Kvälls tankar man bara inte kan få ut ur huvet, så det är lika bra att få ner dom än att ligga vaken hela natten pga dom.

den där ensamheten som brukar kyrpa sig in på oss, få oss känna oss som dom ensamaste i världen.
när ingen hör av sig längre, man lyfter upp telefonen varannan kvart för att se om någonting hänt, men de är tomt.
Man slänger i väg ett litet - hej vad gör du - sms för att se om någon fortfarande kommer ihåg att man lever, existerar på denna jord. Man får ett sms tillbaka, skriver några sms till varann, sen tar de hela slut. Man vet inte vad man ska prata om, så man slutar. Helt automatiskt.
Sen innan man går och lägger sig, kommer den där känslan tillbaka. Man får panik ångest och vet inte vart man ska ta vägen. Det är då de slår en, de är bara jag som hör av mig.
Det är bara jag som frågar hur någon mår, tar första steget för att få hålla någon i handen i bara några minuter.
Det är alltid jag som sätter mig själv åt sidan för att sätta alla andra före, för att jag själv tycker att de inte spelar någon roll vad som händer med mig.

Men borde dom aldrig, inte ens en milisekund av en sekund ägna en tanke åt mig, undra hur jag mår, fundera på om dom ska höra av sig, sätta sig själv åt sidan för att lyssna på vad jag har att säga. Svaret är nej.
Inte en gång dom senaste tre månaderna är de någon som jag ställer upp på som hört av sig, i sådana fall när dom hör av sig, är de för att dom vill ha råd, ellr vill att jag ska lyssna.
När är de min tur?

Inte ens idag, när jag skriver de framför ögonen på någon bryr dom sig. När jag själv skriver, (ordagrant) Jag orkar inte låsas vara glad när jag inte är de, jag orkara inte stå där själv och hjälpa allla andra när jag inte ens kan hjälpa mig själv, när ni inte ens kan hjälpa mig. Jag vill inte.
Så låsas personen som ingenting har hänt.
Skriver någonting annat för att byta samtals änme.
Så varför ens berätta saker?
Varför inte hålla de inom sin försdörda skydds vägg som vi kallar kropp. Förstöra sig själv ännu mer, för mig spelar de ingen roll. Jag har ingenting som är värt att leva för mer, ingenting att bygga upp eller bygga ner.
Har inga ögon kvar som ser, inga känslor som förmedlar lycka eller glädje. Jag ger all min energi åt er andra, jag hinner aldrig med mig själv.

För vad spelar de för roll för er som läser, om en trasig själ sitter och försöker få ut sina känslor på en blogg?
Jo, antingen tycker ni att man är dum i huve, helt emo eller att man ska söka hjälp.
Okej, jag berättar igen, jag går på barn psyk. Bra, då har vi löst de.
För mig betyder de, att ingen säger ; okej, ryck upp dig, sulta eller skärp dig. För de är nog de ända någon sakt till mig, utom några få. typ, 3 personer. Men de spelar ingen roll.
För mig betyder de, att få ut sina känslor på ett relativt bra sätt. Dit man kan gå tillbaka och se över sina förändringar i livet. Inte för att de kasnke är så mycke förändringar nu, men de kommer med tiden.

Aldrig i mitt liv har jag känt mig såhät ensam, tom och kall.
aldrig har så många personer som betytt allt sårat mig, så hårt som dom gjorde. Jag tror helt ärligt att ni inte vet vad ni gjorde emot mig. Ni säger att ni vill lösa de, men ni gör inte ett jävla skit för att fixa till de.
När man hör av sig till någon i största förtvivlan, vill ha tröst, höra någons varam röst - den ringer upp och säger helt plötsligt att den inte kan prata. LOVAR att ringa upp direkt när personen i fråga kommer hem. Känslan man får när någon säger så till en, är så obeskrivlig att den inte går att förklara. Men så lätta ord, känns de som att någon slänger ner en i ett svart hål full med alla saker som kan skada en på utsida och insida och på de slänger man på ett lock som väger 1000000000000 miljon kilo och landar rakt på en. Ungefär så kändes de, med ett milt uttryck.
Man gråter ännu mer och väntar på att personen ska ringa, väntar hela kvällen och känner sig så jävla värdelös, så jävla obetydlig. så man skickar iväg ett sms, skriver (ordagrant) va gulligt av dig att du hör av dig. DÅ en halv timme efter man skickat de smset kan personen ringa upp som ingenting har hänt. Man är så jävla arg och ledsen så man lägger bara på.
De värsta med de hela är, att man säger från första början att man mår så jävulskt dålig att man skulle kunna ta livet av sig, om man inte får stöd från någon.

Dagen efter får man reda på att personen har ringt någon annan. Visst tänker ni, spelar de för roll?
Ja, för mig spelade de stor roll.
Den har ett eget liv, gör sina val själv.
Men de där tog mig hårt, för jag såg upp till personen som jag aldrig gjort mot någon, älskade personen så de gjorde ont i hela mig, Jag skulle gjort ALLT och då menar jag ALLT för den personen. Och de där tog mig hårt om hjärtat, de där gjorde ont som ingenting annat gjort. Sen att leva i personens närhet, och den låsas som allt är normal. Jag förstår inte. Jag kan bara inte förstå de, sen när vi börjat sakt några enstacka ord till varann, ska den säga någonting fult om någon annan person och ta med ett ord som den vet, skadar mig så hårt. När jag sitter vid samma bord, då säger personen de. Kändes som tiden stannade till, jag fick som svårt att andas, viste inte vart jag skulle ta vägen. Kroppen ville springa där ifrån och gråta ihjäl sig, men jag kunde inte röra mig för sorgen och smärtan som de ordet fyllde mig med, höll mig kvar. Kommer ihåg blicken jag fick, blicken jag gav. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Två saker från en person.
Två saker fick mig långt under botten.
Två saker från en person jag älskade för mycke för mitt eget bästa. Jag tror inte någon i min omgivning försöåt hur ont de gjorde, hur ont de gör. Hur dåligt jag mår över de, eller över huvetaget.
Trodde jag hade kännt alla sorters smärtor, men de hade jag inte, Alla sorters sorger, de hade jag inte heller. För de här slog allt, tillsammans.


trodde aldrig man kunde klara av de

trodde aldrig att jag skulle överleva, men se på mig nu
trodde livet skulle stanna när du försvann, men de gör de inte. alla fortsätter sina liv, medans jag sitter och väntar på att du ska komma tillbaka och tittar på när alla andra lever sina liv.


trodde aldrig jag skulle få så här ont


- ronjaandersson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...