Direktlänk till inlägg 13 december 2011
13/24
Varit på föreläsning med Johan Alander. Han berättade om hur han hade levt med droger, alkohol och våld.
Trots att jag vet att jag inte kommer att klara av det stannar jag kvar, för att på ett sätt straffa mig själv för den bakrund jag fick. För att sluta förneka att jag också har växt upp en normal barndom. Men när jag sitter där och får allting på vitt, är det inte så. Jag hade inte en normal uppväxt. Min uppväxt var enligt mig själv skit många gånger men hade ändå många höjdpunkter. Men i detta sammanhang hittar jag ingenting, ingen lycka, inga leender, inga skratt.
Det kanske beror på att det aldrig fanns någon att dela det med, eftersom att alla hade sina egna sår att tvätta. Men jag behövde någon lika mycket som jag idag behöver någon. Men jag kan inte berätta visa att, bara berätta en del. Mest för att jag blir frustrerad eftersom att ingen förstår mig så som jag vill bli förståd. Och det är själklart inte deras fel.
Nu sitter jag här efter en helvetes föreläsning med tårarna i ögonvrån och vägrar släppa ut dom. Dränker känslorna i musik som gör illa, som gör ont, som är bra och som ger mig styrka. Ja, praktiskt taget alla känslor i världen på samma gång.
Varför jag mår så dåligt som jag gör över det är för att jag känner igen hans ord och hans känslor med mina egna. Jag var inte den som gjorde det, jag var den som vart drabbad. Det var jag som fick skiten över mig. Och fortfarande får. Det gjorde så ont, så ont att alla ord och känsnslor suddas ut, man vill kunna skrika och bara be dom att hålla käft, för dom vet inte hur det är att vara anhörig. Dom vet inte hur det är att vara så nära det, fast ändå så otroligt långt bort. Och jag blir så arg över det, jag blir så jävla arg att jag vill tysta ner applåderna och visa dom baksidan.
Det här är enbart mina egna känsnslor och jag känner dom inte mot någon speciell. Ville bara påpeka det..
Jag är en baksida, det är ni ser utåt är ett skal för det som är innut i, det som gör så ont varje dag. Det som får smärtan till en ny nivå, det som får tårarna att göra ont medans dom rinner längs kinderna. Och jag får anstränga mig var eviga dag. Det gör ont hela tiden, jag tänker på det hela tiden. Eftersom att drogerna står mig så nära fast ändå så himla lång bort. Jag vill inget hellre än att få en ny start, fast med samma framtid. Men det går inte. Så jag får gå här, bland tårarna och ilskan över vad den här skiten gör med folk och framför allt anhöriga, precis som jag är. Jag säger inte att det är värre att vara anhörig än själva missbrukaren, jag säger bara att det är jobbigare för en anhörig en den som missbrukar. För det är så det är för mig.
Jag trodde att jag skulle vara osänkbar efter dom hemska orden som kom ur din mun, men idag vet jag att jag sjunker fortare än ett berg.
Det vart rörigt med det är för att det ÄR rörigt också, så fruktansvärt jävla rörigt. Jag hatar ordet, dess innebörd och allt med den att göra. Jag hatar nog dig ännu mer.
Nu ska jag låta tårarna komma, när jag fått ur mig min ilska och sorg. Nu när det är läge.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
