vem säger att man måste, måste vara nöjd med sitt liv?
vem säger att jag måste leva?
Jo alla förutom jag själv.

jag vill bara fösrtå mig själv, se vad jag själv håller på med.
jag vill stå på sidan och hån skratta åt mig själv, för den jag är.

en patetisk människa, som inte tål motgångar.

Gå fram till mig själv och hån skratta mig själv rack upp i fejjan.

de är precis de jag förtjänar.

men ändå skulle jag aldrig klara av att ta de, ta ett sånt hårt slag emot hjärtat.

jag skull gå sönder, dö på platsen.

de är lätt att se sig själv på ett visst vis, döma sig själv på ett vis.

men att bli dömda av andra, de brukar ta så hårt.
att veta, dom tycker jag är dum i huve, och på riktigt.

jag skulle kunna tage en sån smäll för 7 månader sen, men aldrig nu. de skulle ta så hårt, jag skulle falla isär.
fortare, men mer smärtasamt för er som såg på.
ni skulle bli förstenad, inte hinna plocka upp bitarna för att sen limma ihop mig.

bara stå och se på.

jag kanske skriver mycke skit, mycke mörkt skit.
men om ni inte gillar de, varför läser ni då?
varför läser ni om ni inte bry er om mig?
utan bara sitta oh håna mig.

inte för att jag direkt ser de, men jag vet.

de finns folk, som tycker de är roligt med folk som mår dåligt.

för vi är ju sjuk, livet är ju en fest.

men inte för alla.

de är bara att inse de.

mitt liv gick sakta men säker neråt mer och mer, jag kände vågen av mörka tankar skölja över mig.

sen satt jag där, ett fullbordat värk ifrån satan, ett psykfall, en deprimerad människa som inte hittar livsgnistan, som satan låst in, för att jag inte ska hitta den. För att jag ska bli som ha, ta mitt liv, och börja mer och mer bli som han.

Ta folks liv och förvandla dom till någonting som ingen vill vara med om.

Vet ni?
han lyckades..  Han lyckades med precis allt.

jag ser mig själv falla ihop nu, jag ser mig själv mer och mer som en mörk människa.

jjag ser att blicken blir tom, mörk.. men lång där inne syns någonting, ett tyst skrik på hjälp.

för jag vill verkligen inte mer, jag orkar inte att leva längre.

jag vill hitta tillbaka nu.

jag vill kunna vara stolt över mig själv för att jag vandrat den långa mörka vägen upp, emot ljuset och de verkliga livet.

veta att jag verkligen klarade någonting, men stöttning från alla håll, från er som håller upp mig, så jag inte ramlar ner i skiten, i den djupa skiten så jag inte orkar ställa mig upp igen.

för hur många gånger jag än ramlar i den, kommer jag inte alltid orka ställa mig upp och torka av smutsen från byxorna.. som dom senaste gångerna jag ramlat, har jag bara orkat att ställa mig upp, aldrig orka torka av den bara låta den hänga med, så byxorna blir tyngre, tyngre att bara på.

såren blir infeckterade för att ingen ren gör dom, låter dom bara vara.

dom blir såriga, dom blöder mer, växer och drar på sig mer skit.

för att ingen orkar byr sig om dom.

vi låter dom vara, för ingen ser dom.

men jag känner dom. eftersom de är jag som bär på dom.

om e här blir bättre, tänker jag göra ett typ av häfe av alla mina blogg inlägg.

spara dom, kopiera upp dom.

läsa igenom de flera gånger och verkligen inse att jag inte vill hamna där igen.

För om de skulle hända bryter jag alla, kontakten men alla.

jag kommer bara skriva här, låta er läsa, men inte se.

 de tänker jag inte utsätta er för igen.

mitt liv är påväg uppåt, sakta men uppåt, sen vänder de.

jag behöver ditt stöd, hela vägen.

inte se att du viker av vägen för att du är rädd, för rädd är någonting jag är varje dag.

räddsla är någonting du måste känna, någonting du måstee tackla ner. inte vika av, då komemr du aldrig våga leva.

jag älskar dig john, thilde, lina, jessica, alma, saga, becka, eveline, anneli, fanny, moa, söderström, koven, alla ni som verkligen hjälp mig igenom de här, eller rättare sakt hjläper mig igenom de.

tack.

take this life,

- ronjaandersson.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...