Direktlänk till inlägg 30 mars 2014
30/3
Jag har avslutat ett kapitel i mitt liv. Som funnits med under hela min tonår, min kontakt med Ingemar och Bup. I fem år har vi pratat fram och tillbaka, hatat och kanske älskat varandra, hjälpt varandra och framför allt vuxit tillsammans, han i sitt yrke och jag i mig själv.
Nu var det dags att tacka för sig och packa ihop det man skramlat ihop under åren, sina skärvor av sig själv och det nya som man byggt upp. Det känns både tungt och otroligt skönt att äntligen känna, jag klarar mig själv, jag kan hantera det som är jobbigt på egen hand idag, jag kan plocka upp mig själv från mina dippar, jag kan vara stolt över mig själv och det jag har ådstakommit under mina år.
Idag är jag en ny Ronja som möter världen med andra ögon, som inte ser allt som svart eller vitt. Idag kan jag faktiskt känna att många av mina tårar har varit helt i onödan, bara för att jag inte klarade av att se det, såsom jag ser det idag. Kanske har det med åldern att göra, att man blir äldre eller för att jag faktiskt fick hjälp. Jag vet att jag sagt många gånger att jag aldrig fick den hjälp jag ville ha, men nu såhär i efterhand var detta - det allra bästa som hade kunnat hänt mig.
Jag klarar mig själv, jag är stark. Starkare. För jag har tagit mig igenom skit, skit som många andra drömmer mardrömar om. Det har varit min verklighet. Men det har gjort mig till den jag är idag, och jag är förjävla stark och det kan ingen någonsin ta ifrån mig.
Jag duger. Äntligen kan jag känna att jag duger.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
