den näst sista Juli.

Det är helt galet att Juli snart är slut, att det sedan blir Augusti. Det är i Augusti som vi alla börjar skolan. 

Det känns väldigt konstigt att börja nian, fast samtidigt väldigt väldigt bra.

Det känns måst konstigt att veta att man sedan måste lämna alla, att vi åker åt olika håll allesammans. Vissa som jag går med har jag gått med sedan jag var 6 år gammal. 
Och vi har skapat minnen, minnen som vi aldrig kommer glömma. Minnen som aldrig någonsin kommer att blekna bort.
Minnen som får mig att le än idag, som får mig att bli varm i hela kroppen.

Och jag tror att dom minnena, är dom viktigaste. För då var man oförstörd. Man skrattade och sprang barfota utan några som helst problem som följde efter en.

Man levde dag för dag. Man behövde varken se bakåt eller framåt. Man hade bara förväntningar om vad som skulle kunna hända senare i livet. I framtiden.

Nu sitter jag är ute på moffas balkong och är 15 år. Ska börja nian om en månad.
Min älskade pojkvän ska flytta in till stan och börja bygg.
Det kommer bli de jobbigaste för mig, att vara ifrån honom. Att varje natt varje dag i veckan sonma utan hans lugnande andetag och hans arm som håller om mig.

Redan nu, när jag är här och han är i Östersund är det jobbigt, även fast jag vet att vi syns i morgon. Jag känner mig ledsen, tom. Över att jag inte få vara nära honom.

Och fast de känns som att jag bara är otrevlig och dum emot honom, så är det inte meningen. Det är för att jag inte når fram.
Och det hoppas jag att han förstår, jag vill inte förstöra. Jag vill inte låta arg.
Jag saknar dig bara så otoligt mycket.

Så, det är det som kommer vara jobbigast för mig. Att acepptera att han kommer vara 12 mil ifrån mig, uder en längre tid.

Men jag ska bli bättre, jag ska bättra mig. Jag vet att jag kan, att jag ska klara av det.
För min saknad ska inte få oss att gå skilda vägar. Den ska enbart föra oss närmre varann.

Men jag ser farm emot att börja nian på många olika sett, att vara ett år närmare det man saknar, ett eget boende, något eget att fly hem till. Någonting som man kan kalla sitt. Lucia, Musical, Nobelmiddag, Studieresa, välja linje och verkligen få kämpa för sina betyg.

Att kunna gå ur nian och vara nöjd över sig själv. Att man klarade det!

Sedan att få flytta in till Östersund och alltid vara nära min prins. Att skaffa ett eget liv med honom.
Att få vara med ens fina vänner som bor där inne. Att kunna flyga på egna vingar.

Jag längtar nog mer, tills jag går ur nian.
Jag längar tills jag kommer ifrån den här lilla hålan.


Jag längtar tills jag blommar ut helt och blir en blomma, som aldrig någonsin ska visna.

Nu är det början på någonting nytt, någonting nytt med så otroligt många förväntningar och förhoppningar.


Jag lovar att jag ska bli till det bättre, både för hela min familj, min älskade pojkvän och mina fantastisk underbara vänner.


Vi alla kommer att flyga högre än solen, alla vi kommer att nå våra mål.
Alla vi kommer att bli lyckliga.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...