Idag kom jag på mig själv att tänka en tanke, en simpel tanke som kunde väcka så otroligt många frågor.

Vem är jag, vem vill jag bli, vad vill jag åstakomma i det nu som vi alla kallar liv?

Jag är en helt vanlig tjej, med en rätt skakig och rätt nerskitad uppväx. Jag bor i en liten sketen by, som kämpar för att få allting att gå ihop, skola, vänner, betygsångest, kärlek, hemmaliv med mor och drömmar. Att förverkliga allas krav, att göra alla nöjda. Så det blir bra för alla.

Jag bor med min mamma som är ensamstående, vi har fyra hundar och en katt, jag vet knappt om min pappa lever eller om han är drog fri. 
Jag är mitt uppi ett lyckligt förhållande och jag är kärare än vad jag någonsin kommer att bli, jag har hittat min klippa i alla dessa frågor, funderingar och trassel. 

Så, vad kommer att hända?
Kommer jag kunna göra alla nöjda, inklusive mig själv? Eller kommer jag att svika någon på vägen?
Kommer jag hanma på fel väg emot fel riktning?
Vad kommer Ronja Andersson att sluta som?

Dessa frågor fyller mitt huvud till max och på det blir allting en ända röra och jag kan inte skilja på tankarna. 

Men samtidigt som jag undrar men samtidigt vet vem jag är, kan jag sätta mig ner och le, känna mig nöjd med det otroligt underbara och värdefulla liv jag har fått.

Jag trivs i mig själv, jag kan leva med mig.
Men i samma stund som jag skrev det, ångrade jag mig. Jag trivs inte, för det finns så mycket som jag skulle vilja ändra på, så otroligt många val och beslut som jag skulle vilja ändra på. Jag kan inte se mig själv i spegeln och känna mig nöjd över det jag har, känna mig helt okej liksom. Det funkar inte.

Jag skulle vilja bara för en dag vara någon annan person, vem som helst. Bara för att kunna se att ingen är perfekt, att det alltid finns sprickor. 

Och kanske sedan kunna acceptera mig själv, kunna vara nöjd.

Eller så måste jag våga mer, inte alltid ta den säkra vägen, vilket jag sällan och aldrig gör, men ändå. Att helt och hållet sluta ta den säkra vägen.
Att bara chansa och hopp. Falla eller brista.

För jag vet nu, att jag vill att mitt liv ska bestå av erfarenhet, skratt, leenden, vackra minnen och en hel drös av underbara människor som sätter guld kant på det hela.

Men är det dit jag är på väg?
Är jag på rätt väg?

Ja, jag hoppas och tror det.
För i all stress och i allt trassel är jag nöjd. Jag njuter, samtidigt som jag gråter krokodil tårar över att  jag inte orkar klippa hela gräsmattan med en råstig handjagare bara för att det inte fanns någon bensin i gräsklipparen. 

Fast jag inte på hela sommaren hunnit att träffa mina bästavänner, så hoppas jag att dom vet att jag älskar dom mest av allt på hela jorden. Trost det, så är dom ändå min ädelstenar som alltid kommer finnas i mitt liv.

Trots att min pappa inte är en del av mig, en del av mitt liv. Så kan jag leva utan det, även fast jag längtar och trånar efter det varje dag. Men det är så här jag har levt mitt liv, då det är bara den här känslan jag känner till. Och ingen i världen kan ända ta pappas plats, den kommer alltid stå där, tom och orörd eller senare i livet i full gång. Vem vet?
Jag kan leva fast mitt hjärta blöder, jag kan vara lycklig trots att jag inte är hel.

Och även om jag och min mamma inte alltid kommer överens så älskar jag ju hon vilkroslöst ändå, ingenting i hela världen kan ta det ifrån mig. Hon är ju min rådgivare, min klippa, min mamma. Och man har bara en mamma. Ta vara på henne och älska henne. Precis som jag gör med min.

Och jag har världens bästa "andra" familj.
Min älskade tims familj.
Som ger mig så otroligt mycket lycka och värme.
Jag har i själva verket en hel hejdundrandes stor familj, som jag älskar mest av allt på hela jorden. Och alla ni som är med där, min kärlek till er kommer aldrig någonsin kunna tyna bort. Den är bestående.

Och det är inte bara familjen som är familj, mina vänner. Ni är familj. Ni är min älskade familj.

Och så har jag ju min älskade pojkvän, som står vid min sida i vått och torrt. I tårar och i skratt. Och utan honom hade jag nog varit komplett vilse. Utan honom hade jag förmodligen sett världen med blinda ögon.
Jag är honom evigt tacksam för exakt allting, varje liten smekning, varje andetag han gör. Exakt alting.
Du är mitt allt min prins, och jag älskar dig mer än all kärlek i världen kan älska någon! Varje centimeter av dig är guddomligt vacker och underbar.

Så, mitt i förvirring och kaos så har jag det bra, så har jag igentligen allt jag behöver.
Familjer utan stopp och kalas mycket vacker kärlek!

Jag är nog igentligen redan där jag vill vara, jag har inte bara upptäckt det än.

Men det kommer... Någon gång.

Efter det som jag gått igenom så är jag tacksam och för varje dag lite gladare och lyckligare människa. Det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig, eller någon annan som det händer. Jag är jag, och jag kommer alltid att vara jag. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. 

Va stolt, för alla ni, är helt perfekt som ni är.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...