Ett helt nytt år med helt nya möjligheter och jag kan inte annat än att låta mig själv dras med. Alla planer, alla känslor växer inom mig. Hoppet om sol och sommar växer som en blomma inom mig. Och jag vill inget heller än att vara där. 

Året har gått så fort, gjort så otroligt ont och varit helt underbart. Jag lärde mig att acceptera saker, lärde mig att släppa taget. Lärde mig att hur gärna man än vill en sak, kan man ändå inte få det. Man kan inte få allt som man faktiskt längar och vill ha. Och det faktumet är det som jag har lärt mig att acceptera mest. 
Fast trots all glädje och skratt har jag tagit mig igen en sorg period, en saknad så stor. Ett tag slutade jag känna, viste inte vad känslor va eller hur man använde dom. Jag bara var där. Stod där och log. Jag tappade min länk till livet, min alldeles egna länk som gjorde mig hel då. Min älskade farbror som jag älskar mest av allting på hela jorden. Han som fick mig att torka tårarna när han som skulle torka tårarna inte var där. Han var den som jag behövde. Han som hjälpte mig igenom dagarna. Han som fick mig att tro på livet igen. Min alldels egna farbror. Han dog och jag vart kvar. Den sorgen har jag bearbetat hela året, lyckades att ta mig igenom den trots att det fortfarande är otroligt jobbigt vissa dagar. Och det lärde han mig, att man måste gå vidare men att man inte var tvungen att glömma.

Det är det som jag lite lever efter, att kunna acceptera och gå vidare, men aldrig någonsin glömma. Det hjälper, det gör livet mycket lättare. 

Sedan träffade jag min ögon sten, min Tim. Då började jag leva. För första gången på över två år. Jag är dig evigt tacksam min älskade prins.


En låt som har kommit att betyda en hel del är every teardrop is a waterfall. Betydelsefull