippa allt.

slippa ha ont, slippa må dårligt, de är lockande.

ritkigt lockande. Men de är ingenting ni andra förstår, för ni är inte där själv.

Ni tror inte på de jag tror på.

För att alla människor tror på någonting, alla har en sanning som man lever efter,- tro på.

min är att den ända utvägen som finns är självmord.

att jag inte är värd luften jag andas, att de inte är meningen att jag ska fortsätta kämpa utan att stupa här.

att dö, 13 år gammal.

de är min sanning.

 

"den är så fel."

så tänker väl dom flesta.

men de kan jag inte gör någonting åt, för ni lever för någoting. ni har någonting kvar att kämpa för.

de har inte jag, jag ser ingenting att stanna kvar för.

för dom som jag älskar mest, sårar jag mest.

vet ni hur mycke de trycker ner mig? jag trycker alltså ner mig själv när jag sårar er.

att se/veta hur ont de gör i er, de får mig att intala mig själv ännu mer, ronja sluta nu innan du tappar alla, ta steget nu, du har ju redan försökt så många gånger. varför inte göra de riktigt nu ? dom sårar ju dig bara, dom gör dig illa mer.

de sista.. ibland så gör ni illa mig mer. 

kom ihåg ibland.

 

inatt när jag fick ångest sökte jag hjläp hos daniel, men han kallade mig emo, att jag skulle sluta nu.

då gav jag upp.. jhag grät mig själv till sömns i stället.

jag orkade inte bli mer huggen.

de gjorde nog ont som de va.

förlåt

förlåt

förlåt

förlåt

förlåt

mitt vanligaste ord är nog förlåt.

så förlåt igen.

 

 

att se mig själv i spegeln varje morron innan jag går till skolan, så ler jag mitt låsas leende. jag blir illa mående av mig själv.

men de ser tro värdigt ut, för dom som inte vet någonting om mig, ser inte genom fasaden, dom ser bara skallet.

men dom som känner mig, vet hur jag mår, hur jag har de och hur jag har haft de, dom ser igenom de, fasaden och skallet. 

 

åh helvete.

helvete 

helvete

helvete.

 

 

- mend tunga stillsamma smärtsamma andetag, ja ni vet vem jag är.. 

Hej.- igen.

 

man borde kunna skriva så, eftersom jag inte skrive på ett bra tag. Bara för att han på BUP säger de.

de hjälps ju ändå ingenting när jag inte skriver här, så varför sluta ?

ceep going.

 

vart tycker ni att jag ska börja då?
vill ni höra samma jobbiga historia ?

eller vill ni ha någonting nytt ?

iså fall gå in på någon annans socker söta blogg.

 

jag har iallafall vart duktig, jag har inte skärt mig på 3 veckor. framsteg, eller kanske inte, jag vill bara inte stå på en scen med skär sår fulla armarna.. svårt ha de vart att låta bli.

pga ångesten som nu nästan är ständig.

depritionen då? den kan man jju nästan skratta åt.

den blir värre oh värre för varje dag som går.

ni kommer ihåg att jag skriver att de gör ont när jag andas?

de är fortfarande kvar, fast nu ännu ännu värre, den värken har nu oxå gått ut i hela kroppen.

 

 

jag är totalt förstörd, de finns så lite kvar.

näst intill ingenting, ingenting av den ronja som fanns där långt inom mig själv.

hon är snart borta.

 

de lilla som är kvar av min futtiga kropp är snart borta de med, såret inombords bara växer, blöder lite mer, växer lite till.

 

är de det livet går ut på?

att känna så mycke smärta på så kort tid, för att sen bli stark ?

i så fall tar mitt "liv" slut nu, för jag orkar inte hantera så mycke, så ensam.

 

 

att folk kan vara så känslo kalla. jag fattar de inte. jag gör faktiskt inte de.

att man säger till dom, hon mår dåligt försök att bete er, slute snacka skit, sluta ge blickar.

de hjälps inte, de hjälps aldrig.

för dom har inte fucking känslor, dom har ett hjärta av sten, om sten ens räcker till.

 

ingen förstår ju heller, de kommer ju ingen aldrig göra, varje dag är en ny start säger dom, på vadå säger jag ?

ett nytt helvete. Ja jo tack. jag hade klarat mig fint utan en ny dag.

jag vill inte leva en dag till, inte en dag till.

jag vill inte.

fattar ni de? kan ni vara så jävla snälla att i allafall fatta de ?!

 

 

de är nu man verkligen ser vilka ens vänner är..

riktiga vänner ska stötta, finnas till, älska, förstå.

men ni blir sura, ni slutar prata med mig och tror att jag ska komma oh be om förlåtelse för någonting jag inte gjort.

ni tycker att jag ska prata mer er om hur jag mår, jajo tjena, ni vill inte ens inse att jag mår dåligt. Ni låsas som att ingenting har hänt, fattar ni vilken situation ni sätter mig i ?

för då måste jag låsas jag med, skratta oh fjanta på.

för om inte jag gör de är det jag som förstör, de är jag som är jobbig, en fucking belastning.

ja jo tack, de är precis de jag behöver.

när jag pratar med mina andra bästavänner blir ni tok sur, skriver på internet att jag väljer bort er, att ni inte går att prata med.

sen kommer ni, helt tyst och seriöst tror att jag tän ker börja prata med er. hjärndöd.se

sen gråter du, om de är någon av oss som ska gråta så är de nog jag som får lida mest utav de. de ni håller på med drabbar ju för fan inte någon av er. de drabbar bara mig, förtjänra jag mer skit tycker ni ?

Iså fall, fortsätt i precis sammastil, om inte ännu värre.

om ni vill hjälpa till, väx upp för i helvete !

någon gång är de fan dags med de oxå, nu skulle vara ett bra tillfälle. för ni blir bara mindre i mina ögon, så om ni vill växa, om ni vill bli lika stora som ni va förut, väx upp.- börja bete er!

helvete.

 

För ni gör absolut ingenting bättre, ni gör de bara jobbigare för mig nu..

de gör ont att skriva att ni gör de jobbigare, men de är så, ni gör de jobbigare för mig nu, när ni håller på som skithögar, som bara vill ha, som aldrig ger.

 

för som thilde, fanny, anneli, jessica, lina, korven, saga; dom finns alltid där, dom tar mig för den jag är.

för dom får jag prata med vem jag vill utan att dom slutar prata med mig, och väntar sig ett förlåt för ingenting om jag gjort.

 

 

Som jag och min älskade vän Danieljohansson, gud va vi har tjafsat på varann, men ändå alltid förlåtit varann. som nästan knappt känner varann men ändå är så jävlulsk nära varann.

den pojken, ja alltså ord går inte att beskriva hur bra han är, man skulle behöva någonting så mycke bättre, än bara ord.

han är verkligen en ställa sig upp oh slå till pojke, men på ett väligt bra sätt, han få en att vakna. att inse så mycke.

vi hjälper varann, vi gör varann starka, vi lufter upp varandras naktdeklar, vi gör dom till någonting bra.

Han är verkligen speciell, en gåva från gud som vi ska vara rädd om, som vi ska hålla fast vi oh älska med ömhet.

så kort oh gott, busonge, jag älskar dig.

av hela mitt hjärta.

ronja'andersson säger:

kom ihåg mig då.

- DannE. säger:

när då?

ronja'andersson säger:

alltid.

- DannE. säger:

gör ja ju

ronja'andersson säger:

älskat.

<3

- DannE. säger:

jo fan <3

 

de säger allt, korven, du är helt enkelt bäst och bara min!

<3

 

 

jag älskar er alla.

men ni är inte herr korv.

ni är ni.

precis lika underbart bästa människor.

 

 

men kom igen nu, öppna ögonen.

hjälp mig le.

 

 

 

början

mitten

slutet.

 

- smärtasma andetag.- eran ronja.

 

 

 

 

 

 

 

jag vet att de va länge sen jag skrev, jag borde ingentligen inte skriva dehära heller, bara visa att jag tyvärr fortfarande lever..

 

 

jag blir galen på dehär!

jag hatar livet, jag vill dö.

ingenting blir bättre de går baar neråt, hela tiden.

de kanske är mitt öde, att ta självmord.

 

 

nu har ni några rader igen, snart blir de mer skrivande.

när mina ångetattacke minskar.

om dom någonsins kommer göra de,- vilket är tveksammt.

för dom blir bara mer oh mer, gör indare oh ondare, svårare att ta sig ur helt enklet,

 

 

andningen gör fortfarande ont, de är värre nu.

 

 

vad är meningen med livet? ; man lever för att känna, känna smärta.

 

 

vilket jävla öde.

 

 

- med tunga oh smärtsammaandetag, ronja.

om ni nu undrar varför jag inte skriver så ofta, eller ja, ingenting alls.

och de kommer jag inte gör på ett tag heller, igentligen borde jag inte skriva nu heller, men gört ändå.

varför jag inte skriver är för att jag och "bup" har typ en deal, jag skriver ner mina/mitt liv på ett papper som bara dom får läsa.

känns bra.

så "ni" kan sluta någon jävla gång.

 

så nu skriver jag kort,: JAG VILL DÖ. helt jävla ärligt, jag vill dö.

spåret,. igen.

 

 

jag älskar dig, er.

 

 

jag skriver mer någongång, när jag inte har en ångestattack på in gång.

 

 

"livet är som en taggtråd, om man rör lite vid den har man ärr för livet."

 

 

livet är ett straff som bara gör ont,

nu är jag på smärtans hemm plan, i helvetet alltså.

 

 

 

- med jävligt tunga och smärtsamma andetag, ronja.