en gnutta tacksamhet.

HAHAHAHAHA, nääheeeru.

de kan du glöma.

de är bara folk som är värd de som får de.

men varför är de så?

bara för att dom är stark i sig själv, dom vet vad dom måste och gör de dom borde.

men vi då?

vi som försöker ge, vi som försöker nå upp.

vi får ingenting förns vi lyckas, men man måste ändå ha peppning den långa svarta vägen upp dit.

vi finns oxå, lite mindre än alla andra kanske, men vi finns alltid där ändå.

motvilligt kanske? eller frivilligt?

men vi finns där tills någon av oss ger upp, eller ramlar av pinnen.

så se oss, dom som vill synas hjälp dom.

dom som gömmer sig i skuggan av rädsla, vänta tills dom kommer ut själv, för om ni jagar ut dom i livet så vågar dom inte leva, låt dom våga leva själv. för de tyder på styrka.

dom som stannar i skuggan föralltid, är mitt upp i branden.

dom vill inte leva, dom väljer bort livet.

sanningen gör ont, tro mig.

alla gånger dom senaste månaderna jag försökt blund för sanningen.. man blir alltid påmind.

på ett eller annat sätt.

jag har mina ångestattacker, deprition, osv.

jag glömmer aldrig bort sanningen, min sanning som jag lever efter.

inte den bästa, jag vet.

men alla behöver någonting att tro på.

jag tror på min sanning.

att jag inte är värd att leva, att de är meningen att jag ska ge upp.

tro mig, jag försöker inte tro, men jag tvingar mig själv fast en hjärtat skriker nej.

sanningen gör ont...

igår kom jag precis på hur jag ska förklara att en ångestattck.

en lättare sådan, men ändå.

" jag får ingen luft.

någon slår emot bröstet, någon sätter för alla luft gångar.

någon håller för mina ögon, håller för min mun så jag inte kan skrika.

jag känner hur de börjar göra ont i hela kroppen.

hur de känns som blod börjar rinna ifrån munnen.

hur kroppen börjar skaka, men jag kan inte skrika.

jag känner hur läpparna rör sig, jag vill inte mer.

jag är hjälplös emot mig själv, mina egna ångestattacker.

jag klarar de inte mer.

jag vill inte mer.

jag tänker bort, döden.

döden är de ända som får slut på de.

döden.

- ronja

Ifall ni bryr er.

ibland önskar jag att jag kunde vara som er,

annelinäsström

du är som du vart och du är som du blir.

helt otroligt bäst.

du är så klok, smart oh jag vet inte ens om jag vill skriva de men jag gör de ändå, så himmla vacker.

du får verkligen folk att inse, känna och förstå.

du skriver så man ryser i hela kroppen.

du är verkligen speciell hjärtat.

jag älskar dig, du är guld värd.

jessicaedblad

helt otrolig.

så vacker, förstålig oh underbar.

du skriver saker som verkligen berör, du får folk förstå dina egna problem, hur du känner, osv.

du ger folk någonting varje dag, du ger oss kärlek och ömhet.

du är speciell du med hjärtat.

jag älskar dig, du är guld värd.

de vet du.

sagasundeberg

varför?

kärlek är ett stark ord, men du berör mig.

du får alla känslor i kroppen att komma igång.

du gör mig mållös.

du är så otroligt ömtänktsam, fylld med enbart kärlek.

tack för att du finns, för att jag fått lära känna dig.

jag älskar dig så otroligt galet mycke.

du borde du veta.

thildedahlin

tjejen med de stora hjärtat oh dom tröstande orden.

du finns alltid där, i vått oh tort.

du klandrar en aldrig för hur man känner, du stöttar och ger hopp om någonting bättre.

du är så galet vacker, du är så otroligt underbar.

du säger alltid dom rätta sakerna, gör alltid rätt.

jag älskar dig så otroligt mycke hjärtegull.

du är värd mer än allt.

giselavikström

hjärtat, guuud.

vännen du ska veta att jag ör tacksam för varje stund vi har tillsammans.

varje ord oh blick du ger mig är fylld med kärlek och omtanke.

du säger själv att jag är som din lilla syster, du ska veta en sak,- vi är så mycke mer.

du skriver alltid rätt, du gör alltig rätt, du säger alltid rätt.

du är så rätt hela tiden.

jag älskar dig över allt annat.

varje stund med dig är jag tacksam för.

du är värd så otroligt mycke, ja mer än allt.

de hoppas jag att du vet.

fannybacklund

älskling...

bara av att se på dig.. du har en skönhet som ingen annan har.

du är så otroligt vacker.

du är så förståeende och förlåtande.

du lyssna oh finns alltid till.

vad de än är.

du hjälper så otroligt mycke, mer än du tror själv.

ditt sätt, hela du.

älskling, jag älskar dig.

så otroligt mycke.

behöver jag säga mer?

du borde veta va du betyder.

varför fick jag inte någonting som ni har?

varför blev jag inte som ni?

varför vart jag den misslyckade människan som bara behöver hjälp?

alltid är de någonting.

jag avgudar er allesammans.

jag verkligen avgudar er.

varför är de ända jag tänker på.

varför?

jag älskar er tills döden skilljer oss åt,- längre.

ni är värd mer än ALLT.

- ronja,-va namnet.

HELVETE.

jag vill inte mer nu.

jag klarar inte av någe mer nu.

jag gör inte de.

folk ser bara inte de jag försöker med, jag kämpar för att klara en dag.  Men folk säger till mig, kämpa mer, försök mer.

hur ska jag kunna nå upp till era förväntingar om jag ger allt, men de räcker inte till för er. Ni begär ju någonting mer utav mig, som jag inte nårupp till.

de är precis som förut fast nya människor, dom där kraven som jag aldrig når upp till, när jag nått upp till de som jag trodde va max för vad jag trodde va målet, kravet så är de alltid mer kvar, för de kommer nya hela tiden. Krav som är helt omöjligt att nå upp till.

Men livet kanske gåår ut på att gå runt bärandes med en massa krav på axlarna.. iså fall vill inte jag ta del av de livet.

justee, jag väljer döden framför att leva.- helt självmant.

varför låsas att de bli bättre?
varflr ställa sig varje morgon framför spegeln oh le emot sig själv för att själv må bättre i sisådär, en halv minut?

för jag vet, jag vet så väl att de inte hjälps, jag sitter fast.

jag ligger under botten, oh vägen upp till toppen är lång, för lång.

de kommer ta månader, kanske till oh med år för mig att komma till toppen, där jag va förut oh levde livet.

till och med halva vägen upp dit är för lång, för den vägen jag måste vandra är totalt bäcksvart, lång oh bäcksvart, de finns inget slut på den.

Jag vill bort, jag klarat inte längre.

jag gör inte de.

jag hoppas ni inser de snart, att jag mår dåligare än ni tror.

jag ber er om en sak nu,- glöm bort mig.

ni mår bara dåligt av de, ni blir depp. då mår jag dåligare för att de är mitt fel.

Jag vill inte synas, ha uppmärksamhet, Nej.

jag vill bara bort.

jag funderar skarpt på att skära upp mina handleder.

se blod oh känna en annan sortsamärta, för jag orkar inte mer.

för i den långa längden är jag  som måste gå vägen själv.

för de ända ni kan göra är att se på, se mig falla isär. inte klara någonting mer.

de måste bränna mer än eld.

så varför så kvar vid elden?

backa bakåt oh blunda, vänta på att branden lägger sig.

för just iden stunden kna allt vara över.

jag vet att ni blir lessna förkrossad, men ibland så måste man, jag menar alltså att iden branden är jag, när den lägger sig lägger jag mig.

jag vet att de gör ont, jag vet såå väl att de gör ont.

för jag lever oxå iständig värk.

igentligen borde jag sluta skriva om mitt jävla liv, vem fan bryr sig ändå?

kort oh gott:  jag vill dö

                        jag vill bort.

                        jag vill slippa ha ont.

                        jag vill slippa allt.

- patetiska lilla jag.

here iam.

ska skriva lite.

inatt fick jag den värsta ångestattacken jag någinsin haft, den på minde mig om att jag absolut inte får glömma, glömma hur dåligt jag mår.

den höll på i  4 timmar. den längsta oh smärtsammaste jag någonsin haft.

tårarna slutade inte rinna, jag skakade, jag skrek.

de gjorde så fruktavsvärt ont över allt i hela kroppen, luftvägarna stängdes till.

fick jag någon luft?
jag skriver till johan oh fanny,- båda svarar men jag kan knappt svara. Jag kan inte, mobilen skakar ur handen.

jag ser knappt va jag skriver för alla tårar.

allt jag kan göra är att skrika, de ända jag skriker, jag vill inte mer, jag vill inte mer.

de är koonstigt att ingen vaknade, för jag verkligen skrek, som om någon tryckt kniven i hjärta på mig.

den började 1 oh slutade 4.

tillslut somnade jag med tårarna rinnande ner för kinderna, jag märkte mig själv ligga oh viska, jag vill inte mer, jag vill inte mer.

samma ord konstant hela tiden.

jag vill inte mer.

jag vill inte mer..

så i morse när jag vakna, ja. jag ska äntligen få prata, äntligen få ur mig de jag behöver.

FUCK YOU RONJA.

de är -30 ute, vi kan inte åka då, blablabla..

FÖRSTÖR allt mitt hopp.

jag har inte pratat om någonting på över 4 veckor.

för förra gången skulle dom prata med mamma medans jag satt oh lyssna oh inte fick säga ett piss ? :o
nu behöver jag bara tänka så rinner tårarna, precis som de brukar vara alltså.

jag orkar verkligen inte känna så här längre, att se mig i spegeln, när jag fixar till mig så jag ser normal ut, så ler jag emot mig själv varje gång, jag blir illamående av att se mig själv tyna bort.

jag ler emot mig själv för att övertyga mig själv om att de ser äkta ut, de ser inte ett dugg äkta ut, vem försöker jag lura?
mig själv, er, alla.

men alla ser ju igenom de, alla som känner mig ser igenom de.

robin drog upp mina tröjarmar idag oxå, för att han skulle "låssas bita mig" jag hoppas verkligen inte att han såg skärsåren, de tror jag inte han hann heller, för jag skrek NEJ rakt ut, oh drog ner dom lika fort. ja menar vad skulle ha hänt om han såg de?
skulle han bli lessen?

skulle han håna mig?

tycka jag va patetisk?

frågorna finns där om allt.

tänk om john undrar om jag fortfarande gör de?

om han unrdar om allt har blive bra?

tänk om han tänker att jag är dum i huve om han får reda på att jag är psykisktsjuk.

jag vet inte hur jag ska förklara de.

jag menar, john.- jag är psykiskt sjuk.

de låter ju inte klokt.

jag vet inte längre.

jag vill inte mer..

jag orkar inte mer.

jag vill dö, nu.

JAG VILL INTE MER.

-ronjaandersson.

ronja heter jagm hej oh hallå.

jag ska berätta lite om mitt liv, min situation.

fast ni vet ju redan de.

bad day, de är väl ett enkelt uttryck om man ska försklara mina dagar.

men även dom dåliga dagarna är ett täcken på stryka, jag hänger kvar på min sida av alla liv, mot villigt. men jag hänger med.

och jag tror de är styrka som får en att vilja se mer, känna mer.

men jag tror även att vi leker lite med livet, vi testar våra gränser.

de gör jag iallfall, eller ja jag gjorde.

jag hade/har en period i mitt liv, där jag helt enklet slutade ta mina spruter. Inte bara för att utmana ödet utan för att jag mådde dårligt redan då. Mitt liv började sakta men säker gå ner åt då.
utan att de märktes eller kändes, för jag va ju fortfarande samma

glada positiva tjej som tog allt men en klack spark.

men va de någon som frågade mig hur de va ?
hur de är att få diabetes som 12 åring ?

hur de kändes i mitt hjärta?
nej, inte en jävel. absolut ingen frågade.

jag tänkte väl inte så jävla mycke på de då, men nu..

alla mina nätter dagar, jag tänker mest på hur jävligt livet är, att de inte finns någon meing att leva, att livet bara gör ont oh är ett evigt straff, självmord och att ingen frågade.

Allt äter upp min inifårn. såret växer, blöder och förstör.

de är konstigt hur en människa med världens bästa liv kan bli så förstörd. Som bara vill bort från allt, som vill dö.

Hon som alltid vart rädd för att dö, ha sett döden i vit ögat mer än en gång. Hon som alltid peppade andra att fortsatta, behöver nu peppning från andra.

hon som alltid tänkte ljust om allt, tänker bara mörkt, ser bara mörkt. att livet igentligen kan få en sån vändning, en vändning som i vissa fall är livs hotande. hur dramatiskt de än låter.

så är de faktiskt de, i de hära fallet.

men tillbax till min underbara diabetes...

just de att ingen frågade, att dom säger att dom brydde sig.

men ändå inte frågade.

va är dom rädd för? dom frågade ju ändå om allt annat fucking shit, vad jag fick äta, va som va bra oh dåligt,  om min medicin, när jag skulle äta, osv.

men inegn jävel frågade om hur de va, hur de igentligen va.

alla tog ju så förgivet att de va ju hur bra som hellst,  en sjukdom hit eller dit spelar väl ingen roll.

men tänk för att de gör de.

ingen frågar mig än i dag hur de är att ha diabetes.

dom flesta tror väl att den är ofarlig, kan man gämföra den med cancer?

 man kan dö av båda två.- jag kom ihåg, direkt när jag trårna slutade rinna, frågade jag läkarn : kan man dö av diabets?
han svarade bara ja, sen ingenting mer.

varför bli läkare om man inte har någon som hellst medkännsla?

jag ser inte vitsen med de?

han måste väl fattat att jag är rädd, jag kan dö.

jag kan verkligen dö.

men ändå frågar ingen mig hur mycke diabetesen förstörde mitt liv,

hur jävla ont de gör att veta, de här är någonting jag måste leva med resten av mitt liv, de är någonting som jag måste acceptera.

jag hatar att vara sjuk. på alla sätt.

varför är de så svårt att fråga, : ronja, hur är de att ha diabetes ?

och om någon helt plötslig frågar mig, ronja hur är de att ha diabetes?
DRA ÅT HELVETE.

fucking jävla äckel.

varför börja bry sig efter att ha läst va jag skriver om?

när ni hade kunna gjort de såå långt tidigare.

Nää, fyfan.

fick för någon dag sen klart för mig att jag är psykiskt sjuk..
där släppte de, jag är sjuk, jag är sjuk, jag är sjuk på riktigt.

där släppte allt, jag grät som jag aldrigt gjort de.

jag har inte gråte på en månad, en hel månad.- för vad gör tårarna för skillnad? ångesten är ju kvar ändå, depritionen är ju kvar är då, självmordstankarna är ju kvar ändå.

så varför gråta. men nu, jag är psykiskt sjuk,  synen på mig själv.

kommer de gå bort?
kommer jag alltid vara de?

frågorna är massvisa.

nu vill jag bara DÖ.

försvinna, vad finns de för mening ?

nej jusstee.

ingen alls.

hej jag heter ronja oh jag är psykisktsjuk.

hoppas du gillar psykskador.

livet är ett jävla straff som jag alltid sakt.

och ni, bara för att jag gör glada gubbar, ler, skrattar, behöver de betyda att de är äkta? att de är bra nu?

Jag vill bara få er att förstå.

men de komemr ni aldrig göra.

så varför ens skriva?

1/1.- älskling, du är mitt allt.

- straffad av sig själv..ronja.