hejsan hallå.

nu sitter jag här igen, även fast de inte va så länge sen jag skrev, men jag vill liksom inte blabla ner allting på en gång.
de blir för jobbigt för oss båda. du som läser och jag som skriver, emellan oss, de blir bara jobbigt. de är ju ändå på ett sätt bara ord, som man måste användda för att komonucera.

tyvärr... ibland önksar jag faktiskt att människor kunnde fatta när man mår dåligt, utan att man behöver berätta de.

påminna.

men tyvärr finns de allt för like folk som kan se de, för dom flesta är för upptagen av sig sälv. att tycka synd om sig själv.

så man inte ser hur de igentligen står till.

sånna borde få leva om sitt liv och se, se precis allting.-

hur dåligt man mår, även fast man inte känner personen i fråga. men man vet, man vet så väl att den personen har ett helvete. fast de finns ju folk som "låsas" vara depp för att få uppmärksamhet, och dom borde rent ut av sakt skjutas.

för detr är dom som oftast visar "att dom mår dåligt" och de är klart man ser de , eftersom dom visar de så väl.

klart mna tror på vad dom säger, men hur vet man att de är sant,- jo, när domkan babbla på hur länge som helst om hur otroligt dåligt dom mår, utan att behöva tänka.

de ser ut som att dom läser från ett papper nästan.

de är verkligen inte äkta.

De som är äkta är när man mår så dåligt att orden fassnar som i halsen, man vet inte vad man ska säga..

man börjar till oh med att gråta, för att de är så jobbigt.

att behöva och sitta att berätta om hur dåligt man mår..

de vill väl ingen göra?

mina inlägg är jävla lång ibland, många tror säkert att jag skriver som på en kvart, för att jag vet precis hur jag ska skriva. Men de är verkligen inte sant, mina inlägg tar upp till 1 timma och mer. För att de gör så ont, att behöva.

men man vill ju ändå att folk ska förstå.. men jag börjar själv fatta att ingen någonsin kommer att förstå hur de är.

sannignen.

Man behöver skriva av sig, för de är ju mycke lättare att skriva än att prata om de.

Jag har faktiskt ingen aning hur jag kom in på de, men nu vet ni de oxåå. inte för att de kanske spelar större roll..

helgen har vart hur jävla jobbig som helst, men all jul stress..

va på birsta igår men morfar och sita.

Eveline och alma skulle oxå dit så jag va med dom, åkte även hem med alma.

klart vi hade skit roligt, men va det verkligen äkta glädje?

personligen tror jag att dom trodde att jag tyckte de va super kul, men tyckte jag igentligen de?- svaret är ganska lätt, nej de tyckte jag inte. men på första gången på väldigt länge glömde jag bort hur dåligt  jag mår, jag tänkte bara på en viss del. ganska skönt, men den lilla minimanla stunden va inte länge. tyvärr.

de blir tyvärr inte lika många julklappar som de brukar vara, men jag har inte dom pengarna till att köpa hur mycke som helst.

om jag hade haft dom pengarna skulle jag gjort de.

men jaja, kom hem vid 8, fick en ångestattack direkt.

fanny, thilde oh lina vet väl hur dom är.

jag fick en på en träning oxå, vilket inte va meningen.

men jag kan inte kontrollera dom, dom bara kommer.

de va verkligen inte meingen att ni skulle behöva se den. inte alls.

förlåt, förlåt, förlåt, förlåt mig så hemskt mycke!

idag när jag vakna kändes allt tomt, ingen smärta, ingen glädje, ingenting, de va helt tomt.

jag gick upp, åt frukost, tittde på tv,- de va lika tomt då som när jag vaknade i morse.

sen började sita tjata om den där förbannades jävla boken som jag har lust och bränna upp, och jag lovar jag är jävligt nära på att göra de.

gick då upp och låste in mig på rummet.

hom kommer upp, "men jag gör de ju bara för att jag bry mig"

jajo tjena. så då vart jag rosen rasande för att hon sa att hon viste precis hur de är att vara sjuk,. hon vet absolut ingenting om hur de är att vara sjuk. hon vet inte hur de är att bli sjuk mitt i livet, hon vet ingenting om de.

de vet förresten ingen av er, förutom ni som vart sjuk vid 12..

så nu pratar jag inte med hon. kanske jävligt omoget, men hon ska inte säga så jävla mycke själv..

jag är så jävla förbannat less på att ha ständig värk, att alltig ha ont när man andas, när man rör sig.

jag är så förbannat less på att må dåligt, att ha ångest.

jag är så sjukt less på att leva, jag vill förfan inte de.

JAG VILL INTE.

JAG VILL INTE.

JAG VILL INTE.

att ständigt tänka på självmord är en vardag för mig,

att ständigt skära sig lika så, samma med ångesten.

och allt annat som jag fick på köpet.

oh att alltid vara rädd för att dö, även fast jag vill.

att aldrig veta vart man kommer.

men de jag tror, de är att man känner någonmting helt annat än vad man gör nu, man svävar, man blir en stjärna.

man ser ner och vakar över dom man älskar och dom man alltid avgudat.

men jag tror oxå att de blir bäcksvart, men de är jag ju van vid redan så, de är inget problem.

och just att släppa taget, slippa allt.

slippa ha ont, slippa må dårligt, de är lockande.

ritkigt lockande. Men de är ingenting ni andra förstår, för ni är inte där själv.

Ni tror inte på de jag tror på.

För att alla människor tror på någonting, alla har en sanning som man lever efter,- tro på.

min är att den ända utvägen som finns är självmord.

att jag inte är värd luften jag andas, att de inte är meningen att jag ska fortsätta kämpa utan att stupa här.

att dö, 13 år gammal.

de är min sanning.

"den är så fel."

så tänker väl dom flesta.

men de kan jag inte gör någonting åt, för ni lever för någoting. ni har någonting kvar att kämpa för.

de har inte jag, jag ser ingenting att stanna kvar för.

för dom som jag älskar mest, sårar jag mest.

vet ni hur mycke de trycker ner mig? jag trycker alltså ner mig själv när jag sårar er.

att se/veta hur ont de gör i er, de får mig att intala mig själv ännu mer, ronja sluta nu innan du tappar alla, ta steget nu, du har ju redan försökt så många gånger. varför inte göra de riktigt nu ? dom sårar ju dig bara, dom gör dig illa mer.

de sista.. ibland så gör ni illa mig mer. 

kom ihåg ibland.

inatt när jag fick ångest sökte jag hjläp hos daniel, men han kallade mig emo, att jag skulle sluta nu.

då gav jag upp.. jhag grät mig själv till sömns i stället.

jag orkade inte bli mer huggen.

de gjorde nog ont som de va.

förlåt

förlåt

förlåt

förlåt

förlåt

mitt vanligaste ord är nog förlåt.

så förlåt igen.

att se mig själv i spegeln varje morron innan jag går till skolan, så ler jag mitt låsas leende. jag blir illa mående av mig själv.

men de ser tro värdigt ut, för dom som inte vet någonting om mig, ser inte genom fasaden, dom ser bara skallet.

men dom som känner mig, vet hur jag mår, hur jag har de och hur jag har haft de, dom ser igenom de, fasaden och skallet. 

åh helvete.

helvete 

helvete

helvete.

- mend tunga stillsamma smärtsamma andetag, ja ni vet vem jag är.. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...