Direktlänk till inlägg 21 september 2009
Jag hatar livet !
hejhoppsockertopp,
jag har inte skrive på ett tag, ledsen för de, men jag har ingen ork. allt är bara så jävla piss helatiden.
vem fan orska leva i en missär? ja inte jag iallafall. men de är ju just de jag gör så,
de ändå bra som har hänt don senase veckorna är att jag fick träffa min lille bror, som jag saknat han !
ja jag har ingen, men min förra hund zeb, han är min lille bror. sjuk kul oh träffa han igen, saknat han, så de vart mycke tårar den dagen, men lätt värt de, för de va iallafall glädje tårar, inte som dom andra, orkar inte mer tårarna.
vad ska man gör då? när man inte orkar mer?
jag har mina underbara vänner som stöd. men de är inte de som är problemet. nejnej.
jag är besviken på mig själv, jag straffar mig själv nu. jag gör saker jag inte borde. mina vänner ställer upp 24/7 för mig. Men vad gör jag då? Jag bara ber oh ber om hjälp råd oh fan vet allt. men vad får dom tillbax?
inte ett skit. Jag är besviken på mig själv, hur dålig får man bli som männsika?
ja man kan bli som mig, för då har man slage alla rekord.
hur misslyckad kan man bli? Hur kan man bara tappa livs gnistan sådär?
Jag vet att den inte va hundra förut men nu är den helt borta. Jag vill att de ska bli bra, vill leva som förut. men de går ju inte ? man måste hittan gnistan oxå. Inte lätt när man inte riktigt vet va problemet är.
men nu vet jag vaa de är, de är någ ett av dom svåraste problemen man kan få i livet. jag orkar inte skriva om va de är.
de kommer nog bli bra, bara jag/ vi fixar problemet. jag vet va de sitter i.
men att komma ur sina onda cirklar är inte lätt.
Jag gjorde någe dum idag, jag satt ett resorband runt armen. för att göra blodstopp. lyckades jag?
jag kände mer oh mer hur armen vart öm oh tappade känseln, vart is kall. så ja, på godväg.
Vad håller jag på med?
Vart är den gammla ronja som inte brydde sig om sån skit, som älskade livet, som skrattade oh va glad? vart är hon?
borta med vinden om man säger så. De blir bra nu, men säger ju så hela tiden. men vad blre för skillnad av de?
Man må ju ta tag i problemet.
De är precis vad jag håller på med, men cirkeln va de ja. hur kommer man ur den?
Hur får man bort självmordstankarna ?
går de? Ja, de borde de. Var fick jag dom ifårn? Jag ville fly från problemet. Aldrig mer se de, aldrig mer se nått.
Men hur kan man vilja dö så mycket ? när man är så rädd för döden?
Jag tänker på att dö var enda dag, jag vill bort från piss världen. de vill jag. Slippa leva.
Men vad säger man till dom man älskar? Jag orkar inte längre så jag tänker ställa mig på spåret.
man kan inte bra säga de till någon, därför tar jag den enkla vägen, skriver de så ala kan läsa de.
De är inte den enkla vägen. De blir massa frågor. De blir inte lätt, de blir svårare oh hitta tillbax livs glädjen.
Man vill dö mer oh mer för varje sekund som går, de går inte oh förklara hur jag känner. ingen skulle förstå.
Man ger som upp iför väg. De finns hopp. Jag känner de ut till finger topparna. Jag känner hur de sakta men säkert är på väg tillbax till den som jag va förut. Men vägen dit är lång. Alldels för lång.
Jag vet inte hur de är att skratta från hjärtat längre, jag har fejkat mina leenden oh skratt för länge. de går inge mer. De gör ont oh se hur mina vänner tro att allt börjar bli bättre, för att jag skrattar, fast jag själv vet att allt är bara fejk. de är inte bra, de är sämre än någonsin. Hur kan man va så fejkad som mig ?
Hur orkar man bry sig. Idag va en riktig plåga, tvinga fram alla leenden oh skratt. de är hemskt.
de gör ont. för ont.
Jag orkar inte längre, nu tänker jag visa. Jag är inte glad, jag kan inte skratta.
I morron blire deep talk för mig oh jonh. De behöver vi. I allafall jag, han behöver veta vad som är på G.
Jag gör mig i ordning på morron , som om allt va normalt. de äre ju inte. Hur orkar jag dölja allt så väl?
Jag kommer hem alltid samma glada ronja, men vad äre jag håller på med?
Nu slutar jag. Nu lägger jag ner allt. Precis allt.
varför fejka? för att man inte vågar visa sig, man är rädd. När man står där, helt naken av sanning.
de är de jag är rädd för, att stå där helt naken för allt oh visa sanningen.
Men så äre väl oxå? någon gång måste bli den första.
Jag vill avsluta mitt "uppmuntrande" skrivande med oh berätta hur mycke jag älskar alla.
Ni finns alltid där, ställer upp i våt oh tort, Jag älskar er i oändlighet, döden som är jävligt nära, kan inte ta död på mig kärlek till er,
ni är oh kommer alltid att för bli mina hjärtegull, mina ögonstenar, mitt hopp oh liv.<3
tack föratt ni lever!<3
att dö är att leva för alltid,<3
// ronjaan, som fortfarnde tycker att leva är ett straff...<3
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
