jag kan inte vrida tillbax tiden hur mycke jag än vill.
jag kan inte ha ändrat någonting vi gjort, någonting vi sakt.
för att va gjort, allt hade sakts.

vi hade inte kunna gjort någonting bättre.

de är bara så otroligt orättvist att dom tar dig ifrån mig.
att dom tar dig ifrån alla. Du hade tid kvar, du hade kunat fått min tid. Bara du finns kvar. Bara jag kan nå dig.
För jag vill kunna nå dig, känna din berörning, kunna höra ditt hjärta slå, höra hur du andas ut luften vi delar.

Vill kunna få vara där i din famn, höra orden om och om igen, som du alltid lovade att säga när vi pratade och träffades.

Du lämnade de tomrum, som alltid funnits.
Den plasten jag aldrig trodde skulle bli fyld, den plasts som jag behövde utfyllnad på.
Allt jag försökte med, satt förhöga krav på en av mina pojkvänner, för att jag ville han skulle fylla ut den plasten.
men de gick ju själv klart inte, jag sumpade kanske min livs största kärlek och misslyckades med de jag ville.
Jag tappade bort två av de viktigaste som jag vill ha,

Kärlek och Kärlek. Två olika sorts kärlek.
En från en förebild och den andra från någon som älskade mig, ville vara med mig. Tog mig för den jag va.
Men du leif, min älskade leif. Du fylde ut de tomrum som stått i fjorton år. Tog den plastens som förbild, en fadersbild.
Jag älskade dig så otroligt högt, de gör jag fortfarande.
Du fick mig komma kanske ett steg närmre att bli hel.
Efter sex månadeer försvinner du.
Borta.

Hur kunde de bli såhär? Hur kan de bara bli såhär?
sorgen, jag bär på inom mig är oändlig. Äter upp allt annat, och jag kan inte njuta. Jag skulle göra vad som helst för att känna din närvaro. Men jag gör inte de, du är bara borta.
Du försvann med sådan hast, utan förvarning.
På kanske dit favoritställe, som nu blivit min värsta mardröm. Skogen.

Ja, jag kommer nog aldrig bli den samma.

Jag kommer nog aldrig mer kunna se någon som helst skönhet i skogen längre. Ingen skönhet inågonting, för den försvann med dig. Du va min sköhet, du va den som fick mig se skönhet i obetydliga saker. Som träd, man ser bara dom som en självklarhet. dom står ju ändå alltid där. Men om träden tar slut, dör vi. Då är de inte så självklart längre, du läre mig se de. Du fick mig se skönhet.

De skär i hela kroppen,i hjärtat av att veta att du ALDRIG kommer komma tillbaka. Jag kommer aldrig få se ditt ansikte igen. Kommer aldrig få se din mun le, kommer inte heller höra den säga ord, med din alldeles egna röst.
Din röst som nu är borta förevigt, lika så du.

Den smärta jag bär på, kan nog ingen förstå.
För alla har olika smärta.
Och min kan jag inte få ut, den äter sig inåt i mig istället.
den dödar allt, inte bara för att du är borta, utan för allt som hänt. Allt jävla skit som hänt, de som får mitt huvud vilja explodera, de som får mig må så jävla dåligt som jag gör. Jag vill se de brinna upp.

För jag orkar snart inte mer, för jag är tom, ett fodral som är tomt. Eller fyllt med sår, smärta och sorg.


Skönt att få ut allafall en minimal del av allt.


leifbacklund, jag kommer aldrig glömma dig.
du är ovärdelig.

- ronjaandersson

Skulle vilja få se dig.
Skulle vilja få träffa dig.
Skulle vilja hålla om dig .
Skulle vilja få känna doften av ditt hår.
Skulle vilja se dig i dina ögon.
Skulle vilja vara din vän.
Skulle vilja få känna din värme.
Skulle vilja vara din trygghet.

Skulle vilja vara din bara din.

En liten flicka i världen ensam står,

hennes hjärta är fullt av blödande sår.

Ångesten i bröstet tynger henne hårt,

hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?

Hennes kinder är våta av salta tårar,

hon vet hur mycket hårda ord sårar.

Hon var en gång ett barn som ofta log,

nu är det många år sedan hennes leende dog.

Flickans liv är längre ingenting värt,

Hon har förlorat allt som hon höll kärt.

Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,

Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.

Hon undrar om livet blott är ett spel,

varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?

Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,

om det bara fanns någon som henne förstod.

Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,

ja vad som helst för att ta död på sina plågor

Livet är ingen lättsam lek,

det är blott fyllt av ångest o svek.

Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag,

det sorgligaste är, att flickan det är jag.

- ronjaandersson

sista dagen i den här skit månaden.
kanske borde jag skratta, skrika av glädje.
Eller inte bry mig alls, de är ju ändå bara en ny månad som kommer, med en ny tid. skönt att ställa tillbaka klockan en timme, SOOOOOOVA längre, om man nu ens kan de.

Trodde inte att livet kunde bli mycke värre, än va de redan va. Att de hade nått gränsen, att de inte gick mer.
Men gud så fel man kan ha.
Från att mått dåligt till att baar vilja slita ut hjärtat och visa hålet, dö på plats. Att när de kändes som tungast så kommer de en ny vikt på mist hundra tunsen miljoner kilo över en.
Orken tar slut, som bort blåst.

Jag vet inte om jag kan beskriva allt som hänt, allt som inte skulle hända, hände.
Allt jag byggt upp, ser jag raseras framför mina ögon.

Man kanske bryr sig för mycke helt enkelt, va enkelt allt skulle bli om man bara kunde säga " Jag bryr mig inte".
Men problemet är att jag bryr mig, kanske alldeles för mycke om alla andra och absolut ingenting om mig själv.
Men de är väl så jag fungerar, så jag får de att fungera.
För jag orkar inte bry mig om mig själv. För vad spelar de för roll? De som händer med mig har ingen betydelse, bara alla andra har de bra.

Sorgen och saknaden är de jag får jobba mest med.
För de finns inte i mitt liv, att lära sig leva med de, lära sig leva med att någon är borta, att den som bettyde mest för mig aldrig kommer tillbaka.

Låta de bli en vardag, för de är inte en vardag jag vill leva.
Ingenting jag ville skulle hända. Att missta en sådan stor del av sig själv, av sitt liv.
Ligga vaken varje natt och undra, vad gjorde du för att förtjäna de här? Vad gjorde vi? Vad har vi någonsin gjort för att få de som hände? Ja, de är livets gång, de vet jag.
Men du hade så mycke tid kvar hos mig, oss.
Tid som vi aldrig kommer få igen. För att livet plockade bort dig ifrån oss, utan för varning. Bara tog dig i farten, tog första bästa liksom. Och de va de livet gjorde, tog den bästa.
Tog dig. Smärtan och sorgen ligger som en slöja över mig. En tjock dimma, som inte vill lätta. Just nu spelar de ingen roll, vad som händer. Jag vill bara vara med dig, där du är.
Vill att du ska hålla om mig, älskar mig.
LefiBacklund.

Allt känns så jävla tungt, med dig, med livet, med allt.

Allt läggs på, allt påminns.
Övergivenheten.

Slagen.

Orden.

Tystnaden du lämnade efter dig.

- ronjaandersson

smärta.

blundar, gråter, hoppar.

sitter fast.

när orden fastnar i strupen och du inte får fram ett ljud.

tårka tårarna och ställ dig upp.

de kommer alltid en dag i morron.

Om man alltid orkade tänka så, skulle livet vara så mycke lättare. Allt skulle bli så mycke lättare, hela ens tillvaro.

Men när man fastanr, när allt står stilla. Inte ens lungorna rör sig i rätt takt. Då kan man inte, inte tänka och inte förstå.

Jag har sutte fast i snart två år, aldrig hittat ut.
Bara blundat, sprungit och chansat.
Jag antar att man gör så för att känna någonting annorlunda, någonting man inte känt på så länge, att man glömmer bort de till slut. Man vill bara ha en kort stund, man skulle ge sitt eget liv för att få känna en annan känsla, en skön känsla, en varm känsla som smeker alla sinnen.
Jag tror de är därför vi slutar känna efter, blundar och springer.

Jag har glömmer bort ibland hur de känns. Hur de känns inom mig hela tiden. Så jag fårgade mitt älskade hjärta, som lever i samma levande helvete.
Svartet är nog åt de här hållet odra grant ; Ibland känner man sig så tom. Som att ingenting har betydelse. Spelar liksom ingen roll vad som händer med en. Ibland gör allt bara så fruktansvärt ont. Som att någon skär i hela kroppen. Det gör ont att andas. Och man gråter hela tiden. Och ångesten som fräter innefrån.

Och de är exakt så de är, varje dag.
Men om man lever i de nog länge, märkar man ingen skillnad. De blir en vardag, som man inte hittar ut ur.
Man vet inte hur man gör, för de finns inget annat liv, än de man lever.
De liv man inte vill leva, är de ända man klara av att leva.

och de gö en så frustrerad, för man vill orka med. man vill orka dra sig själv upp ur skiten. Men allt tar emot, man vill inte. Man vill bara lägga sig ner att dö.
För man orkar inte, orkar inte med livet.
Man blir en svag människa, som inte orkar hålla försvaret uppe, utan man tappar allt som skyddade en, till sist står man där blottad, alla kan se ens sår som blöder, alla kan se ens svagheter. Och man ligger bara där, ligger och blundar.
Fast man bara vill skrika ut, dra ihop allt och skydda sig själv igen.
Men problemet är, man orkar inte skydda sig själv emot sig själv. Manfaller offer för sig själv. För de monster man blitt, de monster livet gjorde en till. Och de alla andra, plus sig själv hjälpte till med.

Jag vill inte leva om allt ska vara så här, jag vill inte de.
Och jag kan säga rätt ut, att jag inte vill mer.
Jag har inte viljat på så länge, att jag inte kommer ihåg hur man gör.

Man blir en gående maskin. Som är inställd på att le, låsas.
En inställning som man inte kan ändra.

Jag hittar ingen anledning att leva .
När allt ska vara så jävla jobbigt.
När de är en utmaning att dra ett andetag, att de gör så fruktansvärt ont att gör en sak, man måste göra för att leva, för att fungera.  Att de gör ont, att dra ett andetag, ett enda jävla andetag.
Att ligga vaken nätterna i ända och tänka på allt, gråta sig till sömns för att slippa smärtan.
Vaknar och den kommer som ett slag i magen.
Smärtan är någontins som består intakt. Den går inte att rubba, den lever sitt egna liv. I mig. I min kropp.
De skrämmer mig, att vara försvarslös emot sig själv.

Jag skär mig inte, men jag gjorde de.
Jag vet inte hur många gånger jag har stuue med kniven och bara viljat kört ner den i armen och dra, känna en annan sorts smärta, se blod rinna.

I mitt liv är man inte emo för att man skär sig, men i nästan alla andras. Då är man ett jävla emo bara för att man har en speciell stil är lite blek och använder svarta kläder. jag menar snälla? vart fan är sammhället påväg åt för håll?
Lära om, lära rätt..
De ni ser är sår, sår som vi förosakar själv. Saker som vi väljer att göra emot oss själva. Jag gjorde de speciellt för att få ut någonting, ilska kanske. Eller bara för att få känna en annan smärta. Se sitt blod rinna, de blod som rinner i en kropp man inte vill leva i. En sorts befrielse, kanske för att göra sår på utsidan för att glömma alla sår på insidan som ständigt blöder och gör ont, som man inte kan komma åt själv ens.
För dom ser inte ni, ni vet kanske inte ens att dom finns där.
Men dom växer, tills slut finns de inga små sår, de finns bara ett gigantiskt stort blödande sår där allt samlas, blöder och gör ont. De hugger som till i bröstet.
en smärta som man bara vill slita ut, jag vet inte hur många gånger jag har vart ensam, och bara gråte för att de gör så ont inombords, man vet inte vart man ska ta vägen. Och alla gånger, slutar alltid med att jag skriker rakt ut, av ren smärta.
Alla gånger jag bara har viljat slitigt upp bröstkorgen och slita ut allting.

Och den ångest som man får av allt man bär på, blir bara värre. De känns som när man sätter på ett lock på en burk ungefär, all luft tar slut och man vill bara skrika, men får inte fram ett ord. Man kurar ihop sig och gömmer sig för sig själv, lugnar ner sig själv genom att gråta. För man gråter, fast de inte finns tårar kvar. Man skriker fast de inte finns skrik kvar.

De jag lever i, kallar inte jag liv. Jag kallar de helvete.
jag har aldrig tappat tron på livet så mycke som nu, för vad finns de mer att hämta än skit?
jag orkar helt enkelt inte med.

Korten på bordet, jag orkar inte med mer. Jag vill inte ängna mer tid åt livet, jag vill bara kuna sluta mina ögon och känna absolut ingenting. Få ett slut, på någonting jag aldrig bad om.


jag ville bara få de alla andra verkar ha fått.
är de för mycke begärt?


- ronjaandersson, de fräter sönder inom mig.