Direktlänk till inlägg 1 juli 2013
Jag behövde den smäll jag fick, jag behövde få känna på den outhärdliga smärtan. Jag behövde alla hårda ord som jag fick av dig, Robin. Jag behöver dig min andra halva, för lika som du säger så är du viktigast i mitt liv. Jag skulle aldrig tagit mig hit utan dig och ditt stöd, att veta att jag har dig på min sida, som skulle kunna offra livet för mig, det är allt för mig. Att man ser hur du ser på mig, hur du beskyddar mig. Jag hade aldrig kunnat tagit det här beslutet om inte du hade sett mig i ögonen och sagt som det var, blivit arg, sagt Ronja, du behöver fan inte det här. Älskade Robin... Som sagt, min andra halva.
Jag säger inte att det kommer bli lätt, för det kommer det inte.
Men jag ska ta mig vidare, från allt det som har hållit mig fast, dig. För jag kan inte längre sitta fast i någonting som aldrig kommer att hända, någonting som bara får mig att må dåligt, känna mig otillräcklig, ful, dum och naiv.
Du förtjänar inte mig, så som du gjort och gör mot mig. Du kommer aldrig någonsin få mig, hur ont det än gör att lägga orden i munnen. Du kommer aldrig få mig, du kommer aldrig få utnyttja mig som jag låtit dig göra, bara för att få vara dig nära.
Jag är så lycklig för att jag fick upp ögonen, kanske inte alls i rätt tid, men att jag fick det över huvudtaget. För jag har blundat så hårt, förnekat sanningen för mig själv, hållit fast vi nått som du lämnade för så längesedan. Jag kommer få kämpa och jag kommer få övertyga mig själv om att det är värt det, att det är bättre såhär.
Det är bättre såhär, jag kommer bli hel igen. Och jag kommer framförallt bli starkare utav det. Jag kommer bli bra, bara inte just idag.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...