jag kan inte vrida tillbax tiden hur mycke jag än vill.
jag kan inte ha ändrat någonting vi gjort, någonting vi sakt.
för att va gjort, allt hade sakts.

vi hade inte kunna gjort någonting bättre.

de är bara så otroligt orättvist att dom tar dig ifrån mig.
att dom tar dig ifrån alla. Du hade tid kvar, du hade kunat fått min tid. Bara du finns kvar. Bara jag kan nå dig.
För jag vill kunna nå dig, känna din berörning, kunna höra ditt hjärta slå, höra hur du andas ut luften vi delar.

Vill kunna få vara där i din famn, höra orden om och om igen, som du alltid lovade att säga när vi pratade och träffades.

Du lämnade de tomrum, som alltid funnits.
Den plasten jag aldrig trodde skulle bli fyld, den plasts som jag behövde utfyllnad på.
Allt jag försökte med, satt förhöga krav på en av mina pojkvänner, för att jag ville han skulle fylla ut den plasten.
men de gick ju själv klart inte, jag sumpade kanske min livs största kärlek och misslyckades med de jag ville.
Jag tappade bort två av de viktigaste som jag vill ha,

Kärlek och Kärlek. Två olika sorts kärlek.
En från en förebild och den andra från någon som älskade mig, ville vara med mig. Tog mig för den jag va.
Men du leif, min älskade leif. Du fylde ut de tomrum som stått i fjorton år. Tog den plastens som förbild, en fadersbild.
Jag älskade dig så otroligt högt, de gör jag fortfarande.
Du fick mig komma kanske ett steg närmre att bli hel.
Efter sex månadeer försvinner du.
Borta.

Hur kunde de bli såhär? Hur kan de bara bli såhär?
sorgen, jag bär på inom mig är oändlig. Äter upp allt annat, och jag kan inte njuta. Jag skulle göra vad som helst för att känna din närvaro. Men jag gör inte de, du är bara borta.
Du försvann med sådan hast, utan förvarning.
På kanske dit favoritställe, som nu blivit min värsta mardröm. Skogen.

Ja, jag kommer nog aldrig bli den samma.

Jag kommer nog aldrig mer kunna se någon som helst skönhet i skogen längre. Ingen skönhet inågonting, för den försvann med dig. Du va min sköhet, du va den som fick mig se skönhet i obetydliga saker. Som träd, man ser bara dom som en självklarhet. dom står ju ändå alltid där. Men om träden tar slut, dör vi. Då är de inte så självklart längre, du läre mig se de. Du fick mig se skönhet.

De skär i hela kroppen,i hjärtat av att veta att du ALDRIG kommer komma tillbaka. Jag kommer aldrig få se ditt ansikte igen. Kommer aldrig få se din mun le, kommer inte heller höra den säga ord, med din alldeles egna röst.
Din röst som nu är borta förevigt, lika så du.

Den smärta jag bär på, kan nog ingen förstå.
För alla har olika smärta.
Och min kan jag inte få ut, den äter sig inåt i mig istället.
den dödar allt, inte bara för att du är borta, utan för allt som hänt. Allt jävla skit som hänt, de som får mitt huvud vilja explodera, de som får mig må så jävla dåligt som jag gör. Jag vill se de brinna upp.

För jag orkar snart inte mer, för jag är tom, ett fodral som är tomt. Eller fyllt med sår, smärta och sorg.


Skönt att få ut allafall en minimal del av allt.


leifbacklund, jag kommer aldrig glömma dig.
du är ovärdelig.

- ronjaandersson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...