Direktlänk till inlägg 8 augusti 2011
8/8
Snart är det den tionde,två ynka dagar kvar.
Då har det gått elva månader sedan min styrka lämnade oss och blev en stjärna på den osklydiga natt himmlen.
Du saknas så otroligt, och de är helt obegripligt att det snart gått ett helt år.
Att den olidliga smärta och saknad har blivit ett med mig, att den har växt in.
Det är de konstigaste, att man lär sig acceptera det med tiden, det som då var en omöjlighet.
Det fanns inte.
Nu är det en verklighet, någonting som jag lever i varje dag. Utan att man tänker på det.
Och jag är rädd, att man ska sluta tänka, att man ska glömma bort.
Att minnena tynas bort med tiden.
Men jag vet, att det är fel av mig att hålla fast, att inte släppa taget. För om jag inte gör det, kommer jag aldrig kunna leva.
Men tänken på att glömma bort mer än vad jag redan gjort, den skrämmer.
För jag kommer inte ihåg hur ditt ansikte ser ut, jag kommer inte ihåg hur din röst låter, inte heller hur din beröring känns.
Men jag lovar dig, Jag bär med dig i mitt hjärta, förevigt.
Och jag ska aldrig glömma, aldrig någonsin. Jag lovar.
Jag slutar hellre leva än att glömma minsta detalj av dig.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
