I mångas ögon är allting helt okej, då verkar allting så bra och så perfekt.

Men om det inte är så då?
Om det inte alls är bra, men alla påstår att det borde vara det för att man har allt.

Behöver det då vara så? Behöver allting vara bra bara för att man har allting som man alltid drömt om?

När är det rätt och när är det fel?
När ska man ge upp och sluta försöka nå någonting som inte finns i samma värld som en själv? Och finns det något bra tillfälle att ge upp hoppet?

Ja, jag mår så otroligt bra idag.

Nu är jag en lycklig och en glad människa. Som jag alltid varit, som jag alltid ska vara.

Men det är självklart att jag fortfarande har dåliga dagar och känner ågest över sådant som har varit.

Att vissa saker påminner mer än andra.

Vissa sånger, vissa ord, vissa tankar och saker i vardagen.

Och det är klart att det är jobbigt, att man mår dåligt utav det, att man blir nere och drar ner sig själv ännu mer, bara för att man vet hur det kändes och hur jävla gärna man aldrig mer vill hamna där igen.

I sådana stunder tänker jag på det jag faktiskt klarade av det och att jag är en otroligt mycket starkare människa idag. 

Men det finns ändå dagar som jag tvivlar på mig själv.

Att jag kommer falla dit igen, jag är rädd helt enkelt.

Så otroligt rädd.

Nu är jag så tagen av alla tankar.

Hittar inga mer ord eller meningar. 

 The red jumpsuit apparatus - Face down

En låt som min fina pojkvän spelade upp för mig i veckan.

Totalt såld, den påminner mig om det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men ändå hur jävla stark jag var när jag ändå trotts alla odds tog mig där ifrån.

Får styrka och blir totalt ner tryct på samma gång, av en låt.

Helt sjukt

Jag söker orden som ska beröra och förmedla en känsla.

Jag vill hitta meningarna som lyfter upp och förklarar vad det är som jag känner.

Men jag hittar ingenting, jag hittar inte dom rätta orden, inte dom som skulle passa in just nu.

Jag vill bara kunna skriva ut allt nu, skriva så tårarna rinner och hjärtat bultar för att man inte klarar av mer.

Men jag hittar inte orden. Och jag vill, jag vill hitta dom, jag vill skriva dom.

Jag vill skriva en lång text om kärlek.

Men jag klarar inte av det, jag behöver min Tim för att hitta balansen.

Jag behöver honom.
Jag älskar honom.

Och jag vill inte vara utan honom.

Vad är det rätta just nu?


Jag ställer mig upp gång på gång.
Men vad tjänar det till när jag bara vill ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet?

Jag känner mig matt och trött.

Jag behöver energi och Tim.

Min ord hittar inte klangen, mina ord kan inte beskriva det jag vill beskriva.

Men jag gör ett tappert försök ändå.

Den 10/9 denna månad hade min farbror varit död i ett år.

Ett år.

Orden och bokstäverna går inte riktigt att få in i huvudet. Det går inte att acceptera hur jag än gör.
Det känns helt enkelt fel.

Jag var på kyrko gården och skrev till honom. Berättade hur tiden utan honom hade varit. Att jag i sådan lång tid förnekade att han verkligen var död.

Jag skäms över mig själv att jag inte kommer ihåg hur hans röst låter eller hur hans beröning känns. Och det faktumet sårar och gör otroligt ont varje gång.

Men trots allt det, allt som hänt.

Så kommer jag hyllla dig och leva för dig och aldrig glömma bort dig.

Jag bär med dig i mitt hjärta Leif, Förevigt. Tills vi ses igen.

Min diabetes är knäpp och det börjar bli mörkt.

Det är jobbigt utan Tim.

Och jag gråter varje kväll för att till dagen efter ha nya krafter som jag ända knappt har.

Jag har ingen ork över.

Jag vill bara ha min Tim.

Jag har nyss läst igenom några av mina gammla inlägg, från tiden då jag mådde så äckligt dåligt. 

Läst igenom kommentarena och blivit totalt mållös.

Jag känner paniken och ångesten i bakhuvuvdet. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes, hur nere i skiten jag var.
Hur ont jag hade varje dag.

Hur rädd jag var för livet, att bli sårad och lämnad igen. 

När jag läser igenom det, så kommer jag ihåg hur det kändes när jag skärde mig och vilken lättnade det var när jag såg blodet rinna ner från mina armar. Jag ser hur mina armar ser ut framför mig, totalt sönder skurna. Totalt förstörda. Och ärren är kvar, på pryder min arm. Och dom ärren består, och kommer bestå resten av mitt liv. 

Jag blir illamående av mig själv när jag ser det, över hur äckligt dåligt jag faktiskt mådde. Över att det vart så, för hur det än är, skyller jag nog på mig själv. Över att jag inte kunde bli bättre, över att jag inte kunde göra andra val. 

Jag kommer ihåg alla sömn lösa nätter, alla kväda skrik och ångest attacker. 

Jag kommer ihåg hur maktlösheten tog över varje morgon när jag vaknade när jag hade lyckats sova några få minuter. 

Jag kommer ihåg hur det kändes när kampen mot kroppen började. 

För trots allt orkade jag inte, jag orkade inte kliva upp på morgonen, jag orkade inte prata, jag orkade inte med någonting men trots denna icke ork, gjorde jag allting.

Jag klev upp varje morgon och klagade aldrig, gick på skolan, gjorde det jag var tvungen och pratade inte mer än vad jag behövde, åkte hem, la mig på soffan och väntade. Väntade på att panik och ångest attackerna skulle komma. Föa allt jag gjorde, var att vänta.

Jag väntade på så mycket, väntade på att mamma skulle förstå mig.

På att pappa skulle älska mig.

På att någon skulle förstå hur äcklig dåligt jag mådde.

Jag väntade på förståelse, på hjälpen jag aldrig någonsin fick. 

Väntade och väntade.

Jag gruvade mig varje natt för att gå upp och lägga mig i sängen.

För det vart alltid värre på nätterna, när ingen såg. När ingen lyssnade. Allt hände bakom stängda dörrar.

Det var jag nog med, att ingen fick se vad jag gjorde med mig själv. 

Och även om jag skrev ut hur jag mådde på internett var det ingenting jämfört med hur det var i verkligheten.

Och jag jag var noga  med att få alla att förstå att jag inte sökte uppmärksamhet.

Jag skrev för att få ut mig känslor som jag inte kunde prata med någon om. Jag ville inte ha argument, bara få ur mig skiten som jag kände. 

Det var en sak jag gjorde för min egen skull, för att livet skulle bli lite lättare. För att jag skulle överleva en dag till, varje dag.

För att jag själv skulle orka med, eftersom att jag knappt gjorde det.

Men samtidigt var det ett rop på hjälp, ett tyst rop. Som kanske ingen riktigt uppfattade.

Jag gick på bup, barn och ungdoms psyk.

Jag pratade och fick hjälp.

Men inte den hjälp jag ville ha.

Jag ville ha någonting annat, men visste inte vad. Så jag vart frustresad varje gång jag var dit eftersom att dom inte förstod.

Eftersom att jag inte längre kände mig själv.

Vi pratade om medicinering och det ville jag ha. Men jag fick aldrig någon.

Han som jag pratade förstod mig, han var bra. Han hjälpte mig.

Jag fick ett förtroende utan för min egen familj och vänskaps krets. Någon som jag kunde prata med utan att få skuld känslor mot mina underbara vänner som var med mig hela vägen. För jag ville inte lägga min skit på dom, jag ville inte att dom skulle oroa sig.

Men det gjorde dom, varje dag.

Vad jag försöker komma fram till är att jag fick hjälp, bara inte nog mycket. Inte den sorts hjäp som jag skulle ha behövt.

Eftersom att allt jag hade i min näthinna var hur jag skulle ta mitt eget liv och hur jag skulle göra för att göra mig illa så mycket som möjligt för att känna en annan sorst smärta.

Men jag tror ingen riktigt förstod det, allafall inte dom vuxna.

Inte dom i min närhet, dom trodde det var tonåren.

Dom hade fel, det va inte tonåren. Det var en pyskisk sjukdom, deprission.

Eftersom jag hade ont hela tiden i hela kroppen var varje andetag och varje rörelse en ansträngning.

Jag vet inte vart smärtan kom ifrån eller vad som orsakade att jag hade så fruktansvärt ont.

Men det var en smärta som strålade i hela kroppen, som en kvin egg som var inne och grävde runt i kroppen och missade aldrig en fläck. Efter en tid blir man så frustrerad att man söker andra sätt för att känna någonting annat, en annan sorts smärta.

Jag hittade alla möjliga sätt, jag stasade blod ådrorna så jag tappade känseln i flera dagar. Drog igen lådor när händerna var i.

Skärde djupa skär sår. Några saker av allt jag kom på för att få känna någonting annan helt enkelt.

Och varje gång jag lyckades vart det en lättnad, jag hade inte glömt bort hur man upplevde känslor och andra smärtor. Jag ko fortfarande ihåg. Men bakslagen kom fort efter åt, när den känsla jag åstakommit försvann vart den "vanliga" smärtan tuden gånger värre. Och jag fick hitta nya och värre metoder varje gång.

Ångets attackerna och panik attackerna var en ren mardröm.

Jag ville bara skrika rakt ut, men det kom aldrig ut några ljud. Det var knäpp tyst.

Att inte ha kontroll över sin egen kropp var någonting jag fick uppleva många gånger.

Varje gång jag fick en ångest eller panik attack så skakade hela kroppen och jag grät oavbrutet, jag fick knappt någon luft och det gjorde så fruktansvärt jävla ont.

Varje natt, varje eviga natt.

Det hände på skolan, hemma, överallt.

Jag kunde aldrig veta, utan det kom som en vindpust, helt plötsligt.

Under 1 månad som jag aldrig någonting. Inte en sekund.

Alla tankar höll mig vaken,
Hur skulle jag gör?
Hur skulle det bli?
Varför är jag inte bättre?
Kan det inte bara sluta?
Jag vet att jag inte duger, men så här dåligt är jag väl ändå inte?

Kan ingen hjälpa mig?

JAG BEHÖVER HJÄLP.

Det var så det kändes, varje dag.

Jag behöver hjälp och jag vill dö.

Varje dag, samma två meningar varje dag.

I 2 års tid.

Såhär efteråt, inser jag vilken resa jag verkligen gjorde.

På egen hand, utan  medicin eller inläggning på pysket. (Som det också var tal om antalet x gånger...)

Och jag är evigt tacksam alla som var med mig och stöttade mig under denna jävliga period. Alla som var vaken under nätterna, pratade sans med mig.

Alla som älskade mig, när jag inte älskade någonting.

Ni alla är guld värda och det är tack vare er som hoppet aldrig riktigt släcktes, trots att jag trodde det hade dött ut för länge länge sedan.

Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Alltid, det är en upplevelse och minnen som sitter fast bränd på näthinnan.

Tack för allt, ni är underbara.

Orden räcker inte till för att beskriva hur tacksam jag egentligen är. Men jag hoppas ni förstår, att utan er, mina älskade vänner, hade jag aldrig varit i livet nu.

Något av det starkaste och mest hemska är nog alla gånger jag försökt tagit mitt eget liv. För att få slut på mitt lidande.

Jag kommer så väl ihåg känslan och hur tårarna rann ner för kinderna.

Jag hittade ingen mening i livet, jag var en misslyckad unge utan någon framtid.

Det var så det kändes, rent för jävligt.

Känslan och rädslan kommer alltid vara kvar.

Saker som hände under vägen gång hjälpte inte heller till speciellt mycket, min älskade ängel Leif dog.

Och det som fick mig att tappa tron på människor. Jag känner känslan och rädslan än. Varje gång jag påminns av dig, dör jag inombords. Du gjorde illa mig. Och det förlåter jag dig aldrig för. 

Du tog död på det lilla jag hade kvar av mig själv, det tog du och förstörde.

Jag gav dig allt och du tog allt utan att ge någonting bra tillbaka, du gav mig ett nytt helvete och du lät mig uppleva en värld jag aldrig ville sätt min fot i.

Men du slängde in mig, utan något skydd.

Jag kunde inte gömma mig, jag var naken och alla såg på. Du var orättvis och grym.

Du förstode det lilla hopp jag byggde upp. Det som jag orkade.

För i sådan lång tid var jag nere i ett bäck svart hål, jag famlade runt i mörkret. Jag hade ingenting att stödja mig mot. Jag var ensam i det mörkaste av det mörkaste.

Jag kunde inte nå någonstans, jag stod still tillsammans med mitt eget lidande.

Och det viste du så väl, du viste min historia. För jag berättade allt.

Du var tyst och drog musten ur mig.

Jag gav dig ett förtroende och du använde det mot mig, bröt mig ner.

För att hamna i hålet en gång till, ännu längre ner.

Jag litade på dig, det misstaget kommer aldrig hända igen.

Jag förlät dig för lätt, trodde på dig, för att du var den enda som jag ville vara med just då, du vart min trygghet.

Min vilo plats.

Jag trånade efter dig, när du lämnade mig.

Ända tills jag insåg vad du hade gjort med mig. Då väcktes någonting inom mig.

Osäkerhet.

Aldrig någonsin kommer jag ge dig min tid, aldrig någonsin se åt ditt håll.

För du kommer aldrig vara värd någonting mer än dig själv. Aldrig.

Jag ställde mot upp mot världen ännu en gång, räddare än någonsin.

Vågade inte ge mitt förtroende till någon ny. Vågade inte chansa.

Vågade inte leva.

Jag levde i skräck, och ingen visste om det.

För jag vart tyst. Jag teg.

Men sanningen är här, vitt på svart. 

Jag mådde skit, men orkade inte byr mig. För vad spelade det för roll?

Ingen alls.

Länge bara var jag.
Åt

Sket

Skrattade som alla andra

Verkade må bra

det var min verklighet, ett långt tag.

Jag bara orkade inte ta tag i mig sjävl. Orkade inte be om hjälp. orkade inte bry mig.

Tills jag träffade min nuvarande pojkvän Tim.

Trots att det var en långt och jobbigt tid, innan det vart vi två.

Vi fick kämpa för att det skulle bli vi två. Vi båda fick ta skit.

Men efter mycket om och men vart det till slut vi. Och det är det bästa jag någonsin kämpat för i hela mitt liv.

Jag kände i hjärtat att jag kunde lita på honom, att jag kunde anförtro mig till honom utan att någonsin bli sårad. Och jag hade rätt.

Utan honom hade jag inte varit här idag, om jag hade fortsatt att bara vara hade det till slut gått för långt även där.

Jag hade dött.

Han hjälpte mig, genom att älska mig, att ta hand om mig, hålla mig i sin famn.

Jag är mer förälskad än vad jag någonsin kommer att bli, jag vet at jag har hittat min i livet. Jag vet att jag ska vara med honom. Jag vet att jag kommer dö med honom.

Jag älskar honom mer än allting i hela världen och är honom också evigt tacksam över allting han gjort för mig. För varje andetag han älskar mig.

För varje sekund han vill vara med mig.

Tack älsklig, du är mitt allt. Allt jag har och någonsin kommer vilja ha.

Och trots att mitt liv har varit ett helvete fram tills nu.

Så är jag stark nu och orkar leva nu.

Idag älskar jag livet och är glad att jag inte lät det gå så långt att jag tog mitt liv.

Idag är jag lyckligare än någonsin.

Och allt som hänt har bara stärkt mig, trots att det kommer tillbaka ibland och blir jobbigt.
Men det är sånt man får leva med, det är i allafall inte en daglig sak som förr.

Nu har jag lärt mig att våga leva och aldrig be om ursäkt för mig själv och vad jag känner.



Och ni som orkade läsa allting, tack för att ni orkade.

Tack för att ni gav mig eran tid, för att ni gav mig några av era minuter.

Tack alla. Tack. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett tag sedan jag skrev här.
Mina tankar är röriga och jag får inte ner orden.
Den 10/9 var det ett helt år sedan min farbror dog.
Jag har inte smält det faktumet än, att det har gått ett år. Att jag förnekade i 8 månader att han inte var död, utan bara borta. För att hitta sig själv. Trots att han var 50 år, men det är aldrig försent att söka efter svar.

Men nu när jag äntligen har fått ner svart på vitt, har jag insett att han har varit död i 1 helt år.

Och trotts denna tid gråter mitt hjärta och saknaden sliter i bröstet.
Jag vill gråta över så mycket, över att jag aldrig kommer kunna hålla mina armar runt honom. Utan att han verkligen är borta, över att jag inte bor med min prins, över att jag tappat mitt skolhuvud och kan ingenting. Men jag har inga tårar.

Trotts att tårarna är slut känner jag mig så otroligt känslig mot allting.
Vad som  helst skulle nu kunna få mig att gråta, utan trårar. Och jag vet inte varför.
Varför jag är så omtålig.

Det kan bero på vad jag har att vänta mig, vad jag vet att jag måste gå igenom.
Vinter, mörker utan solen.

En tuff och hårdperiod som drar mig neråt.
Och att veta att jag måste vara utan min Tim på veckorna gör det inte bättre.

Vintern som tar fram det jobbiga och dåliga igen. Alla mörka känslor som sakta äter upp en in ifrån.

Jag vill inte bo i sverige under vinter tid, jag vill fly. Långt bort. Där mörkret och stillheten inte når mig.

Dock att jag går emot det jag fruktar mest är jag nöjd med det mesta.

Om två månader har jag och min prins varit tillsammans i ett halv år. Herregud va tiden flyger förbi... Jag blir bara kärare och kärare för varje dag. Jag har hittat hem, äntligen.
Jag är nöjd, jag är lycklig, jag mår bra.
Jag känner mig hel med honom. Mitt allt, min dröm.

infect me with your love, and fill me with your poison.

Äntligen. 

  
Mitt hjärta är inte riktigt helt när du inte är nära. Jag kan inte vara riktigt lycklig när du inte är nära. Jag kan inte riktigt skratta lita hjärtligt när du inte är nära.
Jag kan inte riktigt känna mig hel utan dig nära.

För du är en drog för mig, jag är beroende av din närhet. Jag är beroende av dig.
Det har gått två dagar sedan du flyttade, sedan vi sa hejdå och jag satte mig på bussen och for hem, utan dig.

Och mitt hjärta gråter redan och jag känner mig totalt förstörd. Nerbryten till grunden.
Men jag vet att det kommer vara värd att ha mått såhär dåligt, för snart är vi nära igen. Och då spelar inte ett år någon roll.

Jag kommer alltid älska dig Tim. Du kommer alldtig vara min dröm prins. Du kommer alltid vara en del av mig.

Jag älskar dig, vi klarar av det tillsammans.

Jag tror på oss.

Idag kom jag på mig själv att tänka en tanke, en simpel tanke som kunde väcka så otroligt många frågor.

Vem är jag, vem vill jag bli, vad vill jag åstakomma i det nu som vi alla kallar liv?

Jag är en helt vanlig tjej, med en rätt skakig och rätt nerskitad uppväx. Jag bor i en liten sketen by, som kämpar för att få allting att gå ihop, skola, vänner, betygsångest, kärlek, hemmaliv med mor och drömmar. Att förverkliga allas krav, att göra alla nöjda. Så det blir bra för alla.

Jag bor med min mamma som är ensamstående, vi har fyra hundar och en katt, jag vet knappt om min pappa lever eller om han är drog fri. 
Jag är mitt uppi ett lyckligt förhållande och jag är kärare än vad jag någonsin kommer att bli, jag har hittat min klippa i alla dessa frågor, funderingar och trassel. 

Så, vad kommer att hända?
Kommer jag kunna göra alla nöjda, inklusive mig själv? Eller kommer jag att svika någon på vägen?
Kommer jag hanma på fel väg emot fel riktning?
Vad kommer Ronja Andersson att sluta som?

Dessa frågor fyller mitt huvud till max och på det blir allting en ända röra och jag kan inte skilja på tankarna. 

Men samtidigt som jag undrar men samtidigt vet vem jag är, kan jag sätta mig ner och le, känna mig nöjd med det otroligt underbara och värdefulla liv jag har fått.

Jag trivs i mig själv, jag kan leva med mig.
Men i samma stund som jag skrev det, ångrade jag mig. Jag trivs inte, för det finns så mycket som jag skulle vilja ändra på, så otroligt många val och beslut som jag skulle vilja ändra på. Jag kan inte se mig själv i spegeln och känna mig nöjd över det jag har, känna mig helt okej liksom. Det funkar inte.

Jag skulle vilja bara för en dag vara någon annan person, vem som helst. Bara för att kunna se att ingen är perfekt, att det alltid finns sprickor. 

Och kanske sedan kunna acceptera mig själv, kunna vara nöjd.

Eller så måste jag våga mer, inte alltid ta den säkra vägen, vilket jag sällan och aldrig gör, men ändå. Att helt och hållet sluta ta den säkra vägen.
Att bara chansa och hopp. Falla eller brista.

För jag vet nu, att jag vill att mitt liv ska bestå av erfarenhet, skratt, leenden, vackra minnen och en hel drös av underbara människor som sätter guld kant på det hela.

Men är det dit jag är på väg?
Är jag på rätt väg?

Ja, jag hoppas och tror det.
För i all stress och i allt trassel är jag nöjd. Jag njuter, samtidigt som jag gråter krokodil tårar över att  jag inte orkar klippa hela gräsmattan med en råstig handjagare bara för att det inte fanns någon bensin i gräsklipparen. 

Fast jag inte på hela sommaren hunnit att träffa mina bästavänner, så hoppas jag att dom vet att jag älskar dom mest av allt på hela jorden. Trost det, så är dom ändå min ädelstenar som alltid kommer finnas i mitt liv.

Trots att min pappa inte är en del av mig, en del av mitt liv. Så kan jag leva utan det, även fast jag längtar och trånar efter det varje dag. Men det är så här jag har levt mitt liv, då det är bara den här känslan jag känner till. Och ingen i världen kan ända ta pappas plats, den kommer alltid stå där, tom och orörd eller senare i livet i full gång. Vem vet?
Jag kan leva fast mitt hjärta blöder, jag kan vara lycklig trots att jag inte är hel.

Och även om jag och min mamma inte alltid kommer överens så älskar jag ju hon vilkroslöst ändå, ingenting i hela världen kan ta det ifrån mig. Hon är ju min rådgivare, min klippa, min mamma. Och man har bara en mamma. Ta vara på henne och älska henne. Precis som jag gör med min.

Och jag har världens bästa "andra" familj.
Min älskade tims familj.
Som ger mig så otroligt mycket lycka och värme.
Jag har i själva verket en hel hejdundrandes stor familj, som jag älskar mest av allt på hela jorden. Och alla ni som är med där, min kärlek till er kommer aldrig någonsin kunna tyna bort. Den är bestående.

Och det är inte bara familjen som är familj, mina vänner. Ni är familj. Ni är min älskade familj.

Och så har jag ju min älskade pojkvän, som står vid min sida i vått och torrt. I tårar och i skratt. Och utan honom hade jag nog varit komplett vilse. Utan honom hade jag förmodligen sett världen med blinda ögon.
Jag är honom evigt tacksam för exakt allting, varje liten smekning, varje andetag han gör. Exakt alting.
Du är mitt allt min prins, och jag älskar dig mer än all kärlek i världen kan älska någon! Varje centimeter av dig är guddomligt vacker och underbar.

Så, mitt i förvirring och kaos så har jag det bra, så har jag igentligen allt jag behöver.
Familjer utan stopp och kalas mycket vacker kärlek!

Jag är nog igentligen redan där jag vill vara, jag har inte bara upptäckt det än.

Men det kommer... Någon gång.

Efter det som jag gått igenom så är jag tacksam och för varje dag lite gladare och lyckligare människa. Det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig, eller någon annan som det händer. Jag är jag, och jag kommer alltid att vara jag. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. 

Va stolt, för alla ni, är helt perfekt som ni är.