Direktlänk till inlägg 6 november 2011
6/11
För om det innebär att jag aldrig någonsin kommer att kunna hålla modet uppe och möta mitt öde så spelar det ingen roll, för jag har det bra nu. Jag kan leva nu och jag kan vara nöjd. Så vad ska detta ultimatum hindra mig ifrån? Absolut ingenting, det triggar mig att vilja leva mer och utforska mina vidder mer. Och trots mot gång så kommer det lyckas också.
Det kanske inte är så himla självklart, men på någotvis är det otroligt uppenbart Och detta faktum stör mig.
Det är otroligt uppenbart att vi alla ska födas, leva och dö.
Det är så självklart att vi ska dö efetr våra förfäder, att vi ska sätta till liv, generationer av oss. Och är det detta som var livets mening från början så är det ganska deprimerande.
En del människor kan inte få barn, skapa en generation efter sig. Dom blir helt utdöda och efter några generationer vet ingen människa att dom ens existerade och gick på jorden. Av vilken anledning?
Hur kan det vara så självklart att man ska skaffa barn och vara en lycklig familj?
Man kanske vill ha barn så himla gärna och verkligen suktar efter den närhet man aldrig kommer få.
Ske dessa människa få leva med att människor i deras närhet skaffar barn och blir en familj, någonting som de själva längtar så himla mycket efter?
Är det så självklart att man ska dö efter sina föräldrar?
En sjukdom, en biltur, ett bus som gick fel. Vad som helst kan ändra den ideliska bilden av hur ett liv ska se ut.
Vem har makten att bestämma hur ett idialt liv skall se ut?
Du eller jag?
Eller bestämmer vi det själva?
Det finns ett helvete och en himmel. Vi är fast där i mellan innan det är dags för oss att verkligen börja leva.
- Börja leva
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
