sista dagen i den här skit månaden.
kanske borde jag skratta, skrika av glädje.
Eller inte bry mig alls, de är ju ändå bara en ny månad som kommer, med en ny tid. skönt att ställa tillbaka klockan en timme, SOOOOOOVA längre, om man nu ens kan de.

Trodde inte att livet kunde bli mycke värre, än va de redan va. Att de hade nått gränsen, att de inte gick mer.
Men gud så fel man kan ha.
Från att mått dåligt till att baar vilja slita ut hjärtat och visa hålet, dö på plats. Att när de kändes som tungast så kommer de en ny vikt på mist hundra tunsen miljoner kilo över en.
Orken tar slut, som bort blåst.

Jag vet inte om jag kan beskriva allt som hänt, allt som inte skulle hända, hände.
Allt jag byggt upp, ser jag raseras framför mina ögon.

Man kanske bryr sig för mycke helt enkelt, va enkelt allt skulle bli om man bara kunde säga " Jag bryr mig inte".
Men problemet är att jag bryr mig, kanske alldeles för mycke om alla andra och absolut ingenting om mig själv.
Men de är väl så jag fungerar, så jag får de att fungera.
För jag orkar inte bry mig om mig själv. För vad spelar de för roll? De som händer med mig har ingen betydelse, bara alla andra har de bra.

Sorgen och saknaden är de jag får jobba mest med.
För de finns inte i mitt liv, att lära sig leva med de, lära sig leva med att någon är borta, att den som bettyde mest för mig aldrig kommer tillbaka.

Låta de bli en vardag, för de är inte en vardag jag vill leva.
Ingenting jag ville skulle hända. Att missta en sådan stor del av sig själv, av sitt liv.
Ligga vaken varje natt och undra, vad gjorde du för att förtjäna de här? Vad gjorde vi? Vad har vi någonsin gjort för att få de som hände? Ja, de är livets gång, de vet jag.
Men du hade så mycke tid kvar hos mig, oss.
Tid som vi aldrig kommer få igen. För att livet plockade bort dig ifrån oss, utan för varning. Bara tog dig i farten, tog första bästa liksom. Och de va de livet gjorde, tog den bästa.
Tog dig. Smärtan och sorgen ligger som en slöja över mig. En tjock dimma, som inte vill lätta. Just nu spelar de ingen roll, vad som händer. Jag vill bara vara med dig, där du är.
Vill att du ska hålla om mig, älskar mig.
LefiBacklund.

Allt känns så jävla tungt, med dig, med livet, med allt.

Allt läggs på, allt påminns.
Övergivenheten.

Slagen.

Orden.

Tystnaden du lämnade efter dig.

- ronjaandersson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...