Direktlänk till inlägg 23 juli 2011
23/7
Jag undrar om du någon gång står helt stilla, bara för att känna att ditt iskalla hjärta fortfarande slår.
Om du tar dig tid att känna efter?
Om du fortfarande känner.
Jag tror att du är helt blank, jag tror du är tömd på allt. Jag har tappat tron på dig pappa.
Det vet jag med säkerhet nu.
Ibland tillåter jag mig själv att drömma mig bort, till dig. Dit du finns.
Jag undrar om du någon gång sjänker mig en tanke, om du fortfarande är kapabel till det.
Jag undrar om änglar kan det?
Jag undar om jag finns i ditt hjärta, om mitt namn viskas vid ditt öra.
Om mitt ansikte fladdrar förbi dina stängda ögonlock.
Jag undrar. Men igentligen vet jag.
Du har det bra, du är trygg.
Du kan inte längre bli skadad, du är borttom det nu. Du är hel nu.
Oförstör på nytt. Som ett nyfött barn. Oförstörd.
När kommer den dagen då jag ska inse att livet redan har börjat, att det händer nu.
Att det inte börjar när man är en viss ålder.
Livet är nu. Livet är alltid nu.
När ska jag lära mig, att det är okej att skratta högt och låta ögonen spela sitt glädje spel för andra? Nu.
Jag vet att jag kan, för jag har gjort de förr.
Jag vänder mig om och går. 
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
