torka tårar.
göra om, göra rätt.

de gör jävligt ont nu, ligga under jorden? jatack.

bara så jävla vanligt.

jag funderar om de är så, att man bara gör saker bara för att ha fått dom gjort?
bara för att få de över stökat och inte behöva bry sig i de senare, för man har ju ändå gjort de.
Men gör man en del saker som man vet sårar emot andra människor?
ger dom falska förhoppningar eller någe annat?

För hur funkar de igentligen?
hur funkar vi igentligen?
vad får oss att känna oss lyckliga?
vad får oss känna oss kär?
viss klart som fan de är en känsla som för oss att bli gald, kär osv. Men vad får oss att falla för en viss sorts person?
Vad får oss aldrig mer vilja släppa den personen?

vad får just dig att läsa min blogg?
varför väljer du den här utan andledning?
varför väljer du inte att läsa någon annans?

vad gör min blogg, min historia och mina tankar som får dig att läsa den?

de är mycke som snurrar runt i mitt huvud just nu.
för mycke.
jag får liksom ingen ordning i mitt liv, typ.

jag önskar att allt va så jävla lätt någon gång, bara så jävla vanligt.
som när en cd spiner på i cd spelaren.

varför kan inte livet vara så lätt? bara en dag?


jag är alltid här, vid din sida livet ut.
ränka med de, jag älskar dif fanny backlund.

som sakt ett bara så jävla vanligt.
för trött för att ta upp nå annat.
vet inte ens varöf jag slösar energi på sånt här?
när jag igentligen borde ligga där, i min säng.
onödigt..


- ronja

om smärta och svek.

hoppas gör alla människor, alla vill ha någonting att hoppas på, någonting som man så gärna vill ska hända, man lever till slut i en fantasi värld. som man inte kommer ur.

jag är upp vuxen på falska förhoppningar och svek i massor.
jag vart lämnad av min pappa.
vi flytta ifrån han när jag va 3 månader gammal.
men han lovade att vara en del av mitt liv, vara en del av mig.
han stack ifrån mig och kom aldrig tillbax.
hur förklarar man för en fem åring att dens pappa stack ifrån en? hur hanterar man en sån situation?
jag vet inte alls hur min mamma gjorde, jag kommer inte ens ihåg va hon sa om de när jag fråga.
Ett tag när jag gick runt i förskolan trodde jag att min pappa va död. Kommer ihåg som att de va igår hur ledsen jag vart när någon nämde sin pappa. Jag kunde gråta i timmar för de.
sen en dag, stod han där utan för våran gård.
några dagar innan jag skulle utomlands.
Kom ihåg hur jag satt och gissade i bilen på väg hem i från föris. De va min pappa som stod där, min pappa och ingen annan.

kom ihåg hur magisk kramen va som jag fick utav han, jag ser än idag hur han rullar tobaken till en cigg, känner fortfarande lukten av han.
jag såg han i två timmar, han lovade att ringa, hälsa på och hålla kontakten.

fem år senare hade jag inte hört en pip ifrån han, när jag fick ett packet på posten.
De va till min födelsedag som jag skulle ha om några dagar.
de va några godis påsar, en barbie docka, grattis kort och ett kuvär. De va en bild på han och en häst.
de va allt. jag tänkte inte så mycke på de då.
jag va alldeles för glad för att tänka då. ( Och man tänker väl inte som man gör nu som när man bara är nio år.)
jag menar min glädje va ultimal, min pappa kom ihåg när jag fyller år. De va den bästa present man någonsin kunnat önskat sig. Min pappa kommer ihåg mig.
men nu så här i efterhand undrar jag varför jag inte fick ett brev med någon sorts förklaring i.
idag inser jag hur mycke han sårat mig och utsaätt mig för, igenom att inte finnas där..

de vart lika tyst som förut, man nu va jag äldre. jag va tolv.
de har alltså gått fyra år..
är de inte dags att ta saken i egna händer?
jo, de va dags för väldigt väldigt länge sen.
jag ringde, skicka brev, prata med hans syskon.
jag kämpade helt på egen hand.
För att få kontakt med min pappa.
till slut ringde han upp, vi pratade i timmar.
Vi grät och han lovade att höra av sig.
de va riktigt bull snack de..

jag hörde inte av han på ett halv år.
jag började förtså att de mamma sa om han va sant.
för jag har alltid förvarat min pappa.
aldrig lyssnat på mamma, ville inte tro på att de hon sa va sant. de va ju min pappa de handlade om.

till slut kom han upp för att träffa mig.
de va stelt. aldrig vart med om värre, men jag fick ju faktiskt träffa han, de va ju de som va de viktigaste.
 de höll i sig, sen vart de tyst.

i år, åkte jag oh saga upp till han i vännäs.
de va de bästa som hänt i mitt liv tror jag, jag fick vara med min pappa och täffa mina kusiner.
vi spenderade mest den resan i bil, men de va bra ändå.
jag ler mycke annars, men jga har aldrigt lett åt att någon är tyst. för där njöt jag. Jag va hos min pappa.

ni förtsår nog inte va de här har att göra med smärta och svek.
men saken är den att han, svek mig.
svikit mig nästan hela mitt liv.
jag är bara en tjej med en mamma.
min pappa har aldrig funnits med i bilden, min pappa har aldrig vart på ett föräldra möte.
ingenting.
Och just att veta att de va han som länmade mig, de är de som gör ondast.
för man undrar om de är ens fel, om man är en sån dåligt person. Man känner sig så jävla usel. En del av en är helt nerdränk i smärta.
under alla år, under alla dessa år..

men alla kommer till en punkt då de brister.
jag har inte komme dit än, men jag är på god väg.

visst att jag haft andra "pappor" i mitt liv..
men är de verkligen samma sak? kan man ersätta en annan människa emot en annan?
nej. och de vet jag.
 alla gånger jag försökt glömt bort han, inte vilja veta vem de har vart.  Alla gånger jag önskat att jag inte tog upp kontakten med han.
För är de verkligen värt all smärta och allt svek som jag har fått? Är de värt att han bara hör av sig någon gång ibland, då jag har sakt att jag behöver han, nu. - och inte sen.

Jag själv tror faktiskt inte ett dugg på att de är värt de, alla tårar som runnit för han, utan att han kan se dom.
all smärta som jag har haft och har, de är någonting han aldrig kommer förstå.
allt svek, de tror jag inte att han vill se själv att han gjort.

de gör så ont att skriva om, att man inte tror att de är värt de.
allt jag gjort, bort kastat.

jag önskar att vi kunde börja om, att allt va bra.
att de va jag, pappa och mamma.
vi i en familj.
men då undrar man ju samtidigt om jag skulle vara samma person idag om de hade vart så.

de som jag mest tänker på, kommer mina sår som du gjorde någonsin läka?

känner mig så patetisk här där jag sitter oh gråter över de här, men grejejn är den. De här är jag, mitt liv.
de är inte så jävla perfekt, de är ganska ovärt igentligen när jag tänker efter..

jag orkar inte bli sårad från mer håll, men sanningen är nog att jag tror alla blir små sårade varje dag.
att jag blir små sårad varje dag.
att du blir små sårad varje dag.

jag hoppas att du vet att jag inte klarar av att bli sårad efter de vi gjort. De va du som tog inisiativet, de va du.
såra mig inte nu.
kär kan jag inte kalla mig själv. jag är nog mer glad i dig.
ifrån glad till kär, från kär till förälskad.
krossa mig inte nu, för de är mer än va jag klarar av.
visa mig först, känner efter sen.

smärta har så många olika andsikten, här har du ett av dom.

- ronja

när de är dags att öppna upp ögonen och se verkligheten.

för jag undrar om man gör att för att slippa möta verkligeheten, om man vill stanna kvar i sin egna bubbla tills man är redo att sricka den och komma ut. Men håller den där bubblan för verkligheten då?
tänk om verkligheten kommer som ett otippat kort på hand, som man igentligen inte ville ha förns nästa omgång.
men kan man verkligen väjla när verkligheten ska komma i kapp en?
Och kan man välja vilka kort man vill ha på hand, just den omgången?

alla säger att man måste må bra innan man kan hjälpa någon annan på bästa sätt, jag har aldrig förstått innebörden för de.

för vad spelar de för roll hur jag mår?
bara jag vet att dom som jag älskar mår bra, för de är det som är det absolut viktigaste för mig.
för vad spelar de för roll om jag går sönder?
de är ju fortfarande ni som är viktigast för mig.
vad spelar de för roll om jag skulle ramla ihop och dö på fläcken?
de ju fortfarande ni som är viktigast för mig.
vad spelar de för roll om jag skulle tyna bort att smärta?
de är fortfarande ni som är viktigast för mig.

och de är verkligen så de är, i min värld är de inte alls viktigt att jag själv mår bra, utan de är ni som är de viktigaste i mitt liv. För de är er jag ska vara rädd om, för mig är de ni som håller upp hela min värld, ni som får mitt liv att fungera bara av att finnas där.

men nu börjar jag förstå, jag måste börja prioritera mig själv någon gång, jag kan inte se över mig själv varje gång.
utan jag måste ta tag i de som är trasigt, mitt hjärta och sinne. 
jag måste börja jobba med de inuti för de är det som kommit till mest skada under alla år.
jag måste bli hel, jag kan inte bara säga att jag är de, jag måste verkligen vara de.
Jag vill verkligen vara de.
men efter allt, så är de inte lätt att börja tänka på sig själv, när man inte gjort de en enda gång på flera år.
jag önskar jag va mer som du, fanny.


jag skriver inte de här som en ursäkt, eller som någonting annat. jag vill ge er en historia bakom mig, jag vill ge er mig.
fast på ett annat sätt, jag vill dela med mig av mig själv, mina tankar och känslor.
jag jag stänger in mig själv, och vägrar komma ut.

de kommer bli värt allt, de kommer de.


if it makes you happy, why are you sad?
- r o n j a.

vart dålig på att skriva? hmmm. någonting sånt ja.

mina två senaste dagar har väl mer eller mindre vart pissiga...
jag undrar när de ska bli en förändring som du lovade mig.
som du lovat mig så många gånger förut.
faktum är, att du aldrig har eller aldrig kommer förändrar ett dugg.
du kommer alltid vara samma människa. den där människan som jag verkligen inte tycker om.  en del saker går väl helt enkelt inte att ändra på, hur mycke man än skulle vilja.
jag hoppas du bara inser att du kommer tappa mig, om du inte ens försöker. vilket du inte gör längre. du har slutat för att du själv tror att du sitter säkert. Du har aldrig sutte säkert och kommer aldrig sitta säkert heller. de va länge sen jag sa de här, men som jag längtat efter de. Jag hatar dig.

vissa stunder känner jag bara för att lägga mig ner och skrika, bara skrika ur allting som jag bär på. men jag låter ínte mig själv att göra de, jag bygger på mer oh mer. för att göra illa mig själv med alla minnnen? Ja ungefär.
även fast jag säger att jag är glad, samma gammla ronja som förut så betyder de inte att de är bra, jag kanske kan välja bort att känna så, styra över mig själv mer. men riktigt bra?
de tor jag nog aldrig de blir riktigt. men jag önskar att de försvinner mer och mer med tiden..
för om sanningen ska farm så vågar jag inte riktigt sova, för jag drömmer.. drömmar om saker som har hänt, som kanske kommer hända, eller om någonting jag tänkt på.
jag vaknar upp mitt i nätterna helt kall svettig, är de ett roop på hjälp? eller vanliga mardrömmar?
jag vill kunna trp att de blir bättre om jag sover mycke, gör saker så jag slipper tänka på de.
men allting som har hänt gnager sönder mitt huve.
när jag tänker på de så rinnner tårarna, de kanske inte ens är lite bra än?
jag blir rädd av tanken av att falla tillbaka i samma mörka hål som en gång va mitt liv. och de livet va kol svart.
livet nu är olika färger, beroende på allting.
hormoner skulle väl dom vuxna säga, men de här är annat. någonting som ingen vet någonting om.
ibland tror jag att dom bara inte orka leta efter en förklaring utan bara skyller på tonåren. för att dom är bekväma av sig.
de är fel.

jag önskar jag kunde få ur mig mer, säga mer.
men någonting inom mig säger nej.
lika bra att lyssna på sig själv och sluta.

jag hoppas du fortfarande kommer ihåg mig.

- ronjavictoriaandersson, just idag.

när tårarna faller utan anledning är de då man ska ställa sig upp oh le?
synd att tårarna aldrig rinner utan anledning.

men när är de dags att sätta stop?
när är de dags att säga nej?
den tiden är nu, och kommer alltid vara nu oxå.
för du ska inte behöva ta på dig allt, få allt över dig.
de räcker med de du har.
för vi har alltid alldeles för mycke.

när jag ser ut igenom mitt föster ser jag bara regn, är de verkligen sant? regn...
de är en riktigt jävla piss dag.

åh jag önslar jag kunde få ut allting som är inut i mig, bara få kräkas ut de. slippa bära på de.
kunna skriva här en gång för alla, JAG ÄR LYCKLIG.

men jag får inte ut någonting, någonting i mig säger nej.
du måste vänta, inte än. de måste gå till din bristningspunkt ronja. jag plågar ihjäl mig själv.
jag gör illa mig själv för att förmedla en känsla till er, som jag inte annars skulle kunna förklara. Bara för att visa er att allt är inte så jävla underbart lysande. allting har två sidor.
och dom två sidorna ser man inte, man ser bara en.
men är de nödvändigt att jag gör illa mig själv så pass mycke?
ja, jag gör illa mig själv för att lindra smärtan, för att samtigit visa er en historia.

Min historia..

- ronjaandersson.

vars ska jag börja tycker ni?
korta och helt sol lara inlägg har de vart på senaste tiden.
de känns bara så jävla dumt oh skriva, förklara och sen gråta över de.
de känns bara så jävla meningslöst.

men lika bra att göra de, för de behövs verkligen.
jag behöver få ut allting, i mitt huve i mitt trasiga hjärta.

att förklara känslor, är någonting som jag är duktig på i vanliga fall, men nu de du gör med mig..
känslan gör så jävla ont, en smärta som inte går att förklara.

bara jag skriver om de nu, så kommer tårarna sakta fram.
man vill bara kunna stänga av allt, slippa känna.
men de komemr aldrig gå. ALDRIG.

man tror att känslan försvinner när man sover, att de iallafall ska dämpa den lite, icke.
Knappt att man får sova, för att smärtan och känslan håller än vaken. Den låter en aldrig vara ifred.
men vad komemr igentligen smärtan ifrån?
vad är de som får den att sätta sig på näthinnan och får en att intala sig själv att de gör ont, över allt hela tiden?
visst att smärtan sitter inne i kroppen..
men kan de verkligen göra ont precis över allt?

den där jävla känslan, som jag trodde va borta kommer krypandes över ryggraden. Nu när jag är som ensamast, mist alla mina skatter.
är de mitt fel att ni vände ryggen till, så ber jag om ursäk tusen gånger.. men hur vill ni att jag ska bete mig då?
för jag räcker ju aldir till som jag är, de är ju alltid någonting fel..

fan i helvete.... jag som sa till mig själv att jag inte skulle gråta.
de sket sig ju direkt..

de känns som någonting äter upp mig inifrån, tar upp all plats.
drar upp de svarta som jag paserat, jag vill verkligen inte dit igen, ner i de där mörka..
de är som syl vassa naglar som drar över huden, bildar ärr för livet, som ni kommer se. Men dom ärr jag har inom mig, känner bara jag.
och de är ingenting gämfört med de ni ser.
jag vill bara slita upp huden och slita ur smärtan.


tårarna bränner som eld emot mina kinder.

- ronja.

de känns som hjärtat slits ur kroppen.